Ändå, som för säkerhets skull, har alla kvarvarande potentiella konkurrenter – och deras partier – de senaste veckorna systematiskt och effektivt rensats bort från den politiska spelplanen. En del sitter i fängelse, andra i husarrest, några har flytt landet. De som gripits har förlorat sina politiska rättigheter tack vare ett batteri av nya lagar som det regeringstrogna parlamentet antagit i syfte att kriminalisera oppositionell politisk verksamhet.
För att definitivt få tyst har oppositionella medier exproprierats och landets största dagstidning La Prensa får inte längre ut sina importerade rullar med tidningspapper från tullen. Därmed är Nicaragua det första landet i världen utan en tryckt dagstidning.
Har radioprogram – varje dag
De som ändå vågar sig på att kritisera får svar på tal av Rosario Murillo i hennes dagliga radioprogram, där hon i Guds, jungfru Marias och ”el comandantes” namn talar om allt. Senast var det Spanien som fick sig en omgång av förolämpningar och hån för att premiärminister Pedro Sánchez uppmanat henne och hennes man att värna demokratin.
Det är Rosario Murillo som för regeringens talan. Daniel Ortega kan hålla tyst och inte visa sig på månader. En del tror att det är Rosario Murillo som är den verkliga makthavararen, en slags amortering på Daniel Ortegas skuld till henne för att hon tog honom i försvar när hennes dotter Zoilamerica 1998 anklagade honom för sexuella övergrepp alltsedan hon var elva år.
Så tog de kontroll
Det ryms säkert många hemligheter bakom de meterhöga murarna som omger El Carmen, det område i Managua där presidentparet och deras sju barn med familjer bor och där också både regeringen och regeringspartiet FSLN har sina högkvarter. El Carmen är som en egen värld dit inga utomstående kan komma in eller ens betrakta på avstånd. Det är också en symbol för den totala makt som Daniel Ortega, med hjälp av Rosario Murillo, systematiskt har byggt upp sedan han överraskande förlorade valet mot Violeta Chamorro 1990. Daniel Ortega förlorade de följande två valen också. Men samtidigt arbetade han envist och målmedvetet för att lägga grunden för fjärde gången gillt.
Först tog han kontroll över sandinistfronten, FSLN. Det kollektiva ledarskapet föll i bitar och många av de historiska ledarna bröt med honom. Samtidigt säkrade han absolut lojalitet inom partiet genom den så kallade ”piñatan”, då statliga egendomar frikostigt delades ut till de trogna. Därmed hade han också kontroll över partiets parlamentsfraktion och kunde påverka domstolarnas sammansättning.
Pakt med fiende
Den kontrollen utnyttjades i nästa steg i en pakt med den liberale presidenten Arnoldo Aleman, som efterträdde Violeta Chamorro och som resulterade i en lagändring som innebar att det skulle räcka med 35 procent av rösterna för att segra i första valomgången. Just så många som Ortega kunde räkna med som säkra. I utbyte såg Ortega till att Aleman slapp sitta i fängelse för korruption.
Ytterligare ett avgörande steg för att komma tillbaka till makten var alliansen med sandinisternas historiske fiende, kardinalen Miguel Obando y Bravo. I utbyte drev Ortega-Murillo igenom en av världens hårdaste antiabortlagar.
”Ansvarsfull populism”
Det var pakterna med Aleman och Obando Bravo banade vägen för Daniel Ortegas återkomst 2007. Sedan dess har han ändrat konstitutionen igen så att han kan återväljas hur många gånger som helst. Han har skaffat total kontroll över rättsväsendet och valmyndigheten och har steg för steg förvandlat polisen och militären från politiskt neutrala
till trogna ortegistas. Tack vare det generösa biståndet från Venezuela lades inte bara grunden för ett eget ekonomiskt familjeimperium. Det finansierade också rader av sociala hjälpprogram som vore det presidentparets personliga gåvor och som utgjorde bränslet i deras nya identitet ”kristen, socialistisk, solidarisk”.
Men viktigast av allt för den relativa sociala stabilitet som kom att råda de närmaste tio åren, innan upproret bröt ut den 18 april 2018, var Ortegas allians med landets starkaste företagargrupper, som brukade beskrivas som ”ansvarsfull populism”.
Strategin bakom hur Daniel Ortega etablerade sin hegemoni, utarbetades till stor del av Rosario Murillo, som är en mycket mer avancerad politisk taktiker än vad hennes extravaganta fysiska uppenbarelse och bombastiska utspel mot alla slags påstådda fiender låter ana. Men via sina dagliga radiokommentarer har hon också skapat en känslomässig relation med breda skikt framför allt kvinnor och förbluffande många litar på att ”el comandante” och ”la compañera” ska lösa deras problem. Till det kommer också 120 000 statsanställda för vilka Rosario Murillos ord är lag.
Skicka ut paramilitär
18 april 2018 sprack Ortega-Murillos omsorgsfullt utarbetade projekt. Det var den dagen som en ganska liten demonstration i protest mot en pensionsreform förvandlades till ett uppror som pågick i månader, men som slutligen slogs ner med våld av polis och ansiktsmaskförsedda paramilitärer med avancerade militära vapen som utnyttjade borgmästarkontorens Toyota Hilux för sina transporter. Två försök till dialog med regeringen och oppositionen under överinseende av det nicaraguanska biskopsmötet och internationella observatörer misslyckades.
De uppenbara brotten mot mänskliga rättigheter och det närmast hånfulla våldet som också riktades mot präster inne i deras kyrkor, fick också de stora företagarna att backa från alliansen med Ortega-Murillo som idag dessutom är mer internationellt isolerade än någonsin.
Oppositionens misslyckanden
Men det innebär inte att familjen Ortega-Murillos tid vid makten är slut. Oppositionens alla misslyckanden har mycket att göra med att den underskattat presidentparets skicklighet i att utnyttja makten för att ha den kvar. Den caudillotradition som kolonialismen förde med sig till Latinamerika sitter djupt och den latinamerikanska historien rymmer många exempel på att det räcker långt med att bara kunna visa sin makt för att ha den kvar. Och är det något som paret Ortega-Murillo trots sin tråkighet och extravagans kan, så är det just det.
De är inte bara makten, de är Nicaragua.
Och de som ifrågasätter det är – numera också enligt lagen – landsförrädare och agenter för främmande makt.
