– De som lockas till Ibn Rushd har gemensamt att de brinner för mångfald och mänskliga rättigheter. Ibn Rushd har dessutom genomgått otaliga granskningar som visar att vi både har demokratiska strukturer och en demokratisk värdegrund. Tror man fortfarande att Ibn Rushd utgör någon form av hot trots det här, så bör man se över sin egen människosyn. 

Även Alve Högman, förbundschef på Ibn Rushd, är kritisk till debatten. Jag frågar honom om det inte samtidigt finns fog för den typen av kritik som Aje Carlbom och andra lyft, gällande huruvida arabiska- och islamkurser kan ses som integrations­främjande insatser.

– Varje studieförbund har sin grund i en enskild folkrörelse eller intressegrupp. Därför speglar alltid studieförbundets verksamhet sin målgrupps huvudsakliga frågor och intressen. Vårt uppdrag är att vi ska värna vår säregenskap samtidigt som vi alla följer samma ramverk och värdegrund om människors lika värde. 

– Att vi har ett utbud som är unikt för oss innebär att vi framgångsrikt lyckats med uppdraget. Precis som Kulturen har folkdans, ABF har fackliga kurser, Bilda har samarbete med katolska pedagogiska nämnden, Paideia folkhögskola har kurser i jiddish och Sensus har bibelstudier.

Anna Waara instämmer. 

– Vår religiösa koppling är en del av studieförbundens mångfald och handlar om att sänka trösklarna och göra folkbildning tillgängligt för fler. Aje och Ranstorp måste börja ta ansvar. Deras falska ryktesspridning kan inte få avgöra svensk folkbildningshistoria och sätta både föreningsfriheten och religionsfriheten på spel.

* * *

Ibn Rushd delar in sitt arbete i fyra verksamhetsområden: livsåskådning, demokrati, kultur och människa/natur. När Folkbildningsrådet gjorde en omfattande kartläggning av Ibn Rushds verksamhet bedömde man att de två områden med flest folkbildningsarrangemang är kultur och livsåskådning. 

Största området är kultur. Inom det arrangerar Ibn Rushd allt från poesicirklar, kalligrafi, dans och konserter till kurser i det arabiska språket. Det är det största området. 

Efter kultur är det livsåskådning som Ibn Rushd arrangerar mest i. Det rör sig om ökad kunskap om islam, att stärka den svensk-muslimska identiteten, samt skapa interreligiösa möten och utbilda imamer. 

Jag frågar Anna Waara varför hon tror somliga är kritiska mot att Ibn Rushd arrangerar verksamhet om islam och arabiska.

– Vi har påtalat detta många gånger tidigare, att ett studieförbund arrangerar verksamhet utifrån vår särart och medlemmars intressen är inga konstigheter. Det är ju ett extremt påstående Aje Carlbom kommer med här, att vi i ett demokratiskt land inte kan ha studieförbund som bland annat arrangerar verksamhet med en religiös inriktning. Detta kan få långt gående konsekvenser för föreningsfriheten. 

Även Folkbildningsrådet har kommenterat detta vid flera tillfällen. Under fliken om Ibn Rushd svarar de på frågan: ”Får statsbidraget användas för folkbildning om religion och i arabiska?”

Rådet svarar:

”Ja. Teman som tro och livsåskådning såväl som språk är vanliga inom folkbildningen i Sverige. I studiecirkelverksamheten ligger fokus på det gemensamma lärandet, tillsammans utforskar deltagarna nya kunskaper i en mängd olika ämnen. Vad som däremot inte räknas som folkbildningsverksamhet är utövande av religion, till exempel regelrätt gudstjänst, bön och predikan. Ibland kan gränsdragningsfall uppstå, och där måste studieförbunden själva ställa sig frågan vad syftet med verksamheten är och hur den bidrar till att uppfylla statens syften med folkbildningen.”

* * *

En annan kritisk röst i debatten är Magnus Ranstorp, terrorforskare. Enligt honom har han haft en annan ingång i frågan – antidemokratiska krafter i samhället som fått offentlig finansiering. 

– Vi kikade på olika föreningar och organisationer som bedriver verksamhet som kan vara antidemokratisk, framför allt tittade vi på finansiering av olika aktörer – det vill säga islamistiska aktörer. Då dök Ibn Rushd upp i relation till talarna. 

Magnus Ranstorp syftar på de inbjudna talarna som nämnts tidigare i denna granskning. Jag har likt honom funderat på det länge. 

