BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Adhd-diagnosen är omtvistad. Den kraftiga ökningen har fått många att undra vad det är frågan om. Det har diskuterats om adhd ens finns, och ofta bildas två läger, de som tror och de som inte tror. Men enligt Bodil Huljegård, leg psykolog som utreder adhd hos vuxna sedan ett år tillbaka, handlar det mer om att rätt personer ska få diagnosen.
– Jag är säker på att adhd finns, men jag tror att det är kraftigt överdiagnostiserat. Och jag tror att alla vill kalla allt för adhd för att det är en förklaring: patienten får bekräftat att hen inte är lat, föräldrarna får bekräftelse på att de inte förstört sitt barns uppväxt, och samhället behöver inte se över om några strukturer kan ha bidragit till problemet, säger hon.
Anna-Karin Drewsen, tf. verksamhetschef psykiatriska länsverksamheten, har funderat i samma banor.
– Många söker själva till utredning för att de letar svar på varför de inte får till vissa saker i livet, och så finns det en slags övertro på att mediciner ska lösa alla svårigheter. Men det gör det sällan. Och en diagnos förklarar inte heller allt, säger hon.
Ska finnas sedan barndommen
Det finns alltså en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som heter adhd. För att få diagnosen ska vissa kriterier för ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet uppfyllas.
Kriterierna fastställs genom intervjuer med anhöriga, intervjuer med den som utreds och olika typer av tester. Avgörande för att diagnosen ska kunna ställas är att det kan bevisas att det är ett medfött tillstånd, att problemen pågått under en längre tid och att de utgör ett problem i vardagen.
– Det ska finnas symtom från barndomen som inte bättre kan förklaras, annars sätter vi inte diagnosen, säger Bodil Huljegård.
Gener, uppväxt och samhället
Harvardprofessorn i psykologi, Jerome Kagan skrev tidigare i år i Svenska dagbladet, att adhd kan skapas på tre olika sätt: Genom de gener vi ärver, genom den uppväxt vi har och av det samhälle vi lever i.
Han menade att det är den första gruppen som har nytta av en diagnos och som kan må betydligt bättre av en medicinering med centralstimulerande medel. De andra två handlar mer om funktionsvariationer som vi borde kunna tillåta.
Luddiga diagnoser
Bodil Huljegård är inne på samma tankar. Alla som är rastlösa, har koncentrationssvårigheter och svårt att organisera sig har inte adhd. Även om utredningen är grundlig, är många av diagnoskriterierna luddiga, menar hon.
Till exempel bygger kunskapen om beteendet under barndomen på berättelser från anhöriga och skolpersonal, och där kan både minnen och skamfyllda känslor påverka vad som kommer fram.
Ett annat exempel är att de symtom som indikerar adhd också är vanliga symtom på stress, ångest och andra typer av personlighetsstörningar. Även före detta missbrukare har symtom som liknar människor med adhd.
Men utöver luddigheten finns det något som sticker ut, Bodil Huljegård tycker sig se ett mönster hos de människor hon träffar.
– I utredningen ingår en kartläggning av personens barndom, och flera gånger i veckan fyller jag i de raderna med information om att en eller båda föräldrarna till den vi utreder haft alkoholproblem. Till slut börjar man undra om det hänger ihop.
Det är en klassisk hönan-eller-ägget-fråga, menar hon. Eftersom adhd är ärftligt så kan det vara så att föräldrarna också har sjukdomen utan att ha fått diagnosen, och självmedicinerar sig med alkohol.
– Men det skulle också kunna vara så att en uppväxt med en missbrukande förälder, skapar beteenden hos barnen – som rastlöshet och okoncentration – som förväxlas med adhd. Vilket inte låter orimligt i mina öron – försök själv att koncentrera dig och få ro när allt är kaotiskt och oberäkneligt hemma. Sådana livsomständigheter kan forma ens person och följa med vidare i livet. I mitt dagliga arbete kan jag inte undgå att se att missbruk, omsorgssvikt, dålig ekonomi och psykisk ohälsa under uppväxten har en stark korrelation med adhd.
