– Det är inte alltid lätt att vara både bipolär och mamma, men det är roligt! När jag har mina positiva perioder fylls huset med barn som vill delta i aktiviteterna hemma hos oss, säger Ylva Larsson.
Jag möter henne på ett litet kafé där borden står tätt och det är lätt att höra vad grannarna pratar om. En opassande plats med tanke på samtalsämnet kan tyckas, men det stör inte Ylva som visar sig vara väldigt öppen med sin diagnos.
– Självklart kan du använda mitt riktiga namn i artikeln, säger hon lättsamt.
Ibland föreläser hon om hur det är att leva som bipolär och snabbt växla från euforisk till deprimerad. Idag har hon en bra dag och skämten kommer tätt.
– Min psykolog brukar säga att humorn är mitt starkaste vapen mot sjukdomen, och jag håller med. Men som mamma är jag inte alltid glad, ibland blir jag trött och tråkig. Då gäller det att samla energi medan barnen är i skolan.
Hennes problem började när hon var barn, som fjortonåring fick hon träffa sin första psykolog. Det dröjde dock närmare tjugo år innan hon fick diagnosen bipolär. Under de åren hann hon testa det mesta i pillerform som psykiatrin hade att erbjuda, med blandat resultat.
Vid millennieskiftet kom hon i kontakt med det kraftfulla antipsykotiska läkemedlet Leponex. Ett läkemedel som beskrivs som ”sista utvägen” när all annan medicinering har misslyckats. Ylva fick ordinationen för sitt självskadebeteende, men biverkningarna lät inte vänta på sig.
– Kroppen band en massa vatten. Jag gick upp 25 kilo och blev som en vattenballong. Men jag förlorade även förmågan att känna känslor eller ha egna tankar. Det var kemisk lobotomi, konstaterar hon och dricker av sitt kaffe.
Övermedicinering ger biverkningar
Jimmie Trevett är förbundsordförande på RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa. Han menar att biverkningarna ofta beror på övermedicinering, men att det även finns attitydproblem inom läkarkåren rörande psykofarmaka.
– Psykiatrikerna anser ofta att du får acceptera biverkningar, som att gå upp tjugo kilo, som en nödvändig del av behandlingen. Även antidepressiva läkemedel ger biverkningar och majoriteten av dessa skrivs ut av allmänläkare, eftersom man vanligtvis går till primärvården först. Dessa läkare saknar ofta relevant kompetens, och då är det lättast att bara skriva ut ett recept.
Han önskar att patienten i större utsträckning erbjöds samtalsterapi istället för medicinering.
– Att en person med psykisk ohälsa tillfrisknar beror oftast på mänskligt bemötande, och då är terapeuten ett viktigt verktyg. Exempelvis vid lättare depressioner borde man erbjuda samtalsterapi istället för antidepressiva läkemedel. Men det är svårt att få igenom samtalsterapi när det saknas personal.
Hur man resonerade sig fram till att Ylva skulle ta Leponex eller varför hon fortsatte att behandlas med det trots de kraftfulla biverkningarna kommer hon inte ihåg. Det, liksom det mesta från året med Leponex, tycks vara ett svart hål.
– Men jag minns att jag fick det runt millennieskiftet. Alla mina medpatienter var oroliga för vad som skulle ske vid årsskiftet. Själv var jag överlycklig, för jag trodde att nu, äntligen, skulle världen gå under, säger Ylva.
– På sätt och vis fungerade Leponex ändå, för något självskadebeteende orkade jag ju inte hålla på med. I ett år låg jag på soffan hela dagarna, och jag skulle antagligen ha dött där om inte mina föräldrar hade slagit larm.
Leponex introducerades i Europa under tidigt sjuttiotal och används än idag. En av dess förespråkare är Lena Flyckt, Svenska Psykiatriska Föreningens ordförande. Hon menar att Leponex är ett underanvänt läkemedel.
– Det är det mest effektiva antipsykotiska läkemedlet vi har idag. Det hade tidigt en tillbakagång på grund av dödsfall, säger hon över telefon, men förklarar att det är något man har kontroll på nu.
LÄS HELA REPORTAGET I ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
