Vladimir Putin har varit i det ryska politiska toppskiktet i 15 år. Sommaren 1999 blev han, en okänd skuggfigur för de flesta, utsedd till premiärminister av en allt egendomligare Boris Jeltsin som vid det laget sparkat tre premiärministrar på ett år. Inget talade för att Putin skulle bli mer långlivad än till exempel Sergej Kirienko eller Sergej Stepasjin. Vem minns dem nu?
Putin var en rätt otippad kandidat för ett toppjobb i rysk politik. Dittills hade alla kommit från partistrukturerna. Karriärister som utan problem borstade av sig gammalt marxistiskt damm och kallade sig liberaler eller realister eller vad de tyckte passade. Putin var aldrig någon karriärist. Han var en måttligt framgångsrik KGB-medarbetare som kanske som bäst kunde hoppas på att få förtur i kön till en trea i någon Leningradförort. Men vid ett tillfälle valde han rätt – han lämnade KGB och började jobba med en av perestrojkatidens mest uppmärksammade politiker – Anatolij Sobtjak, som sedan blev Leningrad – S:t Petersburgs – borgmästare. Putin blev hans viceborgmästare med speciellt ansvar för internationella kontakter – jag träffade honom 1993 när jag jobbade som tolk åt en grupp kommunpolitiker från Norrtälje. Putin var en trist liten typ vid sidan av den karismatiske Sobtjak och Norrtäljepolitikerna var nog lite besvikna över att det var han som skrev på alla de ambitiösa samarbetsprojekten som lilla Norrtälje kommun, och den nästan exakt tusen gånger större staden S:t Petersburg skulle dra igång. Men någonstans i Norrtäljes stadsarkiv ligger alltså en hel bunt Putin-autografer.
Putin blev KGB-chef när KGB inte längre var KGB, och därifrån plockades han till jobbet som premiärminister. Det blev en mardrömshöst. Den bräckliga vapenvilan i Tjetjenien från 1996 havererade totalt och ett nytt krig bröt ut, ett krig som kom att föras även i Moskva. En rad terrordåd skapade skräck och förvirring, många hundra Moskvabor dödades i bombattacker mot bostadshus och Putin steg fram och yttrade de numera bevingade orden om att döda terroristerna om de så satt på muggen.
Detta uttalades den 24 september 1999. Putin hade dittills bara varit ännu en grå ämbetsman i Jeltsins skugga, men hans kärnfulla sätt att uttrycka sig, lite grovt, rått, manligt om man så vill, gjorde ett enormt intryck. Inte bara för att han tillät sig att vara lite vulgär, utan för att han faktiskt verkade vilja göra något. Till skillnad från Jeltsin som noga sett till att undvika ansvar i kritiska lägen – när första Tjetjenienkriget bröt ut 1994 lade han in sig på sjukhus för en näsoperation…
Hösten 1999 var en politisk vändpunkt. I december skulle parlamentsval hållas, och en koalition mellan Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov och förre premiärministern Jevgenij Primakov såg ut att kunna glida in som valsegrare utan att behöva anstränga sig särskilt mycket. Men framförallt var valet en generalrepetition inför presidentvalet våren 2000. Ingen tvivlade på att Luzjkov skulle vinna. Fram till den 24 september 1999.
Valkampanjen hösten 1999 är en av de smutsigaste som jag någonsin sett. Hela den ryska statsapparaten mobiliserades för att smutskasta Luzjkov och Primakov. Putin, brottaren Alexander Karelin och räddningstjänstens populäre chef Sergej Sjojgu blev toppnamn för en ny rörelse och de tre reste runt i landet och hyllades som halvgudar.
Här börjar det Ryssland vi ser nu. Hösten 1999 inleddes de processer som så småningom helt tystade alla självständiga medier. Hösten 1999 såg vi hur ett ”maktparti” skapades – det var tredje försöket, två tidigare försök under Jeltsin hade misslyckats, men nu hade man hittat rätt.
På nyårsaftonen avgick Jeltsin, Putin trädde in som tjänsteförrättande president och blev utan större konkurrens vald vid presidentvalet 2000.
Så vad har Putin gjort?
I en del fall har han fortsatt Jeltsins värv. Det var Jeltsin som började ta kontrollen över medierna genom att göra de oberoende tv-kanalerna till sin privata kampanjstab inför presidentvalet 1996. Det var Jeltsin som startade Tjetjenienkriget 1994, och det var också Jeltsin som ritade om den politiska kartan genom att beskjuta parlamentet med stridsvagn 1993.
