– Det är glädjande att jag nominerats till ordförande i EITI för de kommande åren. Frågor om öppenhet, transparens och ansvar har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det är viktigt att världens omfattande naturresurser används på ett rättvist sätt till nytta för hela folket och jag ser fram emot att arbeta med detta parallellt med andra åtaganden och föreläsningar, sa Fredrik Reinfeldt i ett pressmeddelande i december.
Problemet med det uttalandet är att EITI inte överhuvudtaget arbetar med rättvis fördelning av vinsterna av naturresurser. Det är på sin höjd en bieffekt, men steget dit är långt.
Utöver vår tidigare statsminister har Sverige fler kopplingar till EITI. Både första, andra, tredje och fjärde AP-fonden, samt Folksam är listade som investerare och Sida stöttade förra året projektet med 2,5 miljoner kronor. Men vad är det egentligen? Och fungerar det som det är tänkt? EITI stöttas av över 90 av världens största utvinningsbolag, däribland Shell, Chevron, Statoil och Africa oil. EITI samarbetar också med ett mindre antal internationella NGO:er, samt flera regeringar och internationella institutioner som IMF och Världsbanken.
EITI är tänkt att fungera så här: Bolag i utvinningsindustrin och stater där naturresurser utvinns redovisar öppet betalningar från bolagen till staterna. Detta ska i sin tur kunna utgöra en grund för det civila samhället att sätta press på sina regeringar att använda medlen till folkets bästa. Det EITI främst avser bekämpa är korruption och startades som ett svar på diskussionen kring den så kallade resursförbannelsen; att länder rika på naturresurser har fortsatt stor fattigdom.
Samarbetet bygger på en klassisk liberal konsensusteori som utgår ifrån att alla kan vinna. Någon konflikt över vilka grupper som kan tjäna på naturresurserna finns inte. Bolagen vinner (utöver de ekonomiska vinsterna) goodwill och visar sig social ansvarstagande, regeringarna i utvinningsländerna visar att de tar krafttag mot korruption och det civila samhället får muskler genom att vara bättre informerat. Sarah Bracking, professor i utvecklingsstudier vid universitetet KwaZulu-Natal i Sydafrika, har studerat effekterna av EITI för alla inblandade intressenter i rapporten ”Hiding conflict over industry returns”. Hon menar att vinsterna av systemet är grovt obalanserade till fördel för multinationella bolag och till nackdel för arbetare och en bredare offentlighet i utvinningsländerna. Vid en internationell forskarkonferens 2014 i Nigeria med rubriken ”Beyond transparency”, sa hon att problemet med EITI var att det fungerar som en dimridå, då det endast fokuserar på en liten del av problemet på lokal nivå samtidigt som det låter problematiska globala finansiella praktiker att fortgå. EITI fokuserar endast på vad bolagen betalar till staterna. Det fokuserar inte på var vinsterna slutligen hamnar eller på vad bolagen borde ha betalat. Underpriser och skatteupplägg med undangömda rikedomar i skatteparadis omfattas inte av transparensen.
Även nätverket Tax Justice Network har påtalat detta problem. I en artikel i Aljazeera skriver Khadija Sharife, journalist baserad i Sydafrika som skriver för nätverket, att det stora problemet är skatteflykt och att EITI snarare döljer än avslöjar sådan praktik eftersom det skapar en illusion av transparens och möjligt ansvarsutkrävande. Skatteavtal där bolag betalar nära noll i skatt till utvinningslandet syns inte, då siffrorna enligt EITI-standard inte behöver brytas ned, utan endast totalsummor av vad staten tar emot redovisas. Att bryta ned siffrorna är valfritt.
Vad som döljs av EITI:s retorik kring korruption är efterfrågesidan av korruptionen. Problemet med korruption läggs helt på regeringar i syd och det är också där alla krav på öppenhet läggs. Sarah Bracking skriver att detta mystifierar nord och dess vidlyftiga vinstuttag samtidigt som det patologiserar syd. Problemet som pekas ut är korrupta regeringar i syd, bolagens vinstuttag, hur stora de än må vara problematiseras inte. Hon påpekar också att urvalet av NGO:s som EITI samarbetar med är märkligt om det man vill uppnå är en rättvisare fördelning. De klassiska sociala rörelser som arbetar för omfördelning såsom fack- och arbetarrörelse har ställts vid sidlinjen, till förmån för organisationer som endast arbetar med öppenhet.
