– När jag hörde namnet sjönk mitt hjärta. 

Det var en person han kände under sin gymnasietid, och han förstod direkt vad det handlade om. 

Han fick veta att det fanns ett klipp.

– Jag tror att det första jag sa var att jag måste avgå.

”Inga förmildrande omständigheter”

Sedan 2020 har Michael Johansson varit aktiv i Miljöpartiet och Grön ungdom. Han har engagerat sig i gröna frågor, men särskilt i frågor om antifascism och antirasism. I februari 2023 blev han invald i Grön ungdoms förbundsstyrelse.

När han fått frågor om sitt politiska förflutna har han sagt att han var konservativ innan han hittade till den gröna ideologin.

– Jag har varit ganska öppen med min bakgrund när det kommer till var jag är från och hur det är på de ställena. Sedan har jag nog spelat ner min egen del i det. 

Michael Johansson är uppväxt i den småländska orten Ljungby. Han berättar om en skolgång som kantades av mobbning, där alla skolkade för att gå och se Jimmie Åkesson hålla tal på torget och där en nazistisk och rasistisk jargong var normaliserad. 

Det är bara verkligheten, som den ser ut.

Han blev själv retad, ibland var han rädd för att gå till skolan. Han var där, överlevde, och gick hem. 

– Så jag har haft det ganska tufft. Men jag vill understryka att jag inte tycker att det ursäktar något. Jag vill vara tydlig, det finns inga förmildrande omständigheter. Det är bara verkligheten, som den ser ut. Det är en förklaring, inte en ursäkt. 

Det började på Youtube

År 2016, när Donald Trump vann valet i USA, var Michael Johansson 13 år. På en SO-lektion hörde han två klasskompisar prata om att det var bra att Trump hade vunnit. Han blev förvånad, uppväxt med liberala föräldrar som lärt honom om grundläggande mänskliga värden hade han tänkt att Trump stod för något dåligt. 

Det här tillfället har Michael Johansson i efterhand identifierat som ett slags startskott.

Efter skolan gick han hem och sökte på vad feminism är. 

– Och då dyker det inte riktigt upp pedagogiska videor som förklarar centrala feministiska verk, utan snarare feminister som blir ”ägda”. 

13-åringen klickade sig vidare. Och vidare. Och vidare.

– Youtube fungerade på den tiden så att man rekommenderades mer och mer grovt material och då hade de i princip ingen moderering heller. 

Han liknar radikaliseringen vid en lök:

– På yttersta lagret är det en blåhårig tjej som blir ”ägd” av någon som pratar snabbt. Och så är det så ”aha du tycker det här är okej?”, då går man in till nästa lager. Och ”du tycker det här är okej?”, då går man in till nästa. Och sedan ”okej, du tycker det här är lite för grovt?”, då får man hålla sig kvar. Man får välja lite när man vill ta nästa piller.

Välkomnad i högerextrema forum

Han fortsatte att konsumera grövre material, och började även hänga på chattforum där högerextrema och nazistiska åsikter uttrycktes. 

Han hatade genuint judar och trodde på konspirationsteorin om Sion vises protokoll.

– På ett av dem var det en nazist, han hatade genuint judar och trodde på konspirationsteorin om Sion vises protokoll. Han var där och verkade och pratade och många andra skrattade med och det skickades memes som inte var okej.

Även Michael Johansson deltog. 

– Det var mörka, taffliga försök till skämt grundade i högerextrema strömningar. 

Men i de här forumen hittade han ett sammanhang där han kände sig välkommen. Och inte bara det, här var förklaringen också alltid att det var någon annans fel: feminismens, wokeismens, transpersonernas, invandrarnas, judarnas. 

Och när han tog med den här jargongen till skolan, märkte han att han blev mer accepterad där också.

– Jag fick inget sammanhang i klassen förrän det blev att ”aha man kan skämta om sådant här med honom, då är han lite cool”.

Det är elva sekunder. Jag sitter i skolan, utanför mentorsrummet.

Klarar inte av att titta

Michael Johansson har bara tittat på klippet två gånger. 

– Jag klarar inte av mer. Det är elva sekunder. Jag sitter i skolan, utanför mentorsrummet. 

Han minns inte tillfället specifikt, men på sin frisyr och på sina glasögon kan han se att det är någon gång under hösten i ettan på gymnasiet. Han var 15 eller 16 år, beroende på om det var före eller efter hans födelsedag. 

Eftersom klippet inte har spridits offentligt, och han inte vill att det han säger i klippet ska kunna tas ur sin kontext och användas mot honom nu, vill han inte gå ut med exakt vad det är han säger.

– Men alltid när folk frågat vad jag sagt så har jag sagt ”tänk det värsta”. För jag vill verkligen inte att någon ska tro att jag försöker underdriva något.

Det är verkligheten. Men jag skäms något oerhört.

