– De oegentligheter jag såg och borde ha bemött på plats sparade jag till Pressbyrån-kvitton. Nu i efterhand kan jag tänka att mitt skrivande bara blev en form av tystnad, ett sätt att tiga om det som pågick. Men något blev ändå synligt, åtminstone för mig. Så länge jag skrev var jag i någon mening fri.
Länge trivdes hon med sitt arbete, men efterhand som tiden gick kände hon sig allt mer pressad. Skrivandet hjälpte henne att sätta fingret på vad det var som fick henne att må dåligt.
– En sak som har slagit mig är hur till exempel individuell lönesättning slår sönder arbetsgemenskapen. Jag förstår inte hur människor som gör i stort sett samma sak kan tjäna olika. Som om människors prestationer värderas olika. När det rör sig om så låga löner som inom vården blir det småaktigt. Det leder också till att de anställda inte vågar kritisera den chef som bedömer vilken lön man är värd.
Kvalitetskontroll – ”en charad”
När konkurrensen inom omsorgen hårdnat med flera privata aktörer, har debatten handlat om hur kvaliteten ska kunna kontrolleras. Något som Marie Norin har sett från insidan och anser vara verkningslöst.
– Jag har sett hur det går till när kommunens och landstingets gubbar och tanter kommer för att göra den årliga kontrollen för att förlänga ett upphandlingsavtal. Det är en charad. Inför de här ”kontrollerna”, som är föranmälda sedan lång tid innan, försvinner cheferna under en månads tid för att jobba dag och natt med att få alla siffror att stämma. Samtidigt beordras personalen att se till att dokumentationen kring patienterna är i ordning.
Mycket av det administrativa arbetet inom omsorgen läggs i dag ut på personalen. En kostnadsbesparing som drabbar vårdtagarna, menar Marie Norin.
– Det är omöjligt att mäkta med att göra ett vettigt arbete som vårdare om man dessutom ska sköta en stor del av pappersarbetet. Personalen blir sittande med det på obetald övertid eller under journätterna. Det sår split i arbetslaget, istället för att se grundorsaken börjar man gnälla på varandra.
Rädsla för utbildad personal
Hon poängterar att det säkert finns många boenden som fungerar bra. Men att vi måste se risken med en utveckling som går åt fel håll.
– Det pågår en evig kamp om att hålla nere personalkostnaderna. Åtminstone på det företaget jag jobbade på fanns en rädsla för att anställa utbildad personal. Få utbildade accepterar osäkra anställningar utan avtalsenliga löner. Personalen förleds att tro att man är en del i hela företaget. I själva verket är man en besparingsåtgärd. Innerst inne visste man det, vilket gjorde att man kände sig värdelös.
Tröttnade på Stockholm
Marie Norin har precis blivit pendlare. I somras flyttade hon från Stockholm till en by utanför Katrineholm. Vid sidan av sitt författarskap utbildar hon sig till psykoterapeut och jobbar i Stockholm några dagar i veckan.
– Jag tröttnade på det allt mer hårda klimatet i Stockholm, men är tacksam över tiden som vårdare. Att ha fått den här konkreta insynen och den nästan outhärdliga insikten att de människor som jag jobbade med, de boende, inte värderas till någonting, mer än något ett företag kan tjäna ganska många miljoner på om de spelar sina kort rätt. Varje dag på väg till jobbet passerade jag en cementsockel sprejad med orden ”Kapitalism är rasism”. Kapitalism är verkligen väldigt mycket. Sättet att skikta och inte fördela.
