Haidar Jafari berättar att de en gång om året brukade åka över gränsen till sina hemtrakter kring staden Jaghori i provinsen Ghazni i Afghanistan, cirka 50 mil därifrån. Där fanns en farbror och en faster kvar och där ägde pappa Ishak en del åkermark som han ärvt av sin far.
– Vi reste dit varje vår för att pappa skulle odla marken, för att hälsa på släktingar och för att besöka gravar på kyrkogården, säger Haidar Jafari.
Vågade inte stanna efter mordet
Men våren 2014 hade situationen i Afghanistan förvärrats. Pappan bestämde sig då för att sälja sin mark. Det var ett beslut som gjorde hans yngre bror rasande.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Farbrodern hävdade att bröderna ägde marken tillsammans och ville till varje pris stoppa försäljningen. Bråket urartade, blev allt våldsammare och slutade med att farbrodern dödade Haidars pappa.
Mordet polisanmäldes, men farbrodern hann rymma och Haidar Jafari vet inte om han någonsin greps och dömdes för dådet. En uppgörelse mellan två män som tillhör den förföljda och diskriminerade folkgruppen hazarer är förmodligen inget som prioriteras av den afghanska polisen.
Däremot minns Haidar Jafari tydligt sin pappas begravning och kan berätta att den ägde rum på samma plats där de brukade besöka farföräldrarnas gravar. Han vet också att mamman inte vågade stanna kvar i Afghanistan sedan hon fått veta att farbrodern framfört hotelser mot den då 13-årige Haidar via en släkting. Redan efter några dagar åkte hon och de två barnen därför tillbaka till Quetta.
Men de var inte säkra där heller. Efter en tid dök farbrodern upp i deras bostad i Pakistan tillsammans med flera andra män. De letade efter Haidar, som är ende sonen i familjen och enligt afghansk lag den som ärver marken. När de inte hittade honom misshandlade de hans mamma och äldre syster.
– Jag jobbade när de kom och kunde hålla mig undan. Sedan fick jag hjälp av min arbetsgivare att gömma mig. Han ordnade också så att min mamma kom i kontakt med en människosmugglare, berättar Haidar Jafari.
För att få ihop pengar till smugglaren sålde mamman sina smycken. Hon var övertygad om att sonen inte var säker vare sig i Pakistan eller Afghanistan utan måste komma därifrån för att överleva.
Fick sin ålder bekräftad
Haidar Jafaris flykt tog två månader och han färdades både med buss, lastbil och till fots. När han kommit genom Iran och Turkiet fram till Medelhavet fick han plats i en liten båt som tog honom över till Grekland. Tillsammans med tusentals andra människor på flykt fortsatte han sedan norrut i Europa och anlände den 5 november 2015 till Sverige.
Sedan dess har Haidar Jafari bott i Alingsås. Han har hunnit fylla 16 år och har genomgått en medicinsk åldersbedömning som bekräftar den ålder han själv uppgivit och kunnat styrka med betyg från skolor i Pakistan. Han bor i ett familjehem där han trivs, har gott om kompisar och fritidsintressen, går i nian i Gustav Adolfsskolan och siktar på att börja gymnasiet nästa år.
– Jag hoppas, säger Haidar och viker blygt undan med blicken.
I dag vet han att det inte är säkert att han kommer att få stanna. Mitt under årets sommarlov, torsdagen den 6 juli, fattade Migrationsverket beslutet om utvisning. Eftersom Haidar Jafari inte kunnat visa dokument som bekräftar berättelsen om den våldsamme farbrodern har handläggaren valt att tro att han ljuger. I beslutet beskrivs hans uppgifter som ”vaga och knapphändiga”.
”Ordnat mottagande”
Migrationsverket hävdar vidare att Haidar Jafari på ett säkert sätt kan skickas tillbaka till Afghanistan trots att han är både barn och hazar. Enligt utvisningsbeslutet har han ”ett nätverk i hemlandet bestående av åtminstone farbror och faster” och det är dessa släktingar som ska stå för det ”ordnade mottagande” som krävs vid utvisning av en minderårig.
– Det innebär att Haidar skickas rakt i armarna på den man som han fruktar allra mest. Beslutet är ofattbart, säger Jan Olof Larsson, som är god man åt Haidar Jafari.
Som tidigare rektor vid flera gymnasieskolor har Jan Olof Larsson lång erfarenhet av arbete med ungdomar. Nu är han pensionär och god man åt flera ensamkommande barn och ungdomar. Genom åren har han hört många historier och han är av den bestämda uppfattningen att 16-årige Haidar är en ärlig kille som man kan lita på.
– Jag tycker att Migrationsverket ställer orimliga krav på ett barn. Man får inte glömma bort att Haidar bara var 13 år när pappan dödades och 14 år när han flydde till Sverige. Hur skulle han kunna presentera några bevis, undrar Jan Olof Larsson.
Har inte kontaktat mamman
Sedan beslutet kom i somras har Haidar Jafari fått svårt att sova och känner sig ofta deprimerad. Han är orolig både för sin egen skull och för sin mamma som blivit sjuk.
Haidar har regelbunden telefonkontakt med mamman i Quetta och har bett handläggaren på Migrationsverket att ringa mamman som kan styrka hans uppgifter. Men det har inte skett.
Enligt ett rättsligt ställningstagande angående verkställighet av beslut som rör ensamkommande barn (från den 1 juni 2017) ska Migrationsverket ”redan i grundprövningen inleda efterforskningsarbete efter barnets föräldrar och anhöriga”.
Där står också att det i första hand är föräldrarna som ska ta emot barn vid ett återvändande till hemlandet. Detta är inte möjligt i Haidars fall eftersom han är afghansk medborgare och mamman är bosatt i Pakistan utan tillstånd.
Migrationsverkets rättsavdelning skriver vidare att ”barnets åsikt ska ges en betydande vikt” i frågan om vem som skulle kunna utgöra ett ordnat mottagande. Så långt som möjligt ska det garanteras att barnet återsänds till en ”säker och trygg miljö”.
– Nu står vårt hopp till att Migrationsverket ändrar sig. Vi har varit där på ytterligare ett möte i början av veckan, förklarar Jan Olof Larsson.
Beslutet om utvisning är överklagat, men det kan ta omkring åtta månader innan ärendet behandlas av Migrationsdomstolen.