Idag är det svårast att tänka på dem som blev utsatta. 

– Speciellt när de inte fått en chans att stå upp mot det. Om man var en person som var rasifierad behövde man nästan dubbla ner på hemsk jargong för att klara av det.

Många av de här personerna var dessutom hans kompisar.

– Men det finns en cool, tuff, stor kille som tycker något och så springer man med. Och det är verkligheten. Men jag skäms något oerhört.

Märkte att argumenten föll

Vändningen skedde, precis som radikaliseringen, successivt. 

Det nazistiska och mest extrema var aldrig någonting han på riktigt stod för. Åsikterna han verkligen hade på den tiden beskriver han istället som milt sverigedemokratiska. Men när han diskuterade politik med folk märkte han att hans argument inte höll.

– Grejen är att högerextremister, speciellt på nätet, inte har så jättemycket faktiska argument. Det är inte med rationalitet man övertygar folk utan snarare ”vi är coola killar, här är ett sammanhang, vi välkomnar dig”. 

Han minns ett stort bråk han hade med sina föräldrar, efter att han uttryckt sig kritiskt mot invandring med hänvisning till att sjukvården skulle kollapsa.

– Det var en av punkterna där jag var tvungen att börja omvärdera. 

Började känna att det här är ju hål i huvudet.

Också på nätet började han ändra sig:

– Det är så otroligt ungdomspolitiskt nördigt, men det var en riksdagssimulation på Reddit. Där lajvade jag först sverigedemokrat, för det var det jag tyckte, men sedan i takt med att jag började känna att det här är ju hål i huvudet bytte jag partier att lajva, och hittade till slut rätt.

Att kritiken mot ideologin bet, trots att han inte radikaliserats på grund av själva ideologin utan på grund av att han sökt ett sammanhang, tror han delvis beror på att han under samma period hittade nya sammanhang. Han började spela i band, spela teater och satsa mer på idrotten.

– Det var en väldigt perfekt storm av bra grejer som hände mig i ettan på gymnasiet. Jag började hitta vem jag var på riktigt och det gjorde att jag kunde ta mig ur och droppa de här personerna, för nu hade jag andra att prata med, personer som brydde sig om mig. 

Inte smärtfritt att lämna

Michael Johansson spelar fortfarande i band. I vardagsrummet i lägenheten i Uppsala står ett gitarrställ med fyra gitarrer. 

Han pekar på en av dem:

– Min första elgitarr. Den köpte jag på Lidl. Det inkluderade en förstärkare, som jag inte har kvar, och lite mer grejer för 600 kronor. Alltså ett kap.

Det var år 2020 han landade i att han var miljöpartist. Det stod mellan Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men att han tyckte att Miljöpartiet hade bättre klimatpolitik.

Övergången var dock inte smärtfri. I klassen levde den högerextrema jargongen fortfarande kvar och han fick mycket hat. I chattforum hotade folk med att doxa, det vill säga kartlägga och sprida privat information om honom på nätet, och trakassera honom.

Men när han flyttade till Uppsala två år senare, och berättade för folk här att han hade hade jobbat för Miljöpartiet lät det annorlunda:

– Jag blev så förvånad. Folk sa ”vad kul, jag röstade på dem”. När det för mig hade varit ett val som var läskigt att göra. Men här kunde jag vara mig själv.

”Då kände jag oj”

Arbetet inom den gröna rörelsen fortsatte och i februari 2023 blev han invald i Grön ungdoms förbundsstyrelse. Han hade berättat för valberedningen att han umgåtts i lite tveksamma kretsar som tonåring, men utöver det var det få som kände till hans bakgrund.

Själv hade han – medvetet eller omedvetet – försökt begrava, börjat förtränga hur illa det faktiskt hade varit.

Men under våren 2024 gjorde sig det förflutna påmint flera gånger.

När han var på en utbildning med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) som handlade om högerextrema symboler på nätet:

– Jag blev genuint chockad över att jag var den enda som kände igen alla från början. Jag trodde det var normalt. Sedan när de som satt bredvid sa: ”Jag känner inte riktigt igen den där, den har jag inte sett innan.” Då kände jag oj.

I våras avbröt Pim van Dorpel dessutom sin kandidatur att bli ny ordförande för LO, efter att valberedningen fått information om att han under högstadietiden – idag är han 46 år – rört sig i högerextrema miljöer. 

– Då kände jag att jag kanske måste rannsaka mig själv lite grann och kolla vad jag har varit i för forum, Michael Johansson. 

– Men som oturligt var sa jag inte det till någon annan än mina nära nära vänner. Jag tyckte det var väldigt jobbigt, smärtsamt och pinsamt, och jag försökte trycka undan den delen av mig själv. 

Han mötte starka reaktioner

Så skickades klippet där Michael Johansson uttrycker sig högerextremt – antisemitiskt – till Grön ungdom i juni i somras.

