– När jag jobbade på BUP 1996 fanns det inga köer till behandlingen, berättar Annika Westergård, ordförande för Psykologföreningen i Västra Götalandsregionen.
Hon vittnar om att vården i början på 1990-talet hade en helt annan inriktning än vad den har i dag. Fokus låg på att lösa de problem som barnen upplevde genom att göra insatser i vardagen. Man använde ett så kallat familjeterapeutiskt angreppssätt. Det betyder att man jobbade med familjen för att påverka barnens symptom.
Därefter placerades Barn- och ungdomspsykiatrin under vuxen-psykiatrin och fokus skiftade till att lösa problemen med hjälp av medicinering, vilket har påverkat perspektivet på barns mående och arbetssättet på mottagningarna.
– Då, 1996, så hände det såklart att barn behövde behandlas med medicin men det var en väldigt liten del. Om man kollar på en mottagning i dag är en stor del av personalen sjuksköterskor och ambitionen är att ha läkare på heltid, säger hon.
Att medicinera i stor utsträckning kan leda till att man inte söker andra lösningar på problemen som barnen som söker hjälp på BUP har.
– Neuropsykiatriska diagnoser är en symptomdiagnos. Har man inte kartlagt hela situationen kring barnets problematik kan man missa vad det egentligen handlar om. Att man inte kan sitta stilla på stolen behöver inte betyda att man har ADHD. Det kan handla om ett trauma eller en otrygg uppväxt. Men det är lätt att välja ett neuropsykiatriskt perspektiv, eftersom det är något som efterfrågas mer i samhället idag, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sa upp sig efter två månader
Tove Gelin är ordförande för Göteborg stads psykologförening och ledamot i förbundsstyrelsen för Sveriges Psykologiförbund, och vittnar om en tung arbets-belastning på BUP.
– Jag stod ut i 14 månader på BUP, säger hon.
Hon gjorde sin PTP, en ettårig psykologisk tjänstepraktik som alla psykologer gör för att få sin legitimation, på BUP, och jobbade sedan där i två månader innan hon sa upp sig.
– Jag lämnade en fast tjänst för ett tremånaders vikariat! Det var främst på grund av organisationen och arbetsmiljön. Jag började 2011 på en BUP-mottagning. Där fanns två psykologer, en erfaren psykolog som var sjukskriven på 50 procent och en som precis gjort klart sin PTP. Jag och den andra nyexaminerade psykologen fick stå för alla psykologiska utredningar som behövde göras, säger hon.
BUP har gått från att vara en drömarbetsplats för många, till att bli ett ställe där man inte stannar längre än nödvändigt, vittnar Annika Westergård om.
– Förut var det så att hade man börjat på BUP ville man aldrig jobba någon annanstans. Folk kunde ha uppemot 30 års erfarenhet på mottagningarna. I dag har vi en situation där den mest erfarna kanske har jobbat i tre år, säger hon.
Ond spiral
De låga lönerna är en orsak till att psykologerna lämnar BUP, säger Tove Gelin.
– Det finns en större marknad för psykologer i dag. Om man inte är nöjd med en arbetsplats med väldigt hög arbetsbelastning och låg lön så rör man på sig. Tänker man på tillgång och efterfrågan så är tillgång av psykologer mindre för arbetsgivaren i dag men man fortsätter betala löner som om psykologer vill ha just den här tjänsten på BUP, säger hon.
I sin tur påverkas lönerna av hur man värderar psykologinsatser kontra medicinska insatser.
– Om man värderar ett medicinskt perspektiv högre betalar man också den som har ett medicinskt perspektiv en högre lön, säger Tove Gelin.
”Lönen har stått helt stilla”
I dag är det mångt färre som söker de tjänster som finns på BUP.
– Man har gått från att ha 60 sökande till en BUP-tjänst i Göteborg till att man är glad om man får någon nylegitimerad som söker, säger Annika Westergård.
– Lön är en viktigt del i det här. Det har stått helt stilla. Man har inte karriärmöjligheterna, det värderas inte att man är specialiserad. Mottagningarna är beredda att släppa en specialist för att inte betala för hög lön. När det sedan fattas personal börjar man köpa in privata utredningar. På privata utredningsföretag är lönen högre för psykologer som då kanske byter arbetsgivare. Utredningsföretagen suger upp den kompetens man har kvar och BUP betalar för tjänsterna där i stället, fortsätter hon.
Att lönen är låg – vilket gör att psykologerna söker sig till andra arbeten – gör att stressen för de som är kvar ökar, vilket gör att de slutar. Det uppstår en ond spiral.
– Det blir en etisk stress. Träffar man ett barn och bedömer att barnet är i behov av hjälp nu, men inte har möjlighet att hjälpa på grund av köer, ställs man inför ett etiskt dilemma. Man vet att barnens utveckling påverkas negativt om de fastnar i en situation som de själva och omgivningen inte kan hantera. Barnens utveckling påverkas negativt om de fastnar i en situation som inte de själva eller omgivningen kan hantera. Men det kan vara upp till två års väntetid till en neuropsykiatrisk utredning. Och när den väl är klar finns det ingen som kan förvalta resultatet av utredningen. Den som sen ska jobba med resultatet av utredningen är inte den som gjort utredningen för den personen har slutat, säger Annika Westergård.
Det är inte omöjligt att vända utvecklingen, men det kommer att krävas ett nytänk, säger de båda psykologerna.
– BUP måste förändra villkoren för psykologerna. Man måste börja med att höja lönerna efter marknadsläget. Hålls lönerna nere urholkar man verksamheten på kompetens. Det är frågan om man alls kan kalla det specialistverksamhet då! Sedan måste man utnyttja den kompetens som finns. De erfarna psykologerna måste få vara med och utveckla verksamheten så att den fungerar bättre, säger Tove Gelin.
Hon framhåller BUP i Värmland som ett positivt exempel på hur man kan tackla problemet. Där har man hittat ett alternativt sätt att jobba på, som innebär att man utreder mindre och fokuserar mer på behandling och samarbete med skolan. Det finns inget som säger att man inte kan göra så även i Göteborg, säger hon.
– Man bör införa specialisttjänster för psykologer som har en specialiserad kunskap om barns utveckling och behandling av psykisk ohälsa hos barn. Det skulle dels ge ett grundläggande stöd på mottagningarna för de övriga. Dels skulle det vara en karriärmöjlighet för psykologer som skulle kunna bli attraktiv om man kunde påverka och fick rejält betalt för vad man kan, säger Tove Gelin.
Annika Westergård flikar in:
– Vi vill också se en psykolog i verksamhetsledningen. Det har man inom vuxenpsykiatrin, och det behövs inom barnpsykiatrin också.
Efterlyser paradigmskifte
De säger att Sveriges psykologförbund hoppas att politiker och landsting ska förstå värdet av ett psykologiskt ledningsansvar inom psykiatriska kliniker. De efterlyser ett paradigmskifte på BUP.
– Lägg inte allt fokus och alla resurser på utredning. Börja med en bred kartläggning och behandla så får man information under behandlingen. Hellre än att ett barn stått i kö till en specialistutredning i flera år. Har man redan satt in behandlingsinsatser, märker man om man behöver ytterligare insatser. Har man begränsade resurser så får man använda dem smart, säger Annika Westergård.
