Hanna Hildeman är en av kampanjen Hjärnkolls 300 ambassadörer, som har till uppgift att sprida kunskap och bemöta fördomar om hur människor med olika psykiatriska diagnoser fungerar. Hon ligger dessutom just i startgroparna för att starta eget företag.
Hanna Hildeman har alltid känt att hon inte riktigt passar in i rollen som anställd inom olika branscher, men steget till att bli egen företagare känns inte lika långt.
– Hela mitt liv är som ett företag. Jag låter inte någon tänka åt mig och jag är ivrig att hitta lösningar på problem. Jag gillar att montera isär saker för att ta reda på hur de fungerar. Både metaforiskt och bokstavligt talat. Dessutom har jag–på gott och ont–ett enormt kontrollbehov som driver mig att hellre ta tag i saker på egen hand än att förlita sig på någon annan, säger hon.
Hanna Hildeman var från start en duktig skolelev. Under högstadiet började hennes koncentrationssvårigheter och prestationsångest bli allt svårare att hantera, men det var inget som hon visade i skolan.
– De visste ju inte att när jag kom hem så satte jag mig under ett bord och skrek att jag ville dö, säger hon.
Hon var så rastlös att hon övertränade sina ben och redan underviktig drog hon på sig sådana ätstörningar att hon blev sjukskriven när hon gick i nian.
– I efterhand har jag förstått att jag vilade i mina ätstörningar. Med dem så slapp jag ifrån en del av kravet på att alltid vara så duktig, förklarar hon.
Gjorde skoljobb om adhd
Hannas mamma frågade vid flera tillfällen läkare och psykologer som var involverade i Hannas vård om det kunde vara så att hon hade adhd, men ingen ville tro på detta.
– För tio år sedan var kunskapen om flickor med adhd fortfarande dålig. Det var en diagnos som förknippades med pojkar som klättrade på klassrumsväggarna och den bilden stämde ju inte alls in på mig. Jag var ju tvärtom alltid så duktig och följde alla regler, säger hon.
Under ett av sina gymnasieförsök valde Hanna att göra ett skoljobb om adhd och efter att ha samlat in material gick hon till skolans kurator, för att fråga hur hon skulle göra för att få bli utredd.
– Det var så mycket som stämde in, att det inte gick att blunda för. Den kuratorn var tack och lov en av dem jag har mött som verkligen har gjort sitt jobb. Hon åkte med mig till psykakuten och satt i väntrummet med mig, för att jag skulle få den vårdkontakt jag behövde.
Hade ett sent tonårsuppror
Hanna Hildeman fick sin diagnos, men lyckades trots det inte få ordning på sitt liv. Hennes vuxenliv så här långt består av en lång kedja av försök och misslyckanden, där hon har hoppat av skolor, provat behandlingar, gift sig och skilt sig och köpt hundar som hon sedan inte har orkat ta hand om, utan har fått göra sig av med igen. I en fas gjorde hon upp med bilden av sig själv som den duktiga flickan, som alltid följde alla regler och hade ett sent tonårsuppror.
Hanna Hildeman går nu på en folkhögskola för att för åttonde gången försöka slutföra sin gymnasieutbildning. Hon har där gett sig själv en uppgift i matte, där hon ska räkna ut vad hon har kostat samhället under de senaste tio åren och vad hon istället hade kunnat bidra med om hon hade fått en diagnos och bra hjälp i tid, så att hon hade sluppit allt trassel.
Hanna planerar nu också för starten av ett eget företag, där hon på olika sätt ska arbeta med att föra ut kunskap om hur personer med hennes diagnoser fungerar.
Arbetar för en förändring
Som ambassadör för Hjärnkoll ska hon snart sitta i ett möte med några verksamhetschefer för att diskutera starten av en ny avdelning för personer med ätstörningar. Att sitta i det sammanhanget, och dessutom få betalt för det, är något hon upplever som smått surrealistiskt. Men genom arbetet med Hjärnkoll har hon fått upp ögonen för att hennes egna misslyckanden kan användas till något positivt.
– De senaste åren i mitt liv behöver inte vara bortkastade, utan jag kan använda den erfarenheten och göra något bra av den, genom att arbeta för en förändring i samhället, säger hon.