– Ibrahim Baylan (S) sa en gång till mig att sådana här överenskommelser kan inte tecknas före ett val, de måste komma efter valet.

Detta betyder att många av diskussionerna koncentreras till frågor som inte är viktiga, men som politiker fastnat på.

– Frågan om särskilda visitationszoner är en icke-diskussion. Jag är helt övertygad om att visitationszoner skulle leda till att vi tappar förtroendet i en rad områden. Vi har tillräcklig lagstiftning för att visitera personer vi vill. Vi ska öka visitationerna, vi vet från England och USA att det minskar kniv- och skjutvapenvåld, men vi måste visitera rätt personer.

– Börjar vi gå in och visitera personer bara för att folk bor eller jobbar i ett område så kommer vi att tappa tilliten – och tilliten är det absolut viktigaste, det är första steget för att lyckas. Inget annat är lika viktigt. Men detta kräver att vi är pålästa i lokalsamhället, just att vi visiterar rätt personer.

Gunnar Appelgren håller tillsammans med andra på med en utredning om visitationer och menar att svensk polis visiterar för sällan. Han och andra har frågat olika polisenheter om de skulle behöva särskilda visitations­zoner.

– De flesta vi talade med anser att det inte behövs, men de finns vissa förstärkande enheter som åker runt för att stärka den lokala polisen som kan känna att det kanske skulle underlätta eftersom de inte har samma lokalkännedom. Men det är här det kan bli fel.

– Om vi låter dessa förstärkande resurser gå in och visitera fel personer så kan man rasera ett väldigt viktigt och gott arbete som pågått under lång tid. De förstärkande resurserna måste ansluta sig till de lokala så att man får den lokala kännedomen och går på rätt individer.

Började med mc-gängen

För att angripa gängproblemen i grunden så menar Gunnar Appelgren att man måste skilja mellan de olika gängen för att kunna bekämpa dem.

– Kriminella gäng som Hells Angels och Bandidos skiljer sig från gängen i de utsatta områdena. Detta gäller framför allt Hells Angels där det varit centralt för dem att bygga upp sitt varumärke, det är varumärket som är centralt för dem. För att minska deras attraktionskraft måste man förhindra att varumärket byggs upp, utan tvärtom dras ned.

– Från början fick de stå i tv och skjuta automatvapen, tänk om man istället hade beskrivit dem efter vad de faktiskt också gjorde: barnövergrepp, kvinnomisshandel och andra misslyckanden, då hade deras varumärke tapp­at och blivit solkigt.

Det var i början på 1990-talet som Gunnar Appelgren inledde sitt arbete mot gängen och då var det Hells Angels, och delvis Bandidos, som stod i fokus och de är fortfarande mycket aktiva.

– Men om man tänker på vad som utvecklats i våra förorter under de senaste tio till 15 åren med unga pojkar som skjuter ihjäl andra unga pojkar så är det en annan sak. Vi såg det komma men förstod inte allvaret. Vi orkar bara hålla en sak i huvudet samtidigt.

– Backar vi 15 år så var det inom både politiken och polisen grov organiserad brottslighet som gällde. Som vi definierade det gällde det Hells Angels, Juggemaffian, jugoslaviska mördare, estländska narkotikaligor och nätverk inom restaurangbranschen. Detta skulle hanteras regionalt och nationellt av olika specialenheter.

Något började mullra

Men samtidigt började det mullra i våra förorter, berättar Gunnar Appelgren, det började hända saker där.

– Men det var inte grov organiserad brottslighet så det fick andra fixa, det hade vi ingen fokus på. Vi fortsatte att titta på Hells Angels tills det blev väldigt våldsamt i våra förorter och då försökte vi komma ifatt. Vi var några som flaggade för det här, jag kan inte säga att vi slogs hårt för det, men jag och kriminologen Amir Rostami såg något i uppbyggnad.

– Vi startade Fittjakommissionen och ar­betade med Fittja Boys och allt vad de hette och idag kan vi se att de här gängen har vuxit sig starka.

”Bäst i att vara värst”

En av anledningarna till det menar Gunnar Appelgren var ett misslyckande i vad som kallas den svenska paradoxen: 94 procent av Sveriges befolkning har det ganska bra och sex procent har det svårare och de sex procenten har sin hemvist i de utsatta områdena.

– Inom de här sex procenten så finns det ett antal familjer och deras söner som inte klarar att lyckas i samhället, de här sönerna väljer istället ett liv i kriminalitet. Det är en generation som växer upp i en felriktad manlighet, där gänghedern ger status. Att du inte tappar ansiktet och att du måste hämnas är det viktigaste. När man inte klarar av att lyckas i vårt samhället så försöker man istället vara bäst i att vara värst – och samtidigt tjäna stora pengar.

– Det handlar om en impulsstyrd och väldigt lättkränkt generation som får tillgång till vapen. Bakom ligger en kombination av en rad saker, en stor del är att det handlar om ungdomar som inte får stöd och förutsättningar att lyckas i livet utan väljer det kriminella livet. 

