– Alla som dött under pandemin, både gamla och yngre, har gått bort oväntat. Man är beredd på att gamla ska dö, men under pandemin dör de inte på det sätt som man förväntat sig, och ibland går det fortare och på ett annat sätt än man förväntat sig. Ofta blir sorgen svårare, den blir lite djupare när det kommer oväntat och hastigt, säger hon.

Men samtidigt som många hade behövt extra stöd från samhället har stora delar stängt ner och det kan vara svårt att få hjälp.

– Det blir motsägelsefullt nu när man inte kan etablera ett sådant stöd. Jag tänker på våra nationella katastrofer, Estonia och tsunamin, de var också helt oväntade och hastiga förluster. Där presterade samhället på alla nivåer ett ofantligt omhändertagande på alla plan. Människor erbjöds alla typer av stöd och försäkringsbolagen gick in och gjorde undantag. Det fanns ingen hejd på allt som man erbjöd människor. Det var väldigt bra, om det är något jag önskar så är att man gjorde likadant nu. Pandemin kom också hastigt och slog ner som en tsunami i våra liv.

Påverkar alla

Ann-Kristin Lundmark tror också att även de som inte personligen förlorat någon i covid har påverkats av hur närvarande sorgen och oron har varit under ett helt år.

– Samhället har påverkats otroligt. Effekten av det här året börjar märkas nu, det ligger en tung grå filt över allt hos de flesta. Det är många som vittnar om en kraftlöshet och säger att de inte orkar mer, säger hon.

Behöver samhället någon typ av sorgbearbetning?

– Det tror jag. Att man bekräftar att det är på det här sättet. Att människor inte tänker att det är något fel på dem för att de känner sig tungsinta trots att de inte har förlorat något. Om man kan säga till dem att det är fullständigt normalt, att vi alla och nästan hela världen har levt under en oerhörd press och stress under ett år, säger hon.

Hon säger också att just det faktum att många sörjer samtidigt kan göra sorgen enklare att hantera i någon mening.

– Det är inte så att saknaden och sorgen bli mindre, den blir lika stark. Men det kan finnas en kraft i att man delar sorgen. Man blir inte den konstiga som är drabbad, utan sjukdomen har slagit åt alla håll. Det blir jämlikt att dela sorgen med så många. Du sörjer inte mindre, men det blir på något plan lite enklare.