Tre familjemedlemmar fattas. Två av dem kommer aldrig tillbaka. En finns fortfarande kvar. Sonen Abozar är fast, ensam i Afghanistan, där han varje dag vaknar upp med rädsla för sitt liv.

För att förstå varför måste vi gå tillbaka till tiden då Rofia fortfarande bodde i sitt hemland Afghanistan, i staden Mazar-e Sharif. I 23 år arbetade hon som lärare, djupt engagerad i kvinnofrågor. I ett FN-projekt åkte hon ut till landets byar, där medvetenheten om lagar och regler ofta är ganska liten, för att upplysa kvinnor om deras rättigheter.

– Mitt arbete gjorde att jag blev hotad vid många tillfällen. Jag fick hotsamtal på telefon och fick också höra direkt från kvinnorna att deras män inte var nöjda med vad jag gjorde. Jag tog det inte på allvar, jag fortsatte med mitt uppdrag. Det var många kvinnor som visade intresse och ville veta mer om sina rättigheter, berättar Rofia.

Men allvaret i hoten skulle komma att bli smärtsamt tydligt. Året är 2011 när Rofia får veta att en av hennes söner varit med om en bilolycka. Efter ett par timmar på sjukhus förklarades han död.

– Jag såg inte olyckan med egna ögon, men vittnen har berättat för mig att det inte handlade om en olyckshändelse, konstaterar hon.

Sonen kom aldrig hem

Rofia valde ändå att fortsätta med sin verksamhet. Hoten var fortfarande närvarande, men under flera år flöt det på. Tills den där dagen. Året var 2014 och Rofias man var i moskén tillsammans med barnen, och hon trodde att hennes yngste son var där tillsammans med dem. Men det var han inte.

– Vi väntade på honom där hemma. Men han dök aldrig upp.
Ögonen svämmar över. Det är jobbigt att prata om, svårt att uttrycka känslorna. Smärtsamt att sätta ord på minnesbilden av den lilla kroppen som dagen efter hittades halshuggen och uppslängd på grannens tak.

– Han var bara nio år när de dödade honom. Nio år och fyra månader.

På ett usb-minne har Rofia sparat ett nyhetsinslag som handlar om mordet på hennes son. Här syns det när en grupp människor hämtar ner kroppen från taket. Rofias man sitter med den döde sonen i knät och berättar förtvivlat att familjen aldrig haft några fiender. En polis som intervjuas säger att en mordutredning pågår men att man i nuläget inte vet vilka som utförd dådet, eller varför.
Rofia själv är säker på att det är hennes engagemang för att utbilda kvinnor som är orsaken. Hon misstänker att talibaner utfört mordet. Men det kan också ha varit männen till kvinnorna hon utbildat.

– Det finns flera grupper som tolkade mitt arbete som något dåligt, som menade att jag påverkade kvinnorna negativt och vilseledde dem.

Men vilka gärningsmännen var fick hon aldrig veta.

– Vi har försökt få reda på vad som hände. Men polismyndigheten visade inget intresse för att utreda mordet.

”Du kommer råka illa ut”

Hoten fortsatte och budskapet blev allt tydligare.

– Jag fick samtal från dolda nummer. ”Du har sett vad vi har gjort med dina barn, nästa gång är det du själv som kommer råka illa ut”, berättar Rofia.

I hopp om att undkomma hoten valde familjen att flytta från Mazar-e Sharif till Kabul. Men det hjälpte inte. Rofia berättar om ett tillfälle då en av hennes söner var ute på stan när en grupp okända män försökte få in honom i en bil. Folkvimlet som fanns omkring dem gjorde att kidnappningsförsöket misslyckades.

Familjen behövde en lösning. De bestämde sig för att Rofia skulle lämna landet och fly till Sverige.

– Jag hade helst av allt velat stanna i mitt hemland. Men det gick inte. Jag var tvungen att fly.

De sålde flera av sina ägodelar, bland annat makens taxi, för att bekosta resan. I mars 2015 anlände Rofia till Sverige. Samma dag gick hon till Migrationsverket för att introducera sig. Hon berättade sin historia och överlämnade tidningsartiklar där det stod om mordet på hennes son. Det dröjde länge, men i slutet av 2016 fick hon sitt uppehållstillstånd. Hon ansökte då om att få återförenas med sin familj i Sverige. Den 22 december 2017 blev det verklighet.

Ensam kvar

Men lyckan över att få träffa familjen överskuggades av faktumet att sonen Abozar fått avslag på sin ansökan. Migrationsverket bedömde att då han fyllt 18 år några månader tidigare så stod han inte längre i beroendeställning till sina föräldrar. Enligt Rofia har Abozar inga släktingar eller någon familj kvar i Afghanistan. Han känner ingen, har aldrig tidigare bott ensam. Och den ständigt närvarande hotbilden gör att han måste leva sitt liv gömd. Familjen gav dock inte upp hoppet.

– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle få avslag. Vi tänkte ändå att det skulle gå bättre nästa gång, när vi överklagade.
Det blev ett till avslag i Migrationsdomstolen. I februari kom beskedet att fallet inte kommer att tas upp i högsta instans, Migrationsöverdomstolen och fallet kan därmed inte längre drivas vidare via domstol. Oron över Abozars situation präglar hela vardagen.

– Jag vet inte vad jag mer kan göra. Jag vet inte var jag ska vända mig, jag vet inte hur det svenska samhället fungerar. Jag mår väldigt psykiskt dåligt. Men jag försöker stå ut, försöker leva. Jag jobbar på förskola hela dagarna och gör allt jag kan för att stötta honom ekonomiskt.

Varje dag när hon kommer hem från jobbet ringer Rofia sin son.

– Han är ensam och orolig. Jag kan inte med att berätta för honom hur verkligheten ser ut, att han har fått avslag. Han undrar varför det tar så lång tid, när han egentligen ska få komma hit. Jag vill inte göra honom ännu mer illa. Jag försöker lugna honom och trösta, säger åt honom att ha tålamod.

Rofia pausar. Sjunker ihop där hon sitter, skyler ansiktet med händerna. Hela hennes uppenbarelse utstrålar uppgivenhet.

– Jag vet inte hur jag ska gå till väga. Jag är trött och utmattad, säger hon och fortsätter:

– Jag har försökt förklara situationen för Migrationsverket. Men det finns ingen som hör min röst.