Vad innebär det egentligen för inte bara ett samhälle men också för muslimer själva, när personer med homofoba och kvinnofientliga idéer bjuds in? 

Blir det inte ett legitimerande?

– Jag håller med. Jag skulle aldrig försvara dessa inbjudningar, det är totalt oacceptabelt att det hänt. Vi har lång bit kvar gällande arbetet med homofobi, det har verkligen varit en av de frågor vi brottats med mest. Inte för att vi inte tycker det är viktigt, men det är en sådan tabufråga i vissa sammanhang. För att vara tydlig: homofobi är aldrig acceptabelt, någonstans. Vi vill arbeta mer med den frågan, säger Alve Högman. 

En kritik ni fick från Amnå-­rapporten är att homofobi och antisemitism inte prioriterades. Varför är det så?

– Det vi har försökt skapa kring det är att ha ett möte mellan olika grupper – exempelvis judiska och muslimska –  kring dialog och modell för antirasistiskt arbete. Men det svåra har handlat om delvis förankring i båda målgrupper, men också förtroende för oss. Det har varit svårt att inleda samarbete med exempelvis en judisk församling.

– Vi förstår kritiken. Det enda vi kan göra är att fortsätta vara tydliga med vad vi tror på, att vi tror på mänskliga rättigheter i alla dess former. Att vi är mot diskriminering, mot all typ av orättvis behandling av människor. Men en del i vår resa är också att samarbeta, vi sysslar med folkbildning och där behöver vi samarbetspartners. Det är ett att lära och lära sig, genom möten. 

Så varför har dessa frågor inte lyfts lika mycket inom förbundet?

– Vi är ett modigt studieförbund, men här har vi nog misslyckats i att lyfta ”tabufrågor”. Vissa saker är vi klara med, vi har rensat i våra stadgar, anställt fler och kunniga personer, förtydligat var vi står i dessa frågor. Men vi har en lång bit kvar gällande arbetet, både med homofobi och antisemitism. 

Enligt Magnus Ranstorp är inte frågan om inbjudna talare längre ett problem. 

– Vi ser inte att detta är ett problem längre gällande Ibn Rushd. Framför allt har det inte varit några utländska talare som varit problematiska på länge. 

Men han menar samtidigt att frågan om finansiering till studieförbund är större än Ibn Rushd. 

– Det här handlar om själva konstruktionen för folkbildning eftersom det saknas transparens och sårbarhet. När medel delas ut, det rör sig om över två miljarder, går det från Folkbildningsrådet ner till tio studieförbund som i sin tur betalar ut till olika samverkanspartners som är föreningar. Dessa föreningar har många olika typer av arrangemang, studiecirklar, etc. Min kritik är tudelad: Ett krav från riksdagen på Folkbildningsrådet är att verksamheten ska stärka och utveckla demokratin. Om Folkbildningsrådet inte får information om vilka föreningar studieförbund samverkar med hur kan man då uppfylla riksdagens krav om att man bidrar till att stärka och utveckla demokratin? För det andra går det inte att följa de pengarna som betalas ut hela vägen ner då offentlighetsprincipen inte gäller. Det går inte att externt granska om det förekommer fusk. 

Enligt Magnus Ranstorp handlar frågan om att det saknas transparens, vem studieförbunden samverkar med och varför. 

– Det handlar om utbetalningar av kostnadsersättningar, föreningar som exempelvis kommer med fakturan och så betalar man bara ut det. Det finns väldigt liten kontroll, att det går till den verksamheten man säger att man har. Vi skrev två artiklar i Kvartal,  den ena handlade om den lite större frågeställningen: Vad är läget i relation till påstådda kopplingar till Muslimska brödraskapet. Sedan den finansiella delen, Folkbildningsrådet. De som ger pengar har inte någon koll på verksamheten.

Samtidigt menar Magnus Ranstorp att likabehandlingsprincipen är viktig i den här frågan. 

– Hela den här frågan har fått ett eget liv, det är en politisk diskussion som vi inte kan ta ansvar för. Jag kan förstå att Ibn Rushd känner sig utpekade eller felaktigt behandlade, här anser jag att likabehandlingsprincipen är viktig. Om studieförbund kan redovisa vilka samverkanspartners de har. Vilka konsekvenser det ska få är ju en politisk frågeställning som inte vi kan förhålla oss till. 

Ibn Rushd är ju det mest granskade studieförbundet idag, finns det inte en risk att man gör en höna av en fjäder och istället misstänkliggör ett förbund som redan är transparenta?

