– Det handlar inte om fullskalig rekrytering, men de skapar en relation till de äldre, främst killarna, i de här områdena. Det kan börja med att man springer med ett paket från en port till en annan och får 30 kronor för det. Det är mycket pengar för en sjuåring. Då kan man köpa glass och tuggummi och kanske en dricka. Man börjar skapa relationer och de växer sig starkare för varje år, säger Linnéa Lindquist.

Hon har jobbat i Rinkeby i Stockholm och är nu rektor för Hammarkullsskolan i Göteborg. I boken hon precis har skrivit blandar hon statistik med berättelser från sin vardag som rektor och lärare i utsatta områden.

Får aldrig vila

På andra sidan av stan finn det samtidigt skolor som drar in miljoner i skattepengar och skickar dem vidare till riskkapitalbolag utomlands. Det är möjligt på grund av den friskolereform som infördes av regeringen Bildt 1992 och som inte sätter något tak för vinstuttagen från de bolag som driver friskolor. De skolorna finns ofta i områden där alla elever har en egen säng och ett eget rum. Där föräldrarna läser regelbundet för sina barn, har råd att köpa vinterjackor och betala för att barnen ska ha meningsfulla fritidsaktiviteter efter skolan.

– Jag tycker det är fruktansvärt att vi låter barn växa upp under så olika villkor. Att barn inte har en egen säng. Jag tror knappt att någon av mina elever har ett eget rum. Den här fattigdomen påverkar skolan jättemycket. En del barn har det aldrig lugnt hemma, de får aldrig vila och det är så trångt att de inte har någonstans att gå undan och läsa. Det är klart att det påverkar kunskapsutvecklingen, säger Linnéa Lindquist.

Het politisk fråga

Linnéa Lindquist har blivit en av de starkaste rösterna i skoldebatten. Hon vill att hennes bok ska vara en ögonöppnare, inte bara en angelägenhet för dem som jobbar i skolan eller som har barn i skolåldern.

– Jag vill att man ska förstå konsekvenserna för samhället av skolsegregationen. Det är lätt att tänka ”jag har inga barn i skolan, varför ska jag bry mig”. Men när vi har så många skolor där barn från olika bakgrund inte möts, när man inte lär sig att fungera ihop, då är det dåligt för hela samhället, säger hon.

Hon skrev boken under sin semester i somras och den kommer ut lagom till att friskolornas framtid åter sätts under lupp. I slutet av november är remisstiden för utredningen ”En mer likvärdig skola” slut och frågan lär bli en het politisk potatis.

Utredningen föreslår bland annat ändrade regler för hur skolpengen fördelas, där kommunerna kompenseras för ansvaret för att man står i ständig beredskap att ta emot elever om en friskola skulle besluta sig för att lägga ner.

Ny modell

Linnéa Lindquist menar att det är en självklarhet att modellen för hur pengar fördelas mellan kommunala skolor och friskolor måste göras om. Hon är inte emot friskolor per definition, det är hur vinsterna skapas som är problemet. Problemet är att fristående skolor har ett lättare elevunderlag, alltså färre elever med utländsk bakgrund, fler föräldrar med eftergymnasial utbildning och fler flickor än pojkar. Det är faktorer som påverkar en skolas resultat.

– Jag menar att man ska inte få bedriva välfärd med enda syfte att tjäna pengar. Skolornas ägare påstår att de bryr sig om elevernas resultat, men det är bullshit. Det är klart att de inte gör. Det är logik. Det är klart att de vill tjäna pengar. De som investerar i Kuwait bryr sig inte om hur det går för Kalle i matematik. Jag är inte emot valfrihet, men frihet för en person får inte leda till ofrihet för en annan, säger hon.

Linnéa Lindquist vill se en skola där elever från olika bakgrunder möts och som får resurser utifrån vilka utmaningar eleverna har. Skolan kan inte lösa alla problem som segregationen ställer till med, men den kan inte fortsätta att vara en faktor som spär på skillnaderna, menar hon.

– Skolan kan inte lösa trångboddheten. Men vi måste rätta till det som blev fel på 90-talet. Vi måste sätta reformerna som föreslås i Björn Åstrands utredning på plats, säger hon.

Tidiga åtgärder

I boken presenterar hon också andra lösningar för att minska effekterna av segregationen. Det handlar bland annat om att sätta in åtgärder för elever som är på glid mycket tidigare. I dag dröjer det till exempel ofta tills eleverna går i högstadiet innan SSPF, samverkan mellan polis, socialtjänst och skola, kopplas på. Linnéa Lindquist vill att de den samverkan sker redan på lågstadiet.

För när eleverna som hänger på torget och springer ärenden åt de äldre börjat högstadiet kan det vara för sent. Bomben kan redan ha exploderat.

– När barnet är 14 år och har börjar högstadiet har relationen med de kriminella vuxit sig stark. Om man har samarbeten redan från årskurs ett år det lättare att bryta, säger hon.