I en uppföljande artikel, som publicerades i veckan, pekade även 20 anställda ut avdelningen för personalärenden och de externa konsultuppdrag som upphandlats därifrån som en förklaring till att Uppsala universitet inte kommit till rätta med trakasserierna. 

Dagens ETC har intervjuat den nya rektorn för att höra hans perspektiv på de allvarliga arbetsmiljöproblemen.  

Kände du till problemen på Institutionen för neurovetenskap innan du tackade ja till posten som ny rektor på universitetet? 

– Nej det gjorde jag inte kan jag säga, säger Anders Hagfeldt och skrattar. Men att saker händer på ett stort universitet är väl kanske inte överraskande… 

Skulle du säga att nedläggningen av institutionen är verkningsfull om de utpekade kan vara kvar i sina forskningsgrupper och fortsätta trakassera medarbetare? 

– Det är naturligtvis jätteviktigt att saker ska fungera inom en forskningsgrupp och att nya prefekter tar tag i problem om de finns där. Sedan om det är väldigt allvarliga fall så får man byta handledare. Ibland kanske det inte finns skäl att säga upp personer, men man ska göra allt så att doktoranden kan fortsätta forska och göra sin doktorsavhandling. 

Flera jag talat med menar att trakasserier normaliserats på universitetet och att det sällan blir några konsekvenser för de som utsätter andra. På tio år har exempelvis ingen avskedats på grund av trakasserier trots att det finns bevis för att det har förekommit. 

– Jag kan väl egentligen bara säga att alla typer av trakasserier är oacceptabla. Det är nolltolerans, det ska vara en öppen diskussion kring det. Sedan att ingen blivit avskedad på tio år, jag kan inte gå tillbaka och se detaljerna där. Men utifrån de diskussioner jag haft med HR och vicerektorer är mitt budskap att vi måste ta tag i de här problemen om de finns. 

Några jag talat med har tolkat det som att forskare som drar in mycket pengar till universitetet är för viktiga för att göra sig av med och att man då hellre gömmer undan problemen. 

– Det tänker jag att vi inte ska ta någon hänsyn till överhuvudtaget. Alla är lika inför arbetsmiljöproblem och alla ska göra sitt för att det ska vara en så bra arbetsmiljö som möjligt. 

I den senaste granskningen vi gjorde framkommer att liknande problem också finns på andra institutioner. Tror du att det finns något i universitetsmiljön som gör att problemen är värre här än på andra arbetsplatser? 

– Nej, jag tror att vi kan ta hand om det lika bra här som på andra arbetsplatser. Med neurovetenskapen har vi också visat att vi kan ta tag i saker och det ska vi också fortsätta göra när det behövs. Sedan är det ett stort universitet med över 60 000 personer, så det finns ett systematiskt arbete kvar att göra, så är det. Men från mitt håll är trakasserier och arbetsmiljöproblem jätteviktiga att lyfta. 

Flera jag talat med menar att den hierarkiska miljön inom akademin skulle kunna förvärra problemen. 

– Ja det kan jag väl hålla med om, det är så att säga en väldigt stark karriärkultur. Som forskare har man ofta starka ambitioner och är konkurrensutsatt och som doktorand är man ofta i beroendeställning, så är det. Det är också något vi måste tala om, att doktorander måste känna sig trygga på sin arbetsplats. Är det inte så, måste vi göra något åt det.  

Totalt tjugo personer har ­pekat ut HR och den ­externa ­firma som anlitats för att göra undermåliga utredningar. Det har i vissa fall lett till att ­trakasserier kunnat fortgå. Dessa personer kräver en ­genomlysning av dessa funktioner. Är det något du kommer att gå vidare med? 

– Under det här året som jag varit rektor har vi haft ­diskussioner med HR om hur vi kan förändra och göra saker bättre. De diskussionerna har varit väldigt bra från mitt håll, det finns engagemang och vilja att göra saker. Så min bild av HR har varit positiv, måste jag säga. 

De som blivit utsatta kanske inte riktigt har samma bild? 

– Nej, har man blivit utsatt kan man ju känna så. Det förstår jag men vi kan alltid göra saker bättre. Och det jag känner när jag diskuterar med HR är att det finns ett engagemang för att göra saker bättre. Jag tycker vi ska blicka framåt. 

Jag känner till minst fem män som blivit utpekade av flera kvinnor för att ha trakasserat, sexuellt trakasserat och även begått övergrepp, som idag arbetar kvar eller på olika sätt fortsätter att ha samröre med Uppsalas universitet. Kommer du att göra något åt det? 

– Jag känner inte till dessa fall. Är det så att de ska komma till mitt bord så kommer de göra det.