– Jag stödjer förbundet så länge det är transparent, de har granskats mycket. Den oron förstår jag, det är bara att fortsätta och vara så öppen som möjligt. Om det är någon rekommendation så är det att lista alla stora samverkanspartners, (föreningar) i varje distrikt och på lokal nivå. Då går det att granska. Men det gäller alla studieförbund. 

Jag frågar hur han ser på att Ibn Rushd ­redan redovisat samverkanslistor, bland annat i Göteborg.

– Det är Göteborg som efterfrågade dem. Det var då det uppdagades att det fanns problem. Jag har frågat andra kommuner tidigare och det fanns ingen dokumentation om samverkanspartners. Folkbildningsrådet har heller inga listor över samverkanspartners, i alla fall var det så tidigare, för drygt ett år sedan.

* * *

Alve Högman, förbundsrektor, menar att den här kritiken är obegriplig. Förbundet redogör allt de förväntas redogöra. 

– Vi skickar till och med in statistik till SCB, det är inte en offentlig handling men vi redogör för det mesta. Jag upplever att kritiker vill att vi ska vara transparenta med allt, vem som säger vad i vilken studiecirkel. Det går inte, vi kan inte åsiktsregistrera våra deltagare. 

– Det riskerar att skapa dimridåer där det framstår som att vi i våra studiecirklar ägnar oss åt någon form av antidemokratisk verksamhet. Vi är ett studieförbund som granskats extremt hårt, om det fortfarande råder tvivel om att vi inte är transparenta är det anmärkningsvärt. En annan sak är att flera av dem som kritiserat oss för detta inte ens hört av sig. Vi har vid flera tillfällen bjudit in våra kritiker till oss. Ta en kaffe, ställ frågor så vi kan samtala och reda ut frågetecken. Istället för att skriva debattartiklar som misstänkliggör vår verksamhet. 

Frågan om transparens återkommer i samtalen med kritiker. Som utomstående är det svårt att överblicka. Vad menas med det och vad finns det för krav på studieförbund idag?

Statsbidragsberättigade studieförbund har en rad olika regler och krav på sig. I Folkbildningsrådets dokument som fastställdes av styrelsen 2021 beskrivs syftet med anslagen:

”Folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället.”

Syftet med statens stöd till folkbildningen är att:

• Stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin.

• Bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen.

• Bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället.

• Bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.

Det är Folkbildningsrådets uppgift att både besluta och fördela anslagen mellan studieförbunden. Därutöver ska Folkbildningsrådet kontinuerligt följa upp och utvärdera verksamheterna, särskilt i förhållande till ovanstående syften. Om ett förbund inte lever upp till villkoren kan Folkbildningsrådet besluta att helt eller delvis kräva tillbaka statsbidraget. Ett statsbidragsberättigat studieförbund förväntas ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och för grundläggande demokratiska värderingar och får inte bedriva eller främja antidemokratisk verksamhet”. De ska även ”vara en demokratiskt styrd organisation som agerar i enlighet med sitt ändamål, använda statsbidraget till det ändamål det beviljats för och ha ett tydligt anordnarskap i all verksamhet, lämna de uppgifter som Folkbildningsrådet begär för att kunna fullfölja sitt myndighetsuppdrag”. 

Mot bakgrund av den kritik som debatterats i mediala sammanhang valde Folkbildningsrådet 2019 att granska studieförbundet för att se om det fanns fog för den kritiken. På sin hemsida förklarar man det:

”Ibn Rushd fick under en period kritik för att deras verksamhet inte skulle leva upp till ett av statens syfte med statsbidraget till folkbildningen, det vill säga att stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin.”

Rapporten genomfördes och utvärderades. Folkbildningsrådet skriver på sin hemsida angående rapporten: 

”Rapporten visade att statsbidraget inte hade använts på ett felaktigt sätt i förhållande till statsbidragsvillkoren och Folkbildningsrådet fann därmed inte skäl att ompröva statsbidraget till studieförbundet. Folkbildningsrådets styrelse konstaterade utifrån rapporten att Ibn Rushd fyller en viktig funktion i samhället.”

Men som nämnts tidigare i texten framkom även kritik gällande annat inom organisationen: 

”Bland annat rörde kritiken att man undviker känsliga ämnen och att makten i studieförbundet delvis är begränsad till ett fåtal personer.”

Efter rapporten skapades den åtgärdsplan som Folkbildningsrådet och andra aktörer fick se över. Sedan avskrevs Ibn Rushd. Folkbildningsrådet bedömer Ibn Rushd som en verksamhet som lever upp till alla krav och villkor.

