– Det säger något om de ojämlika samhällsförhållanden. Den upplevda meningen ökar i takt med högre inkomst, utbildningsnivå och hierarki i arbetslivet, säger han.

Starka förväntningar

I december medverkade han i antologin ”Ingen kommer undan kulturen” med ett kapitel om västsvenskarnas upplevelse av meningsfullhet. Han konstaterar bland annat att förvärvsarbetare känner större meningsfullhet än studenter, ålderspensionärer och arbetslösa. En förklaring kan vara att arbetande personer ofta är en del av en social gemenskap. En annan anledning kan vara att det anses betydelsefullt och statusfyllt att ha ett arbete.

– Delvis handlar det nog om det som sociologen Roland Paulsen kallar arbetssamhället. Vi förväntas vara en del av arbetslivet och hela vårt samhälle är uppbyggt kring det. Det finns starka individuella och sociala förväntningar på att du ska arbeta, säger Elias Mellander.

Att arbeta kan innebära att man har en yrkesstolthet och får bekräftelse från sig själv och andra. Statistiken visar också att olika yrkesgrupper upplever livet olika meningsfullt. Tjänstepersoner med chefsjobb toppar ligan.

Överlag upplever tjänstepersoner att livet är mer meningsfullt än vad företagare och arbetare gör. Elias Mellander tror att en anledning kan vara att det anses statusfyllt att göra karriär. Att många chefer kan styra över sina uppgifter och sin arbetstid kan också vara en förklaring.

– Det handlar om frihet, eller snarare upplevd frihet. Om du har en högre befattning kan du oftast diktera dina egna villkor, säger Elias Mellander.

Koppling till lön

Det går även att se en koppling mellan lön och upplevd meningsfullhet. Personer som tjänar över 35 000 kronor i månaden tycker att livet känns mer meningsfullt än andra. Mest meningslöshet upplever de som tjänar under 15 000 kronor.

Svårt att mäta

Att mäta människors upplevelse av meningsfullhet är dock inte helt oproblematiskt. För det första så finns det många olika tolkningar av vad det egentligen innebär. Det som är meningsfullt för en person kan vara helt meningslöst för en annan. För det andra så kommer själva frågan om meningsfullhet med förväntningar – som högt uppsatt chef bör man känna att livet är meningsfullt men som arbetslös bör man inte hålla med.

– Som kulturvetare vill jag lägga in en brasklapp eftersom det är en förpliktande fråga. För vad händer om man erkänner för sig själv och andra att ens liv kanske inte är så meningsfullt?