Citatet finns med i Magnus Lintons bok Knark – en svensk historia, där den utgör en illustration över hur den svenska narkotika-politiken har påverkat narkomaners liv – och död.

– Jag skrev den här boken för att jag länge har varit fascinerad över att svenska politiker i många år på allvar trodde att det narkotikafria samhället kunde förverkligas – ja, till och med att vi var nära, säger Magnus Linton. 

– I auktoritära, totalitära och djupt religiösa stater är det inget ovanligt att man försöker få bort en drog helt och hållet. Men det unika med Sverige är att man har trott att det skulle vara möjligt att skapa ett drogfritt samhälle i den demokratiska världen.

Det P O Enquist kommenterade i citatet var en studie genomförd på 70-talet, där ett antal heroinister hade delats in i två grupper. Den ena fick metadonbehandling, den andra behandlades med de konventionella metoder som var tillåtna i Sverige då – avvänjning utan substitut. De flesta av patienterna som fick metadon kom att klara upp sina liv – få arbete och börja fungera socialt, medan de flesta i kontrollgruppen dog i förtid. 

Men det var resultat som ingen i narkotikadiskussionen ville ta till sig. De var upptagna med att skapa det narkotikafria samhället inte med att hjälpa narkomaner, förklarar Magnus Linton. 

”Populistisk trampolin”

Att nolltoleransen mot narkotika fick ett så stort genomslag i politiken, är för att den kom att användas som ”populistisk trampolin”, säger han. 

I den processen blev debattören Nils Bejerot en central debattör och förgrundsgestalt. Han ansåg att Sverige var särskilt väl lämpat för att utrota narkotikan och såg det hela som en uppfostringsfråga snarare än som social problematik.

– Han var en klassisk populist, säger Magnus Linton.

– Alla samhällsorgan, partier, folkrörelser och institutioner måste marschera i takt för att motverka knarket. När de tankarna fick genomslag gjorde det att en massa forskare inte kunde verka inom fältet eftersom de kunde förklaras som landsförrädare och liknande. Det var väldigt obehagliga stämningar, 

Bejerot introducerade också idén att narkomaner var parasitära individer och att narkotika var en ”social smitta” som höll på att ställa det svenska samhället inför ett avgrundsscenario. 

Startskottet för Bejerots framgångar daterar Magnus Linton till 1976, då den borgerliga regeringen kom till makten efter 40 år utanför. ”Knarket” blev den profilfråga som de behövde för att utmärka sig gentemot socialdemokratin. 

– Det fungerade bra för dem, det blev lite som Jan Björklunds idéer kring skolpolitik, ”av med kepsen ned med mobiltelefonen”. Det tonläget. När socialdemokratin kom tillbaka till regeringsmakten tog de över den politiken. 

Visionen om ett narkotikafritt samhälle formdes tidigt som en nationalistisk, chauvinistisk tanke, menar Magnus Linton. När aidsepidemin utbröt på 80-talet var det många som kände att Bejerot kanske hade rätt. Att samhället drevs mot botten av narkomaner, bögkultur och prostitution. 

– Nils Bejerot lyckade övertyga stora delar av befolkningen att det fanns en liberal släpphänt och naiv elit som styrde och som inte förstod allvaret i frågan. Retoriken liknar Sverigedemokraternas.

Nolltoleransen kom också att fylla behovet av en positiv nationell självbild, menar Magnus Linton. En unik svensk profilfråga efter att Palme skjutits och den svenska modellen börjat nedmonteras..

I boken uppehåller du dig en del vid det svenska ordet knark som du i sig tycker har en betydelse, vad är det med knarkordet som är så speciellt?

– Knarkordet är centralt för den svenska politiken, där verklighetsbeskrivningen är att allt bruk är missbruk och alla preparat är mer eller mindre livsfarliga. Det blev en bra samlingsterm. Ordet kom också snart att förknippas med obehagliga visuella bilder, som kanyler, utmärglade ansikten, sprutnarkomaner på gatan ...

– Sedan är det ett effektivt ord, både i rubriker och på löpsedlar. Det har en fonetisk frånstötande klang, särskilt kombinerat med ordet träsk. ”Knarkträsk” är det ultimata ordet för den som vill beskriva någon sorts avgrund eller sammanfall. 

Fatal politik 

Men politiken som populismen resulterade i har varit fatal, menar Magnus Linton. Länge fanns ingen underhållsbehandling för heroinister att tala om, och på många håll är den fortfarande svår att få tillgång till. Motståndet mot sprutbytesprogram har inneburit onödiga infektioner i livsfarliga sjukdomar. Förklaringen är att de tunga narkomanerna aldrig var det primära målet för den svenska narkotikapolitiken, menar Linton.

– I Sverige har vi trott om man bara i slår alla ungdomar tillräckligt hårt på fingrarna första gången de kommer i kontakt med det som vi kallar knark, så skulle vi heller inte få några tunga missbrukare i slutändan. Men det stämmer inte. 

Sedan 00-talet har politiken på många håll börjat röra sig i en annan riktning. Sprutbyte finns numera i flera landsting, behandling med metadon, Subutex och andra substitut blir allt vanligare. Men idag dör många när samma preparat säljs olagligt på gatan och används med andra droger.

Och Magnus Linton menar att programmen har sina begränsningar. 

– Samtliga forskare jag har intervjuat och som har varit aktiva förespråkare för metadon och Subutex är mer skeptiska idag än för tio år sedan. 

– Ett problem i behandingarna är att man bara sjukdomsförklarar missbrukare och lyfter bort den sociala biten som tidigare ingick. Men det fungerar ju inte heller.

”Går till jobbet som normalt”

Ändå menar han, hjälper programmen många att leva värdiga liv, vilket de inte kunde förut.

– Visst, 40 procent av alla i underhållsbehandling får en dåligt fungerande behandling, med sidomissbruk och arbetslöshet. Det kan man tycka är en stor siffra. Men andra program har ännu sämre resultat. Och tänk på de 60 procenten som fungerar normalt och är väldigt hjälpta av det här. 

– De får sin medicin som vilken diabetiker som helst, går till jobbet som normalt, hämtar sina barn, tar hand om dem ...

Men finns det inte en risk att underhållsbehandlingar, eftersom det handlar om mediciner och är billigare än till exempel behandlingshem och psykologer, att den ekonomiska aspekten får styra vad som sätts in?

– Absolut. Det finns en risk att vi går från en grov förenkling, den bejerotska, till en annan grov förenkling, nämligen den medicinska, där andra sociala aspekter är bortplockade. Och den risken är stor. Det verkar tyvärr som om Sverige bara kan hantera ett läge på samma gång. 

Även om motståndet mot en ny narkotikapolitik fortfarande är stort tror Magnus Linton att det är oundvikligt att vår inställning till narkotika ändras. Inte minst gäller det cannabis. Det handlar både om kriminaliseringen av innehav för eget bruk och polisens satsningar.

– Vi byggde ett starkt stigma utifrån att alla ställde upp. Men det bygger just på att alla bidrar. Men nu är nog halva riksdagen personer som själva rökt cannabis. Det gäller  även domare och poliskår. När unga personer upptäcker det rämnar systemet. Normkraschen kommer. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.