Men besöken blir få. Hennes son har hunnit bli 22, har skaffat flickvän och kommer sällan och hälsar på. Hennes andra släktingar håller sig på sin kant. Mest är hon i den lilla stugan själv med trogna gamla hunden Lotta. 

Men förra sommaren hände något. Nu får hon ta med tre glada barn och bada i sjön. Det är Ali, nio år, Ayesha, elva, och Umer som är tretton. Hon har fått köpa flytvästar åt dem för bara Umer kan simma. Men barnen vill aldrig komma upp. De plaskar omkring i timmar. 

För att dryga ut kassan har Ellika länge hyrt ut ett rum i sin funkistrea nära tunnel­banestationen i Örnsberg i ­södra Stockholm. Först hyrde hon ut rummet till en spärrvakt från Bangladesh men han fick en egen lägenhet. I sin tur presenterade han henne för Ghulam från Pakistan.

Ville ta hit sin fru

Hon trivdes bra med Ghulam men snart började han prata om att ta dit sin fru. Ellika tänkte att hon lika gärna kunde hyra ut två rum, eftersom hon behövde pengar. 

– Men det var lite mer än en fru, säger Ellika och ler mot Ghulam. 

I vardagsrummet i Örnsberg står det en dubbelsäng mittemot soffan. Där sover Ghulam och hans fru Nosheen som flyttade in förra sommaren. Och i ett av sovrummet finns nu leksaker och en våningsäng.

– När Ghulam berättade om alla barnen kände jag ett sådant sug. Jag kände att det är jättefarligt men att jag så gärna skulle vilja träffa barnen. Jag har jobbat med barn och tycker så mycket om dem, berättar Ellika. 

Sedan förra sommaren bor hela familjen hos henne. ­Ghulam kallar henne för ­”mamma” och barnen kallar henne ”grandma”. 

– Innan när jag har haft inneboende har jag alltid stängt in mig. Men det här är min bonus­familj – eller kanske är vi ett kollektiv, funderar Ellika. 

Hon berättar att familjen har en sammanhållning som hon har saknat. De hjälper varandra mer och hon blir ompysslad.

– Familjen håller hårt till­sammans i den pakistanska kulturen. När jag blev grandma blev jag också en i familjen. 

Stora familjemiddagar

Ellika berättar att hon saknat de stora familjemiddagar som ­hennes biologiska familj hade när hennes farmor och farfar levde. Hennes egen mamma dog tidigt och pappan gifte om sig ganska snart efter det.

– I Sverige ska vi vara så självgående. Vi håller oss för oss ­själva. Pappa och hans fru är runt 85. De bor i sin egen ­lägenhet. Man kanske ringer ­någon gång i veckan och det är de nöjda med. Jag hade nog behövt ha mer kontakt.

När hon träffade den ­pakistanska familjen hade hon det ganska kämpigt.

– De kom in i mitt liv när jag var i en väldigt tuff situation. Jag arbetstränade och jag trivdes inte så bra. Jag gick bara runt och runt. Det var tur att de dök upp för jag behövde dem väldigt mycket. 

Dock har hon blivit portad från sitt eget kök som nu är belamrat med matvaror.

– Nosheen sköter köket. Jag har fått lämna det. Jag har fått lära mig att äta en massa spännande pakistansk mat. Men de har fått dra ner på kryddningen ett snäpp, säger Ellika.

I maj blev Ellika förtidspensionär och trivs bättre med tillvaron. Nu hinner hon ta med barnen på utflykter, ställen som hon själv gillade när hon var barn. De åker till olika museum, Skansen och nästa helg blir det Fjärilshuset. Roligast var ­Gröna Lund, tycker barnen. 

– Bäst var spökhuset med blod, skelett och monster som kom fram. Jag skrek hela tiden, berättar elvaåriga Ayesha och skrattar.

Inget språk för att bråka

Barnen leker med en laserpekare och hundarna jagar den röda pricken på golvet. Gamla Lotta har nu också fått en familjemedlem, unghunden Molly. Pricken far upp på ­Lottas rygg och Molly hoppar upp på henne. Alla barnen skrattar och Lotta försöker skaka sig fri från anfallaren. 

Alla barnen går i Aspuddens skola i närheten. De trivs i sina klasser och lär sig svenska snabbt. Mamma Nosheen går på SFI. 

Pappa Ghulam kom till Sverige för att arbeta för sex år sedan. Sedan dess har han jobbat på restaurang och hotell. Nu är han på ­Rosersbergs slottshotell där han flyttar möbler i konferensrummen på nätterna. 

– Jag kommer hem klockan åtta på morgonen och somnar direkt. Sedan vaknar jag klockan ett och går till SFI. Att jobba är inga problem, problemet är bara att det är på natten. Ibland går det inga bussar, säger han. 

Ellika säger att de kommunicerar med en blandning av engelska och svenska. Och om hon får vara krass tror hon att det är språkförbistringen som gör att de aldrig blir osams. 

– Det är nog för att vi inte har tillräckligt med språk för att bråka. Den enda diskussionen vi har haft är om kylskåpet, att det alltid är fullt med saker i det. När jag kom hem från stugan var det bara några millimeter kvar till mig. Men det var bara att prata om det så blev det genast lite mindre fullt.

Men det finns saker som det är svårare att prata om än mat. Ghulam har bara arbetstillstånd i Sverige. Det förnyas med korta intervaller. Ibland får han stanna tre månader till, ibland sex månader och ibland ett helt år. Han måste ha nya intyg från sin arbetsgivare hela tiden. 

Ellika hjälper honom efter förmåga, men det är en situation som det är svårt att prata om, både språkmässigt och känslomässigt. 

Och så är det Sveriges nya styre också. Som kanske inte gör det lättare för en nyanländ familj från Pakistan. 

– Nu får vi se vad den nya regeringen hittar på, säger Ellika och sluter ögonen. 

Hon orkar inte fundera så mycket på framtiden. 

– Nej det är för jobbigt. Jag kan ändå inte göra någonting åt det. Men det skulle inte vara kul om de måste lämna och åka till Pakistan från en dag till en annan. Jag tycker så mycket om den här familjen.