Kritikerna har lyft fram EITI som ett exempel av ”clearwashing”, som en analogi till ”greenwashing”, i det här fallet framställs utvinningen av naturresurser av multinationella bolag och den ojämlika fördelningen av rikedomarna från den, som mer legitim och demokratiskt kontrollerad än den är. Standarden kräver också väldigt lite av bolagen, men ger mycket tillbaka i form av legitimitet och goodwill, samt att investeringar blir säkrare i och med transparensen. Det sker heller ingen granskning av bolagen för att få delta, som det gör av regeringar i syd. Flera av de deltagande bolagen har kritiserats hårt när det gäller hänsyn till miljö och mänskliga rättigheter.
Det är svårt att mäta effekterna av initiativet, vilket i sig inte är ett argument mot det. Det finns exempel på hur organisationer i civila samhället kunnat använda sig av EITI-uppgifter och rapporter i sina påtryckningskampanjer. Men utan ett starkt civilt samhälle är transparensen i sig inte nog, har flera forskare påtalat. Det ser också mycket olika ut hur EITI-länderna redovisar informationen. Vissa bryter ned betalningarna och redovisar bonusar och skattesatser, medan andra redovisar klumpsummor. Nigeria brukar framhållas som ett positivt exempel. Men en fristående studie som EITI själva lät göra, kallad ”Just a glorious audit?”, visar att den nigerianska varianten av EITI, NEITI, inte var den drivande kraften bakom den ökande öppenheten i landet. Rapporten visade också att det civila samhället inte använt sig av informationen och omvandlat den till politiskt påtryckningsmedel och ansvarsutkrävande. De som hade störst användning för informationen fanns bland regerings- och företagselit, såsom oljekonsulter. Vid den tidigare nämnda konferensen, Beyond transparency, talade också professor Assisi Asobie, tidigare ordförande för NEITI. Han menade att inget av huvudmålen, minskad fattigdom och ökat ansvarsutkrävande, uppnåtts av initiativet. 2004, när NEITI startade, låg fattigdomen på 44 procent, tio år senare var den uppe i 89 procent.
En annan kritikpunkt är att transparensen inte omfattar miljömässiga hänsyn. I oktober förra året skrev över 1 000 organisationer, ursprungsrörelser och miljörörelser, ett öppet brev i vilket de EITI för att inte omfatta klimathotet i sin standard. I brevet krävde de att EITI-standarden ska tvinga företag att redovisa om deras projekt har möjlighet att fortgå inom ramen för en värld med 1,5 eller 2 graders uppvärmning. Naomi Klein välkomnade brevet och uttryckte att kravet var ett konkret förslag till hur vi kan föra debatten om investeringar i fossila bränslen framåt. ”För den fossila industrin kan det inte finnas transparens utan att de fullt redovisar hur deras affärsmodeller riskerar att låsa in oss i en katastrofal uppvärmning.” sa hon med anledning av brevet.
EITI kom till efter stora diskussioner om resursförbannelsen. Sarah Bracking menar att EITI vände diskussionen från att handla om bolagen i utvinningsindustrierna till att handla om regeringar i syd. I stället för att lyssna på kritiken från ursprungsrörelser, miljörörelser och fackföreningar kring de miljömässiga och sociala kostnaderna av utvinningsindustrierna, infördes detta relativt svaga och lite ingripande instrument. Sarah Bracking går så långt som att säga att EITI:s huvudsyfte är att skapa legitimitet för utvinningsindustrierna. Ett syfte som ligger långt ifrån de rättvisefrågor Reinfeldt säger sig vilja arbeta med.
* ETC har utan framgång försökt att nå Fredrik Reinfeldt för en kommentar.