– Vi inom polisen är inte med i matchen. Vi har det kortsiktiga repressiva uppdraget, andra myndigheter har det långsiktiga, och det här måste vi naturligtvis knyta ihop. Och istället blir det under valåren en debatt där man pratar antingen hårda tag eller mjuka tag när det inte handlar om antingen eller, allt krävs samtidigt.

Hundratals måste låsas in

Gunnar Appelgren menar att det inte finns en enda lösning.

– Vi har många olika åtgärder som vi måste arbeta med samtidigt och hela tiden skruva på. Vi kommer aldrig att bli färdiga med det arbetet, vi kommer alltid att behöva jobba med det; vi kan inte komma till en slutpunkt. Och det är där vi står idag.

Där blir frustrerande för Gunnar Appelgren och hans kollegor inom polisen när de hör en debatt som handlar om en sak i taget: först hårdare och längre straff och sedan mer pengar till skolan. Han har sin syn på vad som behöver göras.

– Jag tror att vi behöver en rad saker. Vi inom polisen och rättsväsendet måste få bort de som driver våldet och kortsiktigt inkapacitera (låsa in) dem. Detta gör vi inte för att de kommer att bli bättre människor utan vi gör det för att kyla av situationen och skapa förutsättningar för något annat än att de mördar varandra.

I Stockholmsområdet skulle det då handla om att ett antal hundra personer skulle behöva omhändertas. Kartläggningen av gängen i Stockholm visar att det handlar om cirka ­1 500 personer i ett 50-tal olika gängkonstellationer.

– Jag skulle vilja säga att det i Stockholmsområdet handlar om ett par hundra personer som driver våldet. Sedan har vi många som vill utföra våldet, de unga som vill visa upp sig, det här snacket om att ”brösta en fyra och bli en hundragubbe” (att ta ett ungdomsstraff för mord på fyra år för att bli en fullvärdig och respekterad medlem i gänget).

– Men de här unga behöver någon som driver igång dem, som ger dem uppdrag. De som driver behöver vi låsa in och dessutom måste socialtjänsten in och omhänderta fler. Vi behöver stödja de dysfunktionella familj­erna från BB och framåt, men börjar det gå åt skogen så måste vi se till att de här barnen får bättre förutsättningar än att bli kriminella och våldsverkare.

När det gäller de unga pojkar som tas om hand så uppger Gunnar Appelgren att han vet att de bland de mördare som finns i Stockholm och Mellansverige har de flesta suttit på slutna statliga ungdomshem, så kallade Sis-hem, och att de antingen rymt därifrån eller blivit utsläppta.

– Sis-hemmen är ingen nyckel till lösning, men får vi bort de här mördarna från gatorna så kyler vi av situationen. Sitter du inlåst mördar du inte och du blir inte heller mördad, det är faktiskt ett sätt att rädda livet på folk.

– Detta är vad vi försöker göra nu, den skärpning av lagstiftningen som faktiskt fått effekt är obligatorisk häktning för vapeninnehav. Även om den som grips kommer ut efter ett par år så har vi fått bort honom från gatan under en känslig period.

Lyxhotell och prostituerade

En utmaning för Sis-hemmen är att man tvingas blanda många av dem tas in. Det betyder att en ungdom med stora psykiska problem kan komma att placeras tillsammans med en grovt kriminell mördare.

– Utan att vara expert på Sis-hemmen så känner jag att man måste göra en selektering av de som blir intagna där, säger Gunnar Appelgren. Kanske behöver man ungdomsfängelse för vissa. 

Men enligt Gunnar Appelgren och andra som på olika sätt arbetar med de våldsamma gängen så är det oerhört viktigt att komma åt den machokultur som odlas i gängmiljön.

– Machokulturen har alltid förekommit i olika kriminella gäng och nu sitter en kraftig machostämpel på förortsgängen. Att man måste hämnas och aldrig visa sig svag. Vi ser machokulturen i olika musikvideos, vi ser att gängen efter en lyckad narkotikaaffär tar in på lyxsviter och köper prostituerade och kastar pengar omkring sig.

– På lång sikt måste man försöka bryta det här. Jag tror att det handlar om uppväxten, hur det ser ut i skolorna, på dagis, alltså hur vi lyckas stödja familjer och få in andra värden. Det är den mjuka delen som det handlar om.

När det gäller polisarbetet menar Gunnar Appelgren att det finns åtgärder som är betydligt viktigare än längre straff: att höja risken att åka fast.

– Vi i polisen måste bli bättre på vårt arbete, vi måste öka upptäcktsrisken för grova brott. Det är centralt och är mycket mer intressant att diskutera hur vi ska arbeta smartare och effektivare än att höja straffen. Ju högre risk att torska, desto större är sannolikheten att man avhåller sig för att begå brottet. Så är det, det vet vi. Vi måste bli lite flera för att lyckas med detta, men det har vi redan lovats.

– Vi måste öka uppklarningen av brott, vi måste bli bättre. Kameraövervakningen över intressanta områden är mycket viktig. Min uppfattning är att de som bor i området har inga synpunkter på att det kommer kameror på utsatta platser, snarare tvärtom.