* * *

Det finns alltså inte belägg för att Ibn Rushd är kopplade till Muslimska brödraskapet. Otaliga granskningar har slagit fast att förbundet bedriver demokratisk verksamhet. De lokala granskningarna i Göteborg har slagit fast att det inte finns några indikationer på att Ibn Rushd bedriver problematisk verksamhet. 

I förfrågningar från Ibn Rushd har Säkerhetspolisen, MSB och Polisen sagt att det inte finns några pågående eller avslutade ärenden. 

Ändå är studieförbundet fortsatt omdebatterat. Bland annat alltså för att det är ett muslimskt studieförbund som ibland har studiecirklar inom områdena arabiska och islam. Varför är det ett problem? Jag frågar Aje Carlbom igen.

– Jag tror vi har olika uppfattning om integration och om vad det är för något. Och jag kan inte komma ifrån att om det är så att om människor ska bli delaktiga i Sverige, så många som möjligt, så är det inte arabiska och islam som gör dem delaktiga i Sverige. ­Det gör dem i så fall mer delaktiga i muslimska miljöer, många muslimer lever i segregation tyvärr.

Men blir det inte en slags damned if you do, damned if you don’t-­situation? Å ena sidan kritiseras minoriteter för att de inte vill delta i samhället, men när de gör det är det också fel?

– Ja, kanske är det så. Men man kan utan problem som jag ser det vara muslim i Sverige. Men är den verkligen integrationsinriktad den här verksamheten? Och Ibn Rushd är kopplade till Islamiska förbundet, de har texter på sin hemsida om jämställdhet som är annorlunda från vad gemene svensk anser är jämställdhet mellan män och kvinnor. 

Vad Islamiska förbundet skriver på sin hemsida kan väl inte Ibn Rushd ta ansvar för? Men jag funderar också på, gör man inte skillnad här, skulle du sagt liknande om ett kristet studieförbund och deras kopplingar till andra kristna organisationer?

– Det finns ideologiska frågor här. När det gäller kristna, visst de har också bibelstudier. Vi har inga svårigheter att säga att pingstkyrkan är homofobiska, heteronormativa och så vidare. Det är ingen som säger att de inte ska vara verksamma i demokratin. Men hur de tänker och vad de gör, det vet vi redan om kristna.

Så, rent konkret. Vad mer kan Ibn Rushd göra som de inte redan har gjort?

– Ja, det är en bra fråga. Om det är så att de haft studiecirklar om islamisk lagstiftning, varför ska ett så kallat helt demokratiskt svenskt studieförbund göra det? Jag skulle vilja att de förklarar det exempelvis. 

* * *

Jag funderar mer på kritiken och vad det hela handlar om. Det har varit svårt att greppa, vad bottnar det i? Jag frågar Magnus ­Ranstorp. 

– Som jag ser det finns det olika spår i det här. Om man tittar på MB-spåret har jag och Aje Carlbom redogjort för det här. Det finns belägg för den här diskussionen. Om man tittar på Islamiska förbundet, i deras stadgar nämns organisationen som är Muslimska brödraskapets paraplyorganisation. Personer som startat FIOE har även varit aktiva i den brittiska delen. Det finns i sin tur tydliga kopplingar mellan Ibn Rushd och Islamiska förbundet, enligt stadgarna så ska medel tillfalla islamiska förbundet. 

De har ju ändrat i stadgarna efter att detta påtalats i debatten.

– Ja, men det förändrar inte kopplingarna. Man måste se detta från ett helhetsperspektiv. Det är samma personer som roterar på olika poster. 

– Vi har sedan länge släppt Ibn Rushd, det handlar inte om organisationen eller personerna i den längre. Jag håller med om att Ibn Rushd är ett av de mest granskade studieförbunden och tror inte det kommer komma några stora avslöjanden i framtiden. Samtidigt som jag känner att vi har varit tydliga i sakargumenten, jag har aldrig ägnat mig åt personpåhopp. 

Alla jag pratat med på Ibn Rushd känner sig helt främmande inför att de skulle ha kopplingar till Muslimska brödraskapet, flera inom studieförbundet känner knappt till rörelsen. Hur ser du på det?

– Jag förstår fullständigt att man känner sig främmande. Men du får kika på sambanden. Vilka föreningar som är registrerade på Kapellgränd 10. Det är samma som Ibn Rushd är registrerade på, samma som Islamiska förbundet – det vill säga Södermoskén. Pratar man med muslimer säger alla att Södermoskén är ”ikhwan” det vill säga brödraskapet, alla vet om den här inriktningen. 

