BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
− Fram tills dess hade män gått till frisören minst en gång i månaden. Nådde håret öronen, då var det dags för klippning. Många gick och rakade sig hos frisör flera gånger i veckan, säger Hasse Gustavsson.
Mot slutet av 60-talet var det idealet ersatt av långa hår, Beatlespolisonger och hippieskägg. Flera herrfrisörer fick stänga. Killarna gick till damfrissan istället, för att få permanent.
− Det kallades minivagg. Jag har stått i duschrummet när jag gjorde lumpen på tidigt 70-tal och gjort minivagg på kompisarna, minns Hasse Gustavsson.
Skönhetsidealen har skiftat
Efter mer än ett halvsekel i yrket har Hasse Gustavsson sett modets pendlingar.
– När Mikael Wiehe klippte sig kort och lite senare när punken kom ville många ha det kortare igen. Från den tiden blev det allt mer individuellt med frisyrerna, säger Hasse Gustavsson.
80-talets lejonmanar och hockeyfrillor har han klippt till, likaså 90-talets pagar med kant och idag vill killarna som kommer till hans salong ha ”kort på sidorna och lite längre där uppe” och emellanåt en skäggtrimning.
Hasse Klippare har tagit sig an skönhetsidealens skiftningar genom decennierna med en lärdom från lärlingstiden.
− Efter Johanneberg gick jag lärling på en salong i Utby. Småkillarna där kom oftast med detaljerade lappar från sina mammor om hur de skulle klippas, säger Hasse Gustavsson.
Mammorna ville se sina söner i korta frisyrer. Pojkarna själva ville ha längre hår.
− Min läromästare sa att vi bryr oss inte om det utan lyssnar på vad den som sitter i stolen säger. Han var en bra gubbe, säger Hasse Gustavsson.
Lyhörd för kundernas önskemål
På Stålhandskegatan i Bräcke på Hisingen öppnade han sin egna salong Hasse Klippare efter lärlingstiden. 45 år senare ligger den kvar på samma plats. Hasse själv har uppnått pensionsålder men håller öppet tre dagar i veckan och tänker fortsätta med det i minst tre år till.
På besök i salongen blir det uppenbart att det inte bara är hantverksskicklighet och lyhördhet för kundernas önskemål som gjort Hasse Klippare till en överlevare i branschen. Inredningen är i sig värd ett besök, för en som gillar popestetik, fotbollsparafernalia eller rockabilly.
− Jag har alltid gillat att jobba med händerna. Det var nog det som lockade mig att bli frisör och det som gjorde att jag lärde mig spela gitarr, säger Hasse Gustavsson.
Fick skivkontrakt
För det är egentligen inte som frisör han skiljer ut sig utan som musiker med samma artistnamn som salongen, Hasse Klippare. På 70-talet var han nära ett professionellt genombrott med ett dansband som fick skivkontrakt och även om musiken alltid förblivit en hobby har han släppt ett antal egna album med rå rockabilly, spelats på radiostationer i New Jersey och får varje år några tusenlappar som trillar in från Stim.
− Jag har aldrig haft någon stor talang vare sig som frisör eller musiker. Det är hårt jobb och övning som ligger bakom det jag lärt mig. Jag tycker om mitt yrke, men musiken ger mig en glädje i livet som jag behöver, säger Hasse Gustavsson.
− Frisörer är nog ofta lite konstnärligt lagda, fortsätter han innan han demonstrerar med ett framförande av sin egenkomponerade låt Rockabilly Boy, som helt klart är bättre än hobbymusikerbra.
Hasse Klippares salong och personen Hasse Gustavsson är Göteborgshistoria. Jag frågar honom om vad han tror att en ung version av Hasse Klippare som blir frisör idag kommer att spela för musik och klippa för frisyrer om 50 år.
− Svårt att säga om det kan komma en sådan. Du måste vara så inne i strukturen som samhället kräver för att få jobb idag och musikbranschen verkar ha blivit mer och mer att bolagen bestämmer. De tar en person som ser snygg ut och lägger på sin produktion.
