– Min mamma kom hit som båtflykting undan Röda Arméns andra framryckning i Estland 1944. Då var hon fyra år. Hennes pappa, min morfar, dog i Gulag.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Berättelserna från Sovjet och flykten därifrån fanns närvarande under hela uppväxten och lade grunden till hennes starka demokratiska och humanistiska värderingar.
Skogarna kring barndomshemmet i Kvarsebo blev en annan viktig utgångspunkt för Annika, som skrev sin första insändare som 14-åring.
– Jag och en kompis klagade på att folk promenerade i skidspåren. Efteråt ångrade vi ingenting annat än att vi hade skickat in den anonymt. Sedan dess är jag noga med att bara torgföra väl underbyggda åsikter som jag kan stå för.
Fred och kärnkraft
Annika utvecklade med tiden ett starkt engagemang i freds- och miljöfrågor.
– Jag såg med egna ögon vad svavelutsläppen gjorde med skogen hemma, och kampanjade mot kärnkraft. Jag fyllde 18 bara några veckor innan folkomröstningen 1980, minns Annika, som då var gymnasist på de Geer.
Partipolitiken fick vänta till valåret 1998 när hon var färdig civilingenjör och föräldraledig med sitt tredje barn.
– Som nybörjare tänkte jag att efter valet är det nog ganska lugnt, så jag tog med mig bebisen och gick på mitt första lokala partimöte.
Valet hade blivit en framgång för Miljöpartiet i Linköping som hade fått många platser i de kommunala nämnderna.
– På mitt andra möte blev jag utsedd att representera Miljöpartiet i barn- och ungdomsnämnden, skrattar Annika som med glädje ser tillbaka på åren i Linköpingspolitiken.
– Vi hade väldiga diskussioner men det var lyssnande och konstruktivt. Vi kom framåt.
Olika lojaliteter
Annika sticker inte under stol med att hon saknar det öppna samtalet.
– Det har blivit lågt till tak i riksdagsgruppen, vilket jag beklagar djupt. Några av oss har valt att i ett fåtal avgörande frågor låta lojaliteten med väljarna och partiets ideologiska bas gå före den med regeringen och riksdagsgruppen.
Förutom frågan om asyllagstiftningen så har Annika tillsammans med Carl Schlyter, Valter Mutt och Jabar Amin, också nyligen gått emot partilinjen i omröstningen om värdlandsavtalet med Nato.
– Det måste förstås finnas ett visst mått av ordning och reda. Vi inser att vi är en minoritet i ett minoritetsparti i en minoritetsregering. Vi har lojalt röstat med partilinjen i nästan alla frågor, men när det kom till värdlandsavtalet gick det inte längre. Jag hade inte kunnat se mig själv i ögonen efteråt om jag hade röstat för ett så illa underbyggt, systemförändrande förslag, som låg helt på tvärs med partiets ideologiska värderingsbas. Där gick min gräns.
Som riksdagsledamot har Annika möjlighet att hämta kraft ur samtal och möten med många spännande människor.
– Jag har besökt Alternativet i Danmark och hört talas om deras ”politiska laboratorier”, men är också nyfiken på exempelvis det växande intresset för basinkomst och de arbetarägda kooperativen som blir allt fler, inte minst i USA.
Kvar i riksdagen
Annika sitter kvar i riksdagen men har valt att kliva av från de utskott där hon har haft uppdrag. Det frigör tid som hon vill lägga på att ytterligare fördjupa sitt engagemang för en återdemokratisering av partiet, av ekonomin och samhället i stort.
– Medborgarna har rätt att få reda på vad som pågår. Jag tror till exempel inte att svensken i gemen vet så mycket om de nya handelsavtal vi är på väg in i, och som ger obegripligt mycket makt till storföretagen.
I grunden drivs Annika fortfarande av sin barndoms övertygelse att vi får en bättre värld om makten över arbete och pengar fördelas rättvist.
– Att lägga för mycket makt i en parts händer är alltid dåligt, oavsett om det handlar om en kommunistisk diktator eller de multinationella företagen.