Bara misstanken om detta borde få oss att tänka ett varv extra menar hon. Att få rätt diagnos är själva grunden till att få rätt behandling. Och fel kan bli väldigt fel.
– Nu utreder jag vuxna, och redan där kan det ibland vara svårt att veta om man gör rätt. Men tänk om jag utreder ett barn och tolkar en dålig hemmiljö som att barnet har adhd – och sedan ger barnet medicin. Då lär jag en åttaårings hjärna att bli beroende av amfetamin utan att komma åt grundproblemet. Hellre en diagnos för lite än en diagnos för mycket, tänker jag då.
Öppna ögonen
Bodil Huljegård tycker att vi ska öppna ögonen för att det finns mer problem bakom hemmets dörrar än de flesta av oss vill se. Hon är less på den senaste tidens enkelspårighet, i att klassa allt som sjukdomar och göra allt till individens eget problem.
– I dagsläget lider 30-40 procent av Sveriges befolkning av psykisk ohälsa, stämmer det så är det ju en epidemi i klass med digerdöden och det tycker jag inte verkar rimligt. Vi måste prata om de sociala faktorerna bakom, vad i våra samhällsförändringar gör att vi mår så dåligt? Vad gör att adhd-diagnoserna rusar i höjden? Jag tror att förändringar i arbetslivet, teknikens utveckling och förändringar i dryckeskultur är bidragande faktorer.
Arbetslivet har blivit mer komplext och ställer högre krav på förmågan att organisera sig och tidsrapportera. Tidigare gjorde det inget om man inte klarade av sådant, nu är man avvikande och ickefungerande.
– Och sättet att dricka har förändrats mycket de senaste fyrtio åren. När jag växte upp var det ingen som satt och drack vin varenda kväll för att det var juli, men det gör vi idag. Har man vant sig själv vid att dricka så, så blundar man gärna för vilka problem drickandet kan ställa till i många familjer. Jag tror att de flesta av oss inte vill se hur mycket det sups och vanvårdas i vårt land.
Livsstilsinducerad adhd
Den tredje stora förändringen är tekniken, som på många sätt förstärker allt det som adhd är. Vi är okoncentrerade när vi pratar med våra barn samtidigt som vi pillar på telefonen.
Vi tappar impulskontrollen när vi kan se avsnitt efter avsnitt av våra favoritserier eller shoppar loss på internet. Bodil Huljegård berättar att de skapat ett eget begrepp på avdelningen där hon jobbar: livsstilsinducerad adhd.
Det är när symtomen inte är medfödda, men man har skapat dem hos sig själv genom att inte träna, dricka lite för mycket alkohol, shoppa, ha korta förhållanden och spela och se tv-serier timmar i sträck.
– Vårt sätt att leva idag lär vårt belöningssystem att bete sig som om vi hade adhd. Det ser vi mycket hos killar i tjugoårsåldern som kommer till oss för utredning.
Vilken förändring vill du se?
– Jag vill att vi ska bli noggrannare i vårt diagnostiserande. Vi måste acceptera att det kostar att göra ordentliga utredningar, och att det är det offentliga som ska ta den kostnaden. De privata aktörerna får för bråttom, och beställer inte den där extra undersökningen om de är osäkra.
Hon tillägger att hon skulle vilja att behandlingen bestod av mer psykologisk färdighetsträning, än av medicinering. För många skulle det vara fullt tillräckligt menar hon.
– Allt handlar om resurser, och medicinering är billigare. Men ska man vara noga så har medicinerna inte testats i studier på mer än två år, vi har ingen aning om hur de påverkar oss i längden. Jag tänker ibland att adhd är en sådan där diagnos vi kommer prata om i framtiden, som den där tiden när alla hade det. Det ska bli intressant att se vilken bakläxa vi ger oss själva då, säger Bodil Huljegård.
