– Det är en signal till våra antagonister och till våra partners att vi tar säkerhet på allvar, sa Hultqvist.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vilka Sveriges motståndare respektive allierade är rådde det ingen tvekan om. Hultqvist yttrade inte ett ord som kunde tolkas som kritik mot Nato eller USA, utan menade att Sverige står på deras sida.
– Vi måste komma ihåg att strategierna som ligger bakom rysk aggression, kinesiska utsagor eller Islamiska statens användning av terror är att splittra oss, försvaga oss och göra så att vi drar oss för att agera.
Hultqvist la till att han såg fram emot övningar som Aurora, militärövningen som avslutades i fredags och där bland annat omkring 2 000 amerikanska soldater deltog på svensk mark.
McCarthy-spöket
Miljöpartisten Valter Mutt trodde inte sina öron. Han menar att Hultqvists tal lika gärna kunde ha hållits på 1950-talet av den republikanske senatorn Joseph McCarthy, känd för att då blåsa upp det sovjetiska hotet och jaga misstänkta kommunister i USA.
– Jag tar mig för pannan, för jag tycker att det är väldigt historielöst. Hultqvist har ingen som helst kritik mot USA utan han målar upp bilden som att här står vi på samma barrikader och ska försvara demokratin och mänskliga rättigheter mot ryssar och kineser.
”Krigshetsen ökar”
Maj Britt Theorin skräms också av regeringens nuvarande försvarspolitik. Under framför allt 70- och 80-talet var hon en ledarfigur i det S som jobbade aktivt för avspänning och nedrustning av kärnvapen.
– Ända sedan 1960-talet har S-regeringar drivit att i första hand lösa konflikter och inte att utkämpa dem, säger Theorin.
– Formellt är det fortfarande socialdemokratins linje. Reellt så har krigshetsen de senaste åren ökat mycket påtagligt i Sverige.
Idag ställer sig Sverige på samma sida som Nato och verkar alltså mer för att utkämpa än att lösa konflikter, menar Theorin.
– Jag kan inte för mitt liv begripa varför man vill överge den politiken, och låta Nato och USA styra svensk säkerhetspolitik, det förstår jag inte. Det finns inga argument för det.
Värdlandsavtalets svallvågor
Riksdagens traditionella fredsröster känner alltså att de förlorar. Men varför lyckas de inte göra sina röster hörda?
För Maj Britt Theorin är värdlandsavtalet med Nato det stora skälet. Det började enligt henne under den borgerliga regeringen som mellan 2006–2014 tog stora steg i närmandet mot Nato.
– Det ledde fram till att den sittande försvarsberedningen begärde ett värdlandsavtal med Nato. Samtliga partier utom Vänsterpartiet stod bakom kravet.
Fredsrörelsen och fredsrösterna inom partierna hade inte grepp om vilket stort steg detta var, menar Theorin: att det öppnade upp för Nato att använda svenska baser under en konflikt. När det gick upp för dem under hösten 2015 utlöste det en häftig debatt, inte minst inom S. Men det var för sent.
Eftersom alla partier utom V stod bakom det ursprungliga kravet kunde de inte backa, hävdar Theorin. Istället redigerades avtalet något för att lugna motståndarna; i bakgrundstexterna nämns nu exempelvis den svenska militära alliansfriheten.
Partipiska mot fred
När riksdagen godkände värdlandsavtalet förra året gick Valter Mutt emot sin partiledning och röstade nej. Han fick sällskap av endast 20 riksdagsledamöter.
– Jag fick ganska mycket ryggdunkningar av andra ledamöter som inte själva vågade rösta emot, men som egentligen hade velat, säger Mutt.
Han menar att partipiskan är ett skäl till att fredsrösterna tystas.
– Jag vet att det finns en fredsflygel inom socialdemokratin och också inom andra partier. Men de hukar som förskrämda jordekorrar i motvinden, och det gör mig rätt beklämd.
Valter Mutt var redan luttrad över att både MP och V hade gått med på att rusta upp det svenska försvaret. Men att Miljöpartiet, som tidigare stått för ett tydligt Nato-motstånd, röstade igenom värdlandsavtalet blev droppen. Tillsammans med de andra MP-avvikarna Carl Schlyter och Annika Lillemets ger han upp sin riksdagsplats nästa år. Motståndet mot dagens försvarspolitik kan alltså bli ännu svagare i riksdagen efter nästa val. Men Valter Mutt har inte gett upp.
– Jag kommer naturligtvis att fortsätta slåss för ett fredsdepartement, en fredsminister, mer folk-till-folk-kontakter och så vidare, säger Mutt.
– Det behövs en ny och starkare fredsrörelse ute i samhället som kan sätta press på de politiska partierna och inte minst få den slumrande fredsflygeln inom det stora socialdemokratiska partiet tillbaka till liv.
Börja om från början
Den analysen delas av Pelle Sunvisson, en erfaren aktivist i en numera liten svensk fredsrörelse. Han menar att den stora svenska freds- och nedrustningsrörelsen tappade fokus när kalla kriget var över i och med Sovjetunionens upplösning.
– Det innebar egentligen att konflikten hade vunnits av fredsrörelsen, det löste sig på ett helt ickevåldsligt sätt. Men efter det fanns en sorts vilsenhet, frågorna förlorades, säger Sunvisson.
– Och nu när det behövs så finns inte en tillräckligt stor förståelse för frågorna, och det finns inte tillräckligt många som vill kämpa för dem. Det är som att vi måste börja om från början igen.
Vad är hotbilden mot Sverige?
I den svenska försvarspolitiska debatten utmålas Ryssland som det primära säkerhetspolitiska hotet. Men alla delar inte den bilden.
Maj Britt Theorin (S)
Ledde nedrustingskommissionen på 1980-talet
– Sveriges (o)självständighet. Vi måste ha ett militärt försvar, det är ofrånkomligt om vi vill vara alliansfria. För mig är den stora frågan om ska vi behålla vår självständiga säkerhetspolitik. Och den hänger på vad som sker i den närmaste framtiden.
Valter Mutt (MP)
Avgående riksdagsledamot
– Det är den globala uppvärmningen som är det stora hotet och det får vi inte gömma bort. Till och med det amerikanska försvarsdepartementet har i en rapport för några år sedan sagt att klimatförändringarna hotar att utlösa en förstörelsekraft som är värre än de båda världskrigen sammantagna.
Pelle Sunvisson
Fredsaktivist
– Det är klart att det kanske finns någon teoretisk risk för ett ryskt anfall. Jag är otroligt kritisk mot den ryska militariseringen. Men det hot jag ser kommer från militarismen. I den ideologin prioriteras hela tiden militära lösningar, mer pengar till militären och så vidare. Och det i sig är farligt för att militarismens idé om försvar är att vara ett hot, det blir självuppfyllande på så sätt att den skapar mer militarism i de länder som de riktar sig mot. På så sätt så smittar den militarism som sedan länge funnits i Ryssland av sig på Sverige. Nu smittar den så att de triggar varandra, det skulle jag säga är den stora faran.