En viktig skillnad mellan Putins och Jeltsins ledarstil är att medan Jeltsin försökte balansera olika grupper mot varandra, så har Putin försökt skapa allianser. Jeltsin såg till att ha en regering som bestod av politiska motståndare; vänta ut vilken falang som blev starkast och sedan ge den sitt stöd. Ibland var det ”hökar” som hade övertaget, ibland ”duvor”. Putin har varit mer benägen att skapa enighet och ta personligt ansvar. Jeltsin styrde Ryssland helt utan att bry sig om parlamentet – under alla hans år vid makten hade Jeltsins fiender makten i duman. Putin har sett till att skapa en lydig duma. Han gjorde även ett försök till ett slags Saltsjöbadsavtal med oligarkerna. Precis som i Sverige 1938 ville han få en överenskommelse om att det ryska näringslivet skulle låta bli att lägga sig i politiken.
Till skillnad från Jeltsin accepterade inte Putin att någon gick emot honom. Jeltsin verkar inte ha tagit opposition personligt på samma sätt som Putin. För honom är olydnad en fråga om heder – den som sviker hans förtroende, den som trotsar honom måste straffas. Exempelvis oligarken Michail Chodorkovskij valde att lägga sig i politiken och dömdes till ett långt fängelsestraff.
Det mesta av ”putinismen” formades under de första månaderna vid makten. Machoattityden. Illusionen om en stark man vid rodret. Fokuseringen på Rysslands storhet, på att Ryssland skulle ”resa sig” – på att Ryssland äntligen rest sig. Däremot har det skett en märkbar förändring i Putins politik under de senaste två åren: Ett tydligt skifte från elitism till populism. Under hans två första mandatperioder som president var han noga med att omge sig med ”experter”, och det verkar också som han lyssnat på sakkunskap i ekonomi, näringslivsfrågor, skatteuppbörd etcetera. Under den mandatperiod som inleddes 2012 kan man se en mer populistisk politik slå igenom. Det är nu som de ökända anti-gaylagarna antas; det är nu som familjevärderingar och kristna traditioner blir en del av retoriken. Putin börjar allt oftare använda en terminologi som andas 30-talets tankar om mystiska band mellan territorier, folk och ledare.
Rysk politik under Putin är i dag en komplicerad miljö, där marxistisk retorik spunnits ihop med nationalchauvinistiska tankar, konspirationsteorier, myter om ”sunt förnuft” och några rejäla doser machismo. Stabilitet, tradition, respekt för familj och fosterland är grundpelare i den ideologi han pusslat ihop, och beroende på vem som är publik kan olika element betonas. Ibland är det antiamerikanismen som står i fokus, ibland familjen och kristendomen, i andra fall – historien och segrarna.
I dagarna firar Ryssland första maj. På ett ytligt plan kan det här se ut som något slags vänstermanifestation med röda fanor, kommunistiska och socialistiska symboler och slagord om rättvisa och solidaritet. Men i första hand betonas traditionen. De röda fanorna representerar inte kamp, utan konservatism. Inte revolution, utan bevarande av ett mytologiskt förflutet. Det är inte svårt att hitta porträtt av Stalin i en rysk förstamajdemonstration, men det är inte en hyllning till den historiske Stalin, massmördaren, utan till drömmen om en Stalin som aldrig fanns. Om en ordning som aldrig existerade. En dröm om storhet.
Den nionde maj firar Ryssland Segerdagen, när Tyskland kapitulerade och andra världskriget tog slut. Det är en Seger som alltid skrivs med stort S, och som också väl faller in i Putins politik. Även Segern representerar den tradition som Putin vill betona. Ryssland är arvtagare, inte så mycket till Sovjetunionen, som till Sovjetunionens segrar och landvinningar.
Det mesta talar för att årets förstamaj- och Segerdagsfirande kommer att bli enastående manifestationer av storhet och tradition. Och i år kommer en rad nya segrar att firas – framförallt att Krim ”återförenats” med Ryssland. Den berättelse det ryska ledarskapet kommer att förmedla är berättelsen om ett land som rest sig ur förnedringen och blivit en stormakt. Återtagit sin roll som en ledande kraft i världs-politiken – den roll som historien har givit Ryssland. Det är den berättelse som Putin vill att både vi och det ryska folket ska tro på.
I själva verket är Ryssland skörare och i sämre skick än på mycket länge. Den ryska ekonomin är extremt beroende av exportinkomster från bland annat EU. Det är alltså inte bara EU som är beroende av rysk gas. Putin måste också på något vis fortsätta leverera ”storhet” till ryska folket. OS i Sotji gick bra, Krim gick bra – men det behövs nya konster. Nya segrar, nya fiender. Kanske är det Rysslands inre fiender som står på tur. Putin har redan talat om ”förrädare” som förtalar Ryssland; redan har kulturpersonligheter och rockstjärnor pekats ut som agenter för USA och den internationella världsböglobbyn.
Putin behöver segrar; segrar kräver fiender. Putins stora utmaning blir att hitta nya fiender att besegra för att bevisa sin styrka och Rysslands storhet.
