Efter 24 år som polis sade hon upp sig, utan skyddsnät men med en stark övertygelse. Idag är hon egen företagare och föreläser om civilkurage och allas lika värde. Jeanette Larsson har alltid gått sin egen väg, inte alltid den raka, men för henne den rätta.
Det är en gråkall vårvintereftermiddag i radhuset i Malmö, som numera är både hem och arbetsplats.
– Att vara polis handlar mycket om en identitet. Du är polis hela tiden, inte bara på jobbet, och en del av en stor institution. Att vara egenföretagare är ju något helt annat, men jag känner att det är helt rätt. När jag inte kunde förändra världen inifrån polisen försöker jag nu att finna nya, andra vägar utanför.
Jeanette har alltid vågat att stå upp för sina åsikter, även om de har varit obekväma. Inom polisen tog hon tidigt ställning för homosexuella, transpersoner, romer, invandrare och andra minoriteters rättigheter. Hon har vågat ifrågasätta både chefer och grupptryck, konservativa strukturer och attityder.
Varifrån kommer ditt mod?
– Mycket har jag fått hemifrån. Jag växte upp hos pappas fastrar, två starka kvinnor som var engagerade i Fredrika Bremerförbundet och kämpade för kvinnors rättigheter. De gav mig en stor trygghet och mod att våga vara den jag är. Redan som liten hade jag ett stort rättvisepatos och tog striden mot skolans mobbare.
Varför blev du polis?
– Jag tyckte att det var ett spännande yrke samtidigt som jag hade min starka önskan om att kunna påverka och göra skillnad. Jag trivdes fantastiskt bra med jobbet och kollegorna, men märkte tidigt att det fanns en tuff jargong. I början försökte jag passa in och försökte vara som de andra för att bli accepterad. Att berätta att jag var gay var uteslutet. Efter några år blev det ohållbart att leva i en lögn och när jag arbetade i en mindre grupp där jag kände mig trygg visste plötsligt alla. Sedan dess har det inte varit några större problem för mig, men jag känner flera homosexuella inom polisen som fortfarande inte vågar vara öppna med sin läggning. Det är sorgligt.
Rebellen vaknade
Det är främst tre händelser som har spelat en avgörande roll i Jeanettes vägval att sluta som polis. Den ena var när namnet ”Neger Niggersson” användes i studiematerialet på en internkurs för poliser, den andra när hon på ett stort morgonmöte hörde sina chefer skämta om en transsexuell person, Kim, som begått självmord. Den tredje var när en av hennes kollegor sa att ”homosexuella är en cancersvulst på samhället”.
– Då vaknade rebellen i mig, jag kunde inte hålla tyst och det blev ett väldigt rabalder i media.
Hon fick mycket positiv uppmärksamhet, men inom polisen växte motståndet. Hon blev ifrågasatt och motarbetad. Då började tanken gro om att fortsätta driva hjärtefrågorna i egen regi.
– När det började bli ohållbart hade jag två val: Att vara kvar inom polisen, rätta in mig i ledet och hålla käften. Eller säga upp mig och starta eget.
”Mod och svaghet är styrka”
Idag rör sig Jeanette Larsson i skilda världar med sina föreläsningar. Hon har talat både på Pride, för poliser, politiker, skolungdomar, interner, sjukvårdspersonal, kriminalvården, konfirmander, företagsledare och fackföreningar.
– Jag är inte rädd för att dela med mig av egna erfarenheter. Att visa både mod och sin svaghet är en styrka. För mig har det alltid varit viktigt att stå upp, säga ifrån mot orättvisor och missförhållanden. Att inte acceptera när något är fel på arbetsplatser, inom organisationer och olika sociala sammanhang.
Det är också ett bärande tema i hennes föreläsningar som främst har två spår: ”Högt i tak – men var har vi golvet” och ”Hatbrott”.
Viktigt att möta människor
Balansen mellan ideellt arbete och inkomstbringande uppdrag är inte alltid jämn, men båda är lika viktiga.
– För mig är det viktigt att vara ute, möta människor, lyssna och dela med sig. Här är Malmös mix av olika nationaliteter och kulturer en fantastisk tillgång. Om jag kan göra världen lite mer öppen och tolerant genom att visa en positiv respekt är det värt allt.
Susanne Hushagen
