Bara några dagar in i november, efter att bland annat en kvinna hittats död i Örnsköldsvik, stod det klart att fler fall av dödligt våld kommer att anmälas 2017 än någonsin tidigare. Vad den totala siffran kommer att sluta på presenteras i början av januari 2018.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men anmälda mord och faktiska mord är inte samma sak, understryker kriminologiprofessorn Sven-Åke Lindgren vid Göteborgs universitet.
– Anmälda mord är inte något som vi använder som ett stabilt mått för att avgöra hur många som dör till en följd av övergrepp av annan person. Man får följa anmälningar och se, efter att de har avgjorts, antingen genom obduktion eller rättsväsendet, säger han.
Så att fler fall än någonsin anmäls säger ingenting?
– Jo, det kan det göra. Det kan ju peka på att det är en uppgång som har sin grund i en faktisk uppgång. Men det kan också visa att det är ovanligt många anmälningar som i efterhand inte visar sig handla om dödligt våld.
Normalt sett är det ungefär hälften av anmälningarna som faktiskt handlar om dödligt våld. Nina Forselius på Brottsförebyggande rådet, säger precis som Sven-Åke Lindgren att anmälningarna inte säger så mycket. Men hon har sett en ökning av det dödliga våldet.
– När vi tittar på den senaste statistiken så finns det en ökning för åren 2015 och 2016, när vi nu tar fram statistik för 2017 så får vi se vad som händer. Ända sedan 1990-talet har det dödliga våldet minskat successivt men vi har alltså sett en ökning nu, säger hon.
Vad beror ökningen på?
– Skjutningar inom kriminella miljöer. Det är en ökning bland männen. När det gäller mord mot kvinnor så sjunker det på längre sikt.
Skjutningarna innebär flera problem för rättsväsendet, säger Sven-Åke Lindgren. Dels rör det sig om gängkriminella som inte är intresserade av att prata med polisen, dels är brotten resultat av en hämndspiral och därför extra svåra att stoppa.
– Det stämmer att de dödliga gängrelaterade skjutningarna är speciellt svåra att komma tillrätta med. Det rör sig om slutna grupper som ställer sig utanför samhället och vill ta lagen i egna händer. Dessa fall har ökat och de är både svåra att bekämpa och svåra att förebygga, säger Lindgren.
Vilka trender ser du beträffande det dödliga våldet i Sverige?
– Om man jämför historiskt så kan man säga att den traditionella grupperingen som står för det dödliga våldet, människor i utsatt situation med missbruk, har minskat. Vi har också en minskning över tid när det gäller dödligt våld mot kvinnor och barn. Däremot en ökning de senaste sju till åtta åren för dödligt våld i kriminella kretsar och främst då till följd av användandet av skjutvapen.
Gör polisen tillräckligt för att stoppa den här utvecklingen?
– När det gäller användandet av polisiära resurser för att komma åt det här så gör man stora satsningar som i alla fall kunnat bidra till att vända trenden. Men det hade varit bättre om lagstiftarna varit snabba med att exempelvis införa obligatorisk häktning för grovt vapenbrott, och om de hade gett rättsväsendet bättre verktyg för att få bort människor som bär vapen från gatan. Det finns en viss senfärdighet där.
Det finns en debatt i dag i Sverige om upplevd trygghet och faktiskt trygghet. Vad betyder siffror över anmälda mord för den vanliga människan, som inte är inblandad i kriminella aktiviteter?
– Väldigt lite. Den här typen av resonemang spelar inte så stor roll för människors upplevda trygghet. Den är mer relaterad till andra saker, det kan handla om ordningsstörningar, skadegörelser och öppen narkotikahandel – sådant som ger en slags allmän olustkänsla när man rör sig ute efter mörkrets inbrott. Människor gör inte den typen av rationella kalkyler över risken att bli skjuten eller att utsättas för en knivattack, det är helt andra olustkänslor som styr.