Barn som inte går till skolan är ett problem i Sundsvalls kommun. Under tio veckor i höstas mättes skolfrånvaron i årskurs fem till nio. Mätningen visade att 1 132 elever var frånvarande 10 procent av tiden. 366 elever var frånvarande 20 procent av tiden. Och 59 elever var frånvarande 50 procent av tiden. Nu intensifierar kommunen sitt arbete för att få dessa barn att återvända till skolan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Vi ska ta vid när övriga insatser inte har räckt till. I en del familjer beror frånvaron på att föräldrarna av olika anledningar brister i sin förmåga att få barnen att gå till skolan. Därför kommer vi att pröva en metod som fokuserar på föräldrastödet, säger Annika Backström, projektledare för FÖS – Föräldrastöd för ökad skolnärvaro, som kommer att dra igång i höst.
Barn som inte kommer till skolan har varit föremål för kommunens insatser under flera år. 2012 var Annika Backström med och startade närvaroteamet i ett liknande projekt. I dag är det en permanent verksamhet som jobbar nära barnen och skolorna. Karin Svanberg har varit med från början och är drivande där.
– Det vi ser är att problematiken går ner i åldrarna. I början gick de flesta barn vi mötte i högstadiet, nu är det även vanligt med mellanstadiebarn som inte tar sig iväg till skolan, säger hon.
Relationer är viktiga
Hon vet inte säkert vad det beror på, men säger att de som jobbar inom närvaroteamet tycker sig se ett mönster. En av många orsaker kan vara att ämneslärarsystemet har flyttats ned till lägre åldrar. Vilket kan innebära fler pedagoger för eleverna.
– Relationer är viktiga, den organisatoriska förändringen har gjort att många elever inte har en trygghet med klasslärare som de känner. De vet inte vem de ska vända sig till och tillvaron blir oförutsägbar, för vissa barn verkar det bli för svårt att hantera.
I samtalet kring en hemmasittare bildas lätt två läger. Skollagen säger att skolan ska fungera kompensatoriskt för elever som har problematik hemma. Samtidigt säger den att det är vårdnadshavarens skyldighet att få barnen till skolan.
– Vi kan se att det är vanligt att familjerna tycker att det är skolan som är problemet, och att skolan tycker att det är familjen som är problemet. Om varken skolan eller familjen tar ansvar finns det ingen möjlighet att förbättra situationen för barnet, säger Karin Svanberg.
Bryggan mellan familj och skola
Hon menar att det som måste till är ett brett samarbete, där närvaroteamet går in som bryggan mellan familj och skola. Och det viktigaste för att nå bra resultat är att ta sig tid att lyssna på barnets berättelse och ta den på allvar. Enligt Karin Svanberg finns det lika många berättelser som det finns elever, men hon säger att det är fyra orsaksteman som återkommer:
- Att skolan inte kan anpassa undervisningen efter barnets behov.
- Att det finns problem i familjen.
- Psykisk ohälsa hos eleven.
- Utanförskap.
– Man kan säga att problematiken har en orsak, men vidmakthålls av andra orsaker. När de är utanför det sociala sammanhanget och kommer efter i skolan blir det ännu svårare att ta sig tillbaka.
I dagsläget jobbar närvaroteamet med 30 elever, och fem av dem uppfyller kriterierna för att få ytterligare stöd av nya FÖS-satsningen.
– I projektet räknar vi med att jobba med cirka sju familjer per år, sedan vill vi göra denna metod tillgänglig för fler. Elever med hemmasittarproblematik kan ha svårt att nå kunskapsmålen och riskerar i längden att slås ut från arbetsmarknaden. Kan vi bryta det i tid är det en stor vinst för barnet, familjen och kommunen, säger Annika Backström.
