Polisens beteende i Malmö i samband med demonstrationen mot Svenskarnas parti i lördags har ifrågasatts starkt. I morgon är det dags för en stor antinazistisk demonstration i Stockholm. Missförstånd om hur folksamlingar fungerar leder ofta till farliga situationer menar psykologiforskaren Michael Rosander som forskar kring kravaller.
En uppretad folksamling, ledd av våldsamma uppviglare, går till angrepp mot polisen. Så beskrivs ofta demonstrationer som urartar i kravaller i media. Men den bilden är i regel felaktig. Det menar docent Michael Rosander vid Linköpings universitet som har forskat i demonstrationer och kravaller de senaste 13 åren, genom fältobservationer och intervjuer med poliser och demonstranter.
– Det har aldrig gått att förklara med att det är en grupp som orsakar oroligheterna, säger Michael Rosander. Det är ett växelspel mellan polis och demonstranter. Mycket handlar om misstro, att polis och demonstranter går in med en föreställning om att det kommer bli bråk.
Agerar i respons
Problemet är enligt Michael Rosander en syn på kravaller som något som uppstår på grund av uppviglare i massan, att massan dras med och att polisen agerar i respons. Men enligt nyare forskning är det inte så att ”massan” förlorar sin möjlighet att kontrollera sitt beteende. I stället handlar det om att polisens agerande kan flytta gränserna för vad demonstranterna är beredda att göra. Om polisen behandlar en folksamling som ett potentiellt hot och slår till hårt mot människorna i den, ger polisen makt åt våldsamma element i gruppen.
– En stor del av orsaken till att kravaller uppstår är misstro, att polisen går in med en föreställning om att det kommer att bli bråk. Det handlar också om hur man kategoriserar dem som är på plats. Det värsta man kan göra är att dra alla över en kam, att inte se att det finns olika kategorier bland demonstranterna. Samtidigt måste polisen motverka att de själva ses som en enda massa av demonstranterna, till exempel genom att dölja ansiktena med hjälmar och visir. Det viktigaste är att kommunicera, att föra dialog, säger Michael Rosander.
Ny taktik efter Göteborg
Efter de våldsamma Ekravallerna under EU-toppmötet i Göteborg 2001, som sågs som ett stort misslyckande för polisen, togs en ny metod att använda i samband med demonstrationer: SPT, ”särskild polistaktik”. Tanken var att i stället för det hårdföra agerandet i Göteborg använda mer dialog i ett tidigt stadium, bland annat genom så kallade dialogpoliser och att hjälpa grupper att använda sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera.
Men just dialogen har kritiserats, inte minst efter händelserna i samband med den antirasistiska demonstrationen i Malmö, där flera människor skadades efter att polisen kört in med hästar och en buss bland demonstranterna. ”Jag tror inte att jag någonsin har upplevt en sådan total brist på empati och en sådan total brist på medlidande och en sådan total brist på kommunikation”, skrev regissören Lukas Moodyson som närvarade vid demonstrationen i Sydsvenskan.
Enligt Per Engström, enhetschef för ordning och säkerhet på Rikspolisstyrelsen, används hästarna och bussarna inom SPT främst för att ringa in folksamlingar, i stället för kravallstaket.
– Sedan kan de även få till uppgift att skickas in för att splittra en folksamling. Det ska alltid föregås av en uppmaning som bygger på kommunikation. Vi försöker informera hela tiden så att alla är medvetna om spelreglerna, säger Per Engström.
SPT är ett steg i rätt riktning om metoden används rätt, menar Michael Rosander.
– I konceptet finns idén om att polisen ska vara medveten om vad den signalerar. Sedan kan man undra om det följs alla gånger. Att som i Malmö dundra in med hästar är det värsta man kan göra för att lugna ner en situation.