– Det har skrivits mängder av rapporter om Muslimska brödraskapet, många i utlandet. Djävulen sitter i detaljerna, den samman­tagna bilden blir ju att man måste – för att se helhetsbilden – dels titta på ideologin och sammanhanget inklusive detaljerna. 

Finns det inte en risk att allt blir väldigt otydligt här? Gemene person som inte har koll på vad brödraskapet är och får höra om vaga kopplingar till ett svenskt studieförbund kan ju bli skrämd?

– Vad vi har tittat på som vi vet med säkerhet är personkopplingarna. Det handlar inte om de som arbetar på Ibn Rushd, utan de som leder verksamheten i flera år och har ledande positioner i MB-kopplade organisationer. Det är viktigt att se detaljerna, alla rapporter, på ämnet för att få en sammanhängande slutsats.

– Det är ett komplicerat pussel. Vem leder verksamheten, vem sitter i vilka styrelser över en lång period? Hur har miljöerna utvecklats? Hur exakt ser kopplingar ut till muslimska brödraskapet, vad säger forskningen, vad säger säkerhetsorganisationer, vad säger de som varit tidigare medlemmar, vad sägs om kopplingarna till svenska organisationer. IFIS (Islamiska förbundet i Sverige) som är MB:s moderskepp för det här.

Vad finns det för belägg att Ibn Rushd påverkas av brödraskapets ideologi, vad det nu är?

– Man kan se det på flera sätt. Bland annat i stadgarna, hur stadgarna är konstruerade och länkade till varandra i två led, tre led. Vad det har för betydelse i relation till organisationerna. Det är bara att kika på hur många organisationer som skapats och vad de har för relationer till varandra, det är samma företrädare som hoppar runt på posterna. 

– Det finns ju en debatt som varit, jag tycker egentligen att det är viktigt att debatten förs av politiska partier som samlar in fakta i målet och diskuterar de här frågorna. Personer som jag och Aje Carlbom kan inte ta ansvar för den politiska diskussionen om frågan. Jag hade även velat att svenska politiker på ett sakligt sätt samlar ihop alla aktörer, Ibn Rushd, oss, alla andra. Självklart får det konsekvenser för Ibn Rushd om de inte tar debatten. 

Men Ibn Rushd tar väl debatten rätt ofta?

– Ja, men inte ordentligt, anser jag. 

Är Ibn Rushd islamister enligt dig?

Magnus Ranstorp funderar en lång stund. Han väger orden. Till slut svarar han: 

– Ledarskapet är i alla fall det. 

Vilka är ledarskapet? Är det förbundsstyrelsen, det vill säga personer som Alve Högman eller Zana Mohammad?

– Nej, jag menar inte dem. Vilka personer jag åsyftar, det känner Alve Högman till. Men det handlar i grund och botten om vad de har för kopplingar utåt sett. MB-dimensionen är en del av det, det är bara att se på persongalleriet. Det är en snäv, liten krets som samarbetar med varandra. 

– Men som sagt, vi har egentligen lämnat Ibn Rushd för länge sedan för vi insåg att problemet med finansiering kopplat till folkbildning är mycket större än ett studieförbund. Vi ser på hela konstruktionen av folkbildning och transparens. 

Men du delade senast imorse en ­artikel om Ibn Rushd där de pekas ut som ­islamister?

– Ja, nu minns jag inte vad den artikeln handlade om specifikt.

Magnus Ranstorp vill ta en stund för att ögna igenom artikeln. Sedan svarar han: 

– Ja, den här artikeln handlar ju om naiviteten i den politiska sfären, man har inte koll på vad skattepengar går till. Man ska inte övertolka varför jag retweetade den. 

* * *

Jag ringer Alve Högman, jag vill veta vilka personer Magnus Ranstorp åsyftar inom ledar­skapet som har kopplingar till Muslimska brödraskapet. 

– Jag vet faktiskt inte alls vad han syftar på. Jag sitter i ledningen för Ibn Rushd, ingen här har någonsin uttryckt sympatier för Muslimska brödraskapet under de åren jag varit rektor. Sedan är det som jag sa förut klart att det funnits personer som varit aktiva hos oss som visat stöd för olika grenar inom brödraskapet. Men vad folk tycker och tänker kartlägger inte vi, så länge de står upp för Ibn Rushds värderingar.