– Det var en väldig identitetskris. Jag vill säga att jag inte tycker att det är synd om mig. Men det var väldigt jobbigt.

Beslutet att avgå fattade han direkt.

– Det beror inte på att jag tvivlar på mina värderingar idag. Det var snarare det att det här är något som folk måste få en chans att ta ställning till, för det hade man inte gjort. 

Reaktionerna från kollegor och vänner var blandade. En del blev väldigt arga, men många var mer förstående än vad Michael Johansson hade förväntat sig. 

Flera politiskt aktiva personer hörde också av sig och sa att de själva hade liknande historier i sina bagage. Och Michael Johansson tror att det generellt är många i hans ålder som någon gång har snuddat vid det här, mer eller mindre.

”Alltid bära med mig detta”

Nu, några månader senare, kan han känna viss befrielse. Det här var något han bar på, som en hemlighet.

– Det trodde jag inte riktigt då, men det känns väldigt fint. Jag resonerade så att i bästa fall, även om det kanske inte går så bra för mig personligen, så tror jag att progressiva rörelser och den gröna rörelsen kommer behöva ta ett snack om hur man ska göra för att hantera sådana här situationer.

Mycket handlar om vad man har gjort mellan då och nu.

Själv tycker han att man i ett samhälle måste utgå från att människor kan förändras och förbättras. Även när det, som i hans eget fall, endast har gått några år.

– Man bör ge folk en andra chans. Men kanske ta det lite försiktigt i början. Det beror väldigt mycket på vad det är för forum och grupper, men jag tror att man vet det när man ser det. Jag tror till exempel inte att det finns någon tidsgräns, som att efter fem år, då har man glömt allt, då är man en ny person. Utan mycket handlar om vad man har gjort mellan då och nu. Vem man är idag och att man får döma på de grunderna. 

Det man har sagt har man sagt och de man har sårat har man sårat.

Och idag är antifascism och antirasism några av Michael Johanssons viktigaste frågor.

– Kanske undermedvetet att det har slagit åt andra hållet. Det går ju aldrig att motverka det man har varit. Det man har sagt har man sagt och de man har sårat har man sårat. Men jag hoppas någonstans att jag kan motverka att fler blir det, och att jag kan få fler att jobba för mindre självdestruktiva sammanhang och tankar. 

Kan det vara på grund av skuld också? 

– Ja, mycket möjligt. 

Känner du skuld?

– Lite grann. Det gör jag. Jag kommer ju alltid bära med mig detta, jag har insett det nu, jag kommer inte kunna släta över det jag har varit, det jag har sagt. Men det man kan göra är att vara en annan person i dag. Jag har bett om ursäkt men jag förväntar mig inte någon förlåtelse. Men jag vill inte att det ska hindra mig heller.

Måste vara öppen

Att ställa upp på den här intervjun var inte självklart. Först tackade Michael Johansson nej. Och han tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om det här.

– Jag har varit väldigt nervös. Det är så mycket jag inte vet. Dels hur ni kommer att framställa det. Dels hur folk kommer att tolka det ni framställer. Och det kan inte jag kontrollera på något sätt. Man ska vara personlig och inte privat, men det är svårt att inte snudda vid det privata här också, och det är alltid svårt att lämna ut en del av sig själv på det sättet: Det här är jag. 

Han valde att vara med för att han förstod att han behöver vara helt öppen med det som hänt om han vill kunna göra någonting framöver. Och det vill han.

Jag har så många grejer jag skulle vilja säga till yngre Micke.

Michael Johansson pratar om det högerextrema våldet som ökar.

– Högerextremt våld har ju alltid varit ett ganska stort problem. Men för några år sedan var det framför allt nätbaserad extremism, nu börjar de ta till gatorna. 

Han tar upp aktivklubbar, alltså slagsmålsklubbar där högerextrema tränar kampsport tillsammans. Han ser det som att den här verkliga världen och den högerextrema världen på nätet lever i symbios med varandra, matar varandra. 

– Det måste man ta på väldigt stort allvar och det har samhället missat helt egentligen.

Hur och när Michael Johansson skulle komma tillbaka till politiken kan han inte svara på. 

– Det är inte riktigt min roll att säga, det blir de runt omkring mig, om de vill ha mig så vill jag.

Han hoppas att han genom att prata öppet om det här kanske kan få någon som befinner sig där han var att fundera över vad de faktiskt tycker. 

– Jag har så många grejer jag skulle vilja säga till yngre Micke. Så oändligt många.

Som vad?

– Att det kommer bli bättre. Men också att det finns normala människor, det är inte hela världen om de här killarna inte tycker om dig. Det är nästan bättre om de inte gör det. Du kommer hitta sammanhang och vara i en stad där du trivs och mår bra och kan vara den du är. Att tro, om Micke då hade fått tro lite mer på sig själv så hade vi nog inte suttit här idag kanske.