Sveriges första gated community allt närmare ett luftslott

– Jag skulle inte rekommendera det här till någon annan än er, sa han till dem.

Tipsaren visste att de var driftiga. Kunde någon åstadkomma något här, så var det Mikael och Anneli Eliasson. De kontaktade kommunen och bad att få köpa det stora, obebyggda skogspartiet mellan Vikaresjön, en breddning av ån Nissan, och orten Nissafors.

Historien börjar långt tidigare, med timmerflottning. Tack vare vattnet var den flacka ytan intill sjön precis intill järnvägen på kust-till-kust-banan perfekt för omlastning av timmer.

1944 tog Kungliga Telegrafverket platsen i besittning för en impregneringsanstalt. Såväl timmerstockar som mark mättades med ­arsenik, koppar och krom i tre decennier.

Under tiden växte ett litet samhälle fram. Nissafors fick under 1960-talet 300 invånare. Sedan dess har det legat däromkring och orten har inte gjort mycket väsen av sig.

Lovade fler än 100 bostäder

När Mikael och Anneli Eliasson tog sig an platsen var impregneringen avslutad sedan länge och den 21 hektar stora ytan var sanerad för industriändamål. Den var översiktsplanerad som ett strövområde. Om man bara tog bort träden skulle man kunna ha en enorm trädgård i rakt västerläge där solen sakta går ned över skogen på andra sidan sjön.

De bestämde sig tidigt för att göra ett lyxigt bostadsområde snarare än att bara bygga någonting åt sig själva. När de hade sanerat marken ytterligare för att nå upp till kraven för bostäder byggde de en mur runt alltsammans. Lokaltidningen Värnamo Nyheter skrev om projektet 2013, då det jämfördes med ”ett exklusivt bostadsområde utomlands”.

Debatten tog fart på allvar först två år senare, när Mikael Eliasson i samma tidning kallade projektet för ett ”gated community”. Han berättade att det skulle få fler än 100 bostäder, även om det än så länge bara fanns fyra–fem bokade lägenheter.

Mikael Eliasson blev inbjuden till SVT Debatt och flera andra riksmedier som ­Expressen och Aftonbladet uppmärksammade projektet, som beskrevs som Sveriges första riktiga grindsamhälle.

År 2022 har Strandudden kuskat runt i ­medierna i sju års tid som det främsta exemplet på ett blivande svenskt grindsamhälle efter amerikansk förlaga. Här ska spatiösa lägenheter på minst 150 kvadratmeter med magnifik utsikt byggