Risken för att drabbas av psykisk ohälsa på grund av stress och utmattning är i snitt 50 procent högre för präster än för andra yrkesverksamma, och för kvinnliga präster är risken allra störst. Det uppmärksammar Kyrkans akademikerförbund i ett försök att förbättra prästernas arbetsvillkor inför årets avtalsrörelse. Problemet har pågått i många år, men det eskalerar. Helle Klein, präst och chefredaktör för Dagens arbete, tror att många faktorer ligger bakom.

– Dels har kyrkan inte tagit arbetsmiljöfrågor på allvar, dels är organisationen är ofta oklar. Det finns många ganska bråkiga miljöer inom församlingarna och chefskapet är ofta otydligt. Sedan är det svårt med yrken som är en sorts kall – det är väldigt viktigt med bra chefer som betonar behovet att sätta gränser, att återhämta sig, att ha semester.

Ökat tryck på kyrkan

Allteftersom att olika sociala nätverk runtom i landet har monterats ned har präster och diakoner också fått ökat tryck på sig, säger Lennart Håkansson, pressansvarig för Kyrkans akademikerförbund.

– Folk vänder sig till kyrkan, som får ett ökat ansvar för äldrevården, psykvården och till och med flyktingmottagandet. Många individer inom kyrkan tar ju det ansvaret, men det leder så klart till ökad press.

Även Helle Klein tror att samhällsutvecklingen slår mot kyrkan.

– Samhällets omvandling, med mer barnfattigdom och ökade klasskillnader och så vidare, gör att präster och diakoner även får ta på sig rollen som socialarbetare. De kan få hantera mycket tunga berättelser som leder till ett eget behov av själavård och känslor av otillräcklighet. Det har också funnits ett machoideal i kyrkan som har inneburit att man ska vara tillgänglig hela tiden och inte prata eller berätta om sina egna problem.

Att kvinnor är hårdast drabbade tycker Klein är intressant, men inte helt förvånande.

– Det finns fortfarande ett kvinnomotstånd på vissa håll, i vissa stift kan både församlingar och kollegor ha svårt att acceptera en kvinna som präst.

Känner du igen dig i den här statistiken?

– Det jag känner igen är de dåliga arbetsmiljöerna. Jag är förundrad över att kyrkan inte har kommit längre. Sedan tycker jag själv mycket om själavårdsdelen av yrket, men det är väldigt viktigt att den som utför den har egen själavård och stöd. I små samhällen har prästen också ofta en offentlig och central roll, vilket kan leda till att man får ganska mycket hat och hot – det drabbades jag själv av.