Med de orden avfärdade socialminister Annika Strandhäll (S) vänsterledaren Jonas Sjöstedts önskan att i Aktuelltstudion i tisdags debattera det faktum att allt fler sjukskrivna blir av med sin sjukpenning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Reaktionerna i sociala medier lät inte vänta på sig: ”Men vad är det för trams?”, ”tv-historia i Aktuellt. Debatt utan debatt fast ändå debatt” och ”Politik har aldrig varit mer omständligt än så här”.
Men hånen till trots är det tveksamt om politikers vägran att möta varandra på det mediala slagfältet i slutänden ger några negativa efterverkningar. Åtminstone enligt Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
– Det handlar om riskminimering och den omedelbara faran är förstås att medborgarna tycker att personen är en fegis. Men det händer hela tiden, så det brukar oftast försvinna rätt snabbt från folks medvetande, säger han.
I stället tror Peter Esaiasson att efterverkningarna visar sig på ett mer subtilt plan. När det gäller relationerna mellan politiker och mellan partier.
– Att vägra debatt signalerar att det finns något att dölja. Det kan i sin tur öka den andra sidans självförtroende och ge styrka i frågan. Inte för att det här är något som undersökts eller finns uppmätt, spekulerar han.
– Samtidigt ska man komma ihåg att politiker inte är sanningssökare. De ställer upp i debatter för att få rätt, inte för att de har rätt.
Logistisk utveckling
Att det till synes blivit fler och fler politiker som ställt krav på vem de ställer upp i debatt med bör enligt Peter Esaiasson inte förstås som att något väsentligt förändrats i politiken eller hos politiker. Snarare handlar det om en logistisk utveckling.
– Det finns helt enkelt så många fler kanaler att nå ut på, och då måste politikerna välja bort några, säger han.
Mediestrategen Brit Stakston tror till skillnad från Peter Esaiasson att politikers vägran att möta vissa meningsmotståndare faktiskt kan nagga deras förtroende i kanten.
– Man gör det för att man vill ha kontroll, styra bilden av det som förmedlas. Vilket personen kan vara nöjd med. Kortsiktigt. Men i långa loppet är det mer som att personen sopar problemen under mattan. Om inte politiker kan ta debatten, vart är vi då på väg? Jag tror inte alls det gynnar förtroendet för politiker. I stället upplevs de som tondöva megafoner, säger hon.
– En annan aspekt är att det alltid är lättare att vara debattör i opposition. En minister som ställs till svars försvarar ofta ett kollektivt beslut, och riskerar då att upplevas som mindre dynamisk trots att detta är demokratiskt taget inom partiet.
Aktuellt avslöjar säkerhetsbrister på Forsmarks kärnkraftverk. Miljöminister Anders Carlgren (C) bjuds in till studion. Men när Centerpartiet får höra att det är Maria Wetterstrand (MP) som ska vara motdebattör skickar C i stället ut riksdagsledamoten Fredrik Federley.
Det avslöjas att Carl Bildt har ett aktieinnehav i gas- och oljebolaget Vostok Nafta. Sveriges Radio försöker få Bildt och Miljöpartiets Peter Eriksson att debattera frågan i programmet Studio Ett, men Bildt vägrar och kräver i stället att få bli intervjuad efter att Eriksson fått säga sitt.
Samhällsdebattören Kurdo Baksi skriver ett ilsket debattinlägg i Dagens Nyheter om integrationsminister Nyamko Sabuni. Hon är samtidigt inbokad till SVT:s Uppdrag granskning. Som hon plötsligt hotar att hoppa av ifrån. Orsaken? Redaktionen bjöd in Kurdo Baksi till debatt med ministern i samma program.
Flera veckors tuppfäktning mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och S-ledaren Mona Sahlin kulminerar i att hon avbokas från en debatt i samhällsprogrammet Agenda. Trots att statsministern inför programmet sagt sig vara ”redo och sugen” att ta debatten.
Ibland är det inte bara debattmotståndare politiker ratar, utan ett helt medieuppbåd. Ekot och andra medier försöker febrilt få tag på utrikesminister Carl Bildt för att höra varför han inte ställt sig bakom ett förbud mot kärnvapen av humanitära skäl. Men i stället för att låta sig intervjuas ringer Bildt själv upp det populära programmet Ring P1 för att där ge sin syn på saken.
Folkpartiets partistyrelseledamot Frida Johansson Metso går till hårt angrepp mot det egna partiets flyktingpolitik. Både hon och partiledaren Jan Björklund bjuds in till SVT:s Aktuellt, men där vägrar Björklund att debattera med sin partikollega och i stället intervjuas de var för sig.
Folkhälsominister Gabriel Wikström tackar nej till att debattera med Sverigedemokraternas Hanna Wigh avseende regeringens förslag för att motverka rökning. Enligt uppgift ska ministern föredra att debattera mot någon ”på samma nivå”.
Konflikten mellan Sverigedemokraterna och partiets ungdomsförbund rasar inför öppen ridå. Moderpartiet hävdar att ungdomsförbundet försöker vrida partiet in i det bruna mörkret. Och återigen tvingas Aktuelltredaktionen intervjua SD:s Richard Jomshof och SDU:s Gustav Kasselstrand på olika ställen i studion, eftersom den förre vägrar ta debatten direkt.
Justitieminister Morgan Johansson bjuds in till SVT:s Agenda för att debattera invandrare och brottslighet med Sverigedemokraterna. Men när programmet sänds är det kriminologen Jerzy Sarnecki som får ta debatten med SD:s Mattias Karlsson. Efteråt vägrar justitieministern ens förklara varför han avböjde debatt.
Fler sjukskrivna blir av med sin sjukpenning. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt vill ställa socialminister Annika Strandhäll till svars, men någon ordväxling dem emellan kommer aldrig till stånd. I stället intervjuas de bägge på olika platser i Aktuelltstudion.
