– Det var några anställda som lyfte frågan, för att de själva reagerat på att man på ett så oproblematiskt sätt och utan en djupare diskussion om hur det kunde upplevas för de anställda, tillät ett rasistisk parti att besöka arbetsplatsen. De började skicka ut namnlistor, och det visade sig att stödet bland deras kollegor var större än de trott.

– Det hela ledde till en debatt som fick stort genomslag. Flera arbetsplatser följde efter, till och med städer, och framför allt växte det fram en stark solidaritet med de anställda, säger Paula Mulinari, doktor i genusvetenskap och universitetslektor vid fakulteten för hälsa och samhälle på Malmö universitet.    

Du menar att mobiliseringen på Skånes universitetssjukhus var originell, på vilket sätt var den det?

– Att mobilisera mot SD är inget unikt, de har ofta mött offentligt motstånd på gator och torg. Det som gjorde det originellt i Malmö, var intersektionen mellan att de var på en arbetsplats, att det rörde frågor om rasism, och slutligen att det centrala argumentet mot deras närvaro var att SD:s ideologi och praktik inte är förenlig med vårdpersonalens professionella åtagande, att vårda alla som är i behov av det.

– Effekten blev inte bara att andra arbetsplatser gjorde samma sak, utan också att fackförbunden tvingades ta ställning. Tillsammans gör det att det var en väldigt originell händelse.   

Spelade det särskilt stor roll att det var just vårdpersonal som protesterade?

– Ja, det tror jag. Både för att det handlar om yrken som uppfattas som viktiga, men också för att de anställda kunde visa hur Sverige­demokraternas politik inte går ihop med uppdraget att ge lika vård till alla. De visade att det är ett politiskt ställningstagande att behandla SD som vilket parti som helst, när deras politik hotar både anställda och patienter, och att de genom att agera, tog ställning för professionen och för patienters rätt att få lika behandling, oav­sett ursprung och legal status.

Du skriver att de lyckades förskjuta debatten, hur då?

– Genom att protestera visade de att SD inte var som vilket parti som helst. Hade ingen sagt något hade diskussionen aldrig uppstått. De ifrågasatte normaliseringen av SD som redan då hade börjat ta fart. Genom att visa hur SD:s politik faktiskt stred mot sjukvårdens uppdrag.

Tror du att samma sak skulle kunna hända inför höstens val, att ett stort sjukhus går ut i protest mot Jimmie Åkesson?

– Jag tror alltid att det finns människor i en organisation som säger ifrån. Problemet är att normaliseringen av SD har förskjutits något oerhört de här fyra åren. I dag är SD:s idé att det är migranter som urholkar välfärden och inte en nyliberal politik, allmängiltig. Samtidigt ser vi också framväxten av politiska rörelser, som tar sin utgångspunkt i omsorg som ifrågasätter just detta.