Nu är Alliansen istället splittrad, kanske för gott med tanke på att besvikna moderater och kristdemokrater har mycket svårt att kontrollera sitt tonläge.
Dessutom har Sverigedemokraterna hängts av som vågmästare. Och, hävdar jublande social-demokrater, många av överenskommelsens drygt 70 punkter kommer aldrig att bli mer än utredningar.
Om det betyder att besvikna centerpartister och liberaler fäller regeringen, då är Alliansen ändå borta, samt att både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) kommer att vara låsta vid sitt besked att aldrig under några som helst omständigheter göra sig beroende av Jimmie Åkesson (SD).
Det finns strategiska fördelar. Men också uppenbara risker. Som att Socialdemokraterna nu ska agera värddjur åt en nyliberal reform-agenda som kommer att orsaka otrygghet i vardagen, exempelvis vad gäller arbetsliv och boende. Stefan Löfven lovade att minska klyftorna. Nu ska han under denna mandatperiod hjälpa sina borgerliga stödpartier att öka dem.
Vad tycker väljarna om allt detta? Hänger de med när ”quisling” och ”dörrmatta” slängs mellan partierna? Eller när de liberala partierna förklarar att de både ska förhandla budget med regeringen och agera opposition? Eller när Jonas Sjöstedt (V) menar att överenskommelsens faktiska innehåll till stor del är katastrofal högerpolitik, för att sedan idag släppa fram regeringen – och därmed just denna högerpolitik?
Nej, jag inbillar mig att många är vilsna. Det handlar inte bara om konstellationer som borde vara omöjliga. Det handlar om själva politiken, om nya konfliktytor.
Sverigedemokraternas existens har tagit oss hit. Men det är en rörelse som förstärkts av ideologisk upplösning, från klassisk vänster-höger till ett slags kulturella dimensioner, värderingsgemen-skaper, ofta kallat Gal-tan. Socialliberal och grön och relativt migrationsvänlig politik ställs mot traditionsivrande, auktoritär och nationalistisk. ”Klass?” kunde höras i refrängen som Socialdemokraterna sjöng strax före valet, men regeringsbildningen är snarare slutstation för iden-titetspolitiken. Mitten är dit som politik färdas när den ska dö. Svensk macronisering. Men där en socialdemokrat ska implementera besluten.
En rödgrön majoritet är idag avlägsen. Inte bara för att Socialdemokraterna om fyra år ska förklara varför enorma skattesänkningar var viktigare än skäliga hyror och rimlig anställningstrygghet. Miljöpartiet lär förskjuta sig mot borgerligheten. Sidbytet i Stockholm är en fingervisning. Gustav Fridolin kommer snart att ersättas av ett språkrör inte är lika vänsterprofilerad. Ja, Vänsterpartiet kan komma att ta väljare från både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men det bygger ingen rödgrön majoritet.
Många tycks tro att Sverige-demokraterna inte kan växa mer, att väljarna tröttnar på att man inte förmått komma ur sin marginalisering. Men med den nya regeringen kommer möjligheter. Åkesson kan fortsätta tala om sitt konservativa block. Eller så kan han kila in sig mellan regeringen och social-demokratiska väljare, inte minst LO-kollektivet, där han redan vunnit många. Mittenlösningen gör att han, om han vill, kan pressa en bakbunden Löfven. Det här brukar Steve Bannon, före detta rådgivare åt president Donald Trump, kalla ekonomisk nationalism. Stora satsningar på välfärd, på samhällsviktig infrastruktur. Hur många LO-väljare är då kvar hos Social-demokraterna? Och hur många fler generellt dras till Sverigedemokraterna om regeringen inte möter en lågkonjunktur med breda reformer som majoriteten har direkt nytta av? Nyliberaler är ideologiska motståndare till en expansiv stat. Deras metod är ännu mer avreglering och ännu fler jobbskatteavdrag. Det är vad Löfven har att hantera vid förhandlingsbordet.
”Ett demokratiskt självförsvar måste handla om att konkret försöka lyfta de ekonomiska villkoren för förlorarna och de som är på väg att tappa hoppet”, skriver Björn Elmbrant i sin nya bok ”Marknadens tyranni”, där han höjer ett varningens finger:
”Kan inte en ny regering fatta beslut som mildrar orättvisa skatter, ger oss ett mänskligare arbetsliv och dämpar ojämlikheten, riskerar vi bädda för nya väljarförluster för de etablerade partierna och mer extremism. Att öka klyftorna är det dummaste vi kan göra.”
Ja, det vore det dummaste.
Men som läget är nu också det mest sannolika.
Progressiv förändring kommer inte att ske i riksdagen denna mandatperiod. Det är verkligheten. Antingen uteblir sådan förändring helt. Eller överlever tack vare alternativa plattformar och nya allianser.
Vad skulle miljö- och fackrörelse kunna åstadkomma tillsammans?
Vad händer om 1,5 miljoner medlemmar i LO driver på för att förbunden ska villkora sin lojalitet?
Hur reagerar en rödgrönblå nödlösning om klimatkrav inte formuleras i debattartiklar utan genom hot om juridiska processer?
Vem är beredd att ta på sig en gul väst för att neutralisera överenskommelsens värsta punkter, som Socialdemokraterna accepterade trots att de är uppenbart skadliga?
Det är där vi hamnar nu, i att vi alla måste utöva demokrati.
Politiken har gjort sitt – och det duger inte alls.
