– Det feministiska porrmotståndet växte framförallt fram i slutet av 1970-talet, och var även starkt under 1990-talet.

Att pornografifrågan hamnat högt på dagordningen under specifika tidsperioder har enligt Klara Arnberg varit beroende av flera faktorer. Det kan exempelvis vara marknadsförändringar som gett upphov till ökad politisk organisering.

– På 90-talet fick den feministisk organiseringen flera inflytelserika kulturella yttringar. Både Alexa Wolfs omdebatterade film ”Shocking truth” och Lukas Moodyssons ”Lilja 4-ever” fick stort genomslag och visades i riksdagen.

I dag när pornografin inte längre är så synlig i det offentliga rummet och handeln flyttat från fysiska butiker till digitala sajter konstaterar hon att det är svårare att peka ut en motståndare.

– På 1970-talet var de som tjänade pengar på pornografin offentliga – och i många fall svenska – personer, de uttalade sig i medierna och poserade framför dyra bilar. Idag är affärsmodellerna mer komplexa och har globala ägarstrukturer.

Bettan Andersson konstaterar att det existerar ett porrmotstånd, framför allt inom kvinnojoursrörelsen, vilket hon tycker är bra. Men hon menar att den vrede som tidigare fanns brett uttalad bland feminister har svalnat av, åtminstone i offentligheten.

– Jag tror att det beror på att porren har blivit så normaliserad. Hur ska du ta upp en tråd som många män inte ser som ett problem? Vägen dit är längre idag.

Hon saknar ett metodiskt folkrörelsearbete, ser mer av enstaka aktivister i sociala medier.

– Jag ser ju att det finns aktörer på Instagram som skriver bra saker – men inte har koll på historien. Det är som att kritiken uppstod för tre år sedan, det tycker jag är sorgligt. I vår samtid är det lättare att lajka en porrmotståndare än organisera sig, är mitt intryck.

Ser du något som hänt i samhällsdebatten som försvagat porrmotståndet?

– Man pratar mindre om kvinnors och flickors utsatthet, mer om hedersförtryck. Men rätten till sin kropp, rätten till sitt liv och vad det betyder, behöver handla om alla, och även i den svårnavigerade digitala värden.

Anja Hirdman som är medieforskare och skrev sin avhandling om skildringar av feminitet menar att den typen av forskning är ”ute” idag.

– Jag kan bara tala för medieforskningen. Studier av representation, där har kön åkt ner. Klass har kommit upp. Du har intersektionalitetsperspektivet, trans och queer-perspektivet som komplicerar. Ska vi prata om kvinnor och män – eller prata om tre eller fyra kön, det tror jag också har haft betydelse.

Hon utesluter inte att forskningsvärldens prioriteringar har en viss betydelse för rörelsers utveckling.

– Det här med makt har fått en fluffigare betydelse idag, det handlar mer om jag och känsla, mindre om den ekonomiska relationen mellan kvinnor och män, vilka äger tillgångar. Det intresserar inte forskningen, den handlar mer om identitet.

Klara Arnberg menar att fokus i det porrmotstånd som existerar idag har förändrats.

– Om slagorden under 1970-talet handlade om att krossa vad man såg som kapitalismens förnedring av kvinnor, verkar det nu mer handla om begränsning via porrfilter och åldersgränser.

Bettan Andersson ser samma utveckling.

– Man diskuterar porrfilter för att skydda unga pojkar. Man diskuterar 18-årsgräns, kanske för att man vill hitta vägar att åtminstone göra något. Men det saknas en feministisk analys av kvinnors utsatthet i porren och hur pojkar och män lär sig tända på makt och kontroll. Kanske finns ett inre motstånd? Vi kvinnor behöver blicka inåt och fråga oss i vilken grad vi lärt oss att tända på underordning. Den tanken är smärtsam. Vem vill tänka den?