Önskelistan: 1 000 nya utredare

Gunnar Appelgren menar också att om vi får saker på bild så minskar trycket på eventuella vittnen, oron över att tvingas berätta någonting blir mycket mindre om brottet finns på bild. Men det krävs att någonting händer för att få vittnen att ställa upp.

– Vi måste hantera vittnesmål så att det blir någon effekt. Vi måste förtjäna tilliten. Om någon berättar, trots risker och obehag, vad de har sett och sedan ingenting händer så kommer den här människan aldrig mer berätta något för oss.

Gunnar Appelgren säger att vi behöver fler poliser i Sverige, han tror att polistätheten måste ökas.

– Jag tycker att vi behöver en ökad polistäthet, men den ska hänga ihop med antalet socialarbetare, lärare, arbetsförmedlare och familjestödjare, allt måste hänga ihop. Men visst behöver vi flera poliser och fick jag välja just nu genom att trycka på en knapp så skulle jag velat ha 1 000 utredare av grova brott. Då hade vi kunnat göra underverk med rekryterarna och få bort fler av de yngre nätverkande våldsbrottslingarna. 

Men, säger Gunnar Appelgren, det handlar också om att brett förändra situationen i de utsatta områdena, att när man trycker ned brottsligheten så måste detta kunna utnyttjas brett så att man drar nytta av det nya läget.

– Det räcker inte med att kommunen och polisen engagerar sig utan alla måste med, också bostadsföretag, civilsamhället och närings­livet. I Hovsjö tog man arbetslösa hantverkare i Södertälje för att renovera sitt eget område. Då, förutom att man satte folk i arbete, gavs dessutom en signal till ungdomarna – ingen vill förstöra det som kompisens morsa eller farsa tillverkat.

– Detta skulle kunna fungera vid renoveringarna av miljonprogrammen i förorterna. Man kunde ta elever som är trötta på skolan och kanske har bokstavskombinationer och låta dem praktisera och lära sig nya yrken.

– Vi måste kräva av politiken att de olika partierna kommer överens om helhetsomfattande program som gäller under minst fyra mandatperioder, det går inte att få till stånd förändringar om vi hela tiden ändrar förutsättningarna; först en vänstersväng, sedan en högersväng och så vidare.

Svårt få dem att hoppa av

Gunnar Appelgren och hans kollegor slår fast att för att göra något åt gängen och morden i de utsatta områdena krävs att många fler engagerar sig och det räcker inte med hårdare och längre straff eller ens fler poliser – det behövs mer.

Gunnar Appelgren är också tveksam till hur effektivt det är med mycket långa straff.

– Om jag hade 1 000 fängelseår att dela ut så är det mycket mer effektivt att få medellånga straff på rätt personer än att ha dem inlåsta på livstid. Om någon döms som 20–25 åring så behöver jag inte ha dem inlåsta tills de är över 50. Om de istället döms till ett mer normalt straff så att de kommer ut när de är 32 år så är sannolikheten för att de inte orkar fortsätta att begå brott betydligt större.

– Det finns också en åldersdel när de gäng­kriminella är mottagliga för förändring av sina liv, det finns ett fönster. Det krävs enorma insatser för att en gängkriminell att hoppa av när han är mellan 18–19 år och 25 år. Innan och efter är sannolikheten att lyckas betydligt större.

Det krävs oerhört mycket för att få någon fälld för ett mord i en svensk domstol om man inte har starka bevis i form av DNA, fingeravtryck som är i direkt samband med mordet, eller att gärningen finns inspelad på video eller att det finns vittnen. Finns inte något av detta blir det en frikännande dom.

– Vi ska vara stolta över våra domstolar, säger Gunnar Appelgren. Vi sitter inte i fikarummen och skäller på hovrätten, utan vi måste bli bättre och smartare i våra utredningar. Men en sak jag skulle vilja diskutera är bevisvärderingen. Om det i ett sammanhang är helt klart vad som hänt så kanske domstolen kan titta på hela bilden och inte kräva att varje detalj måste kunna stå för sig själv.

Narkotikan är central

Även om också de kriminella gängen i förorterna börjar slå sig på andra verksamheter för att öka sina inkomster så är narkotikan central.

– De här gängen går in i andra verksamheter också, framför allt bedrägerier, men jag skulle vilja säga att narkotika är basen. Det är framför allt hasch/marijuana och delvis kokain. Där kan man snabbt tjäna mycket pengar, man kan snabbt bli en häftig försäljare och lyckas – narkotikan är central. Vi lär oss från Encrochat att inflödet av narkotika är mycket större än vad vi trodde.

– Men du behöver pengar för att köpa stora partier narkotika och där är bedrägerierna vanliga. Vi har också en hel del beskyddarverksamhet som inte syns. Utpressningar förekommer ofta, man utpressar varandra, man pressar företagare i förorterna och där kommer pengar in.

Men slutsatsen är att Gunnar Appelgren och polisen i allmänhet inte tror att det finns någon quick fix för att stoppa gängen utan att det kräver en stor och långsiktig ansträngning från hela samhället. Först då kan man få en positiv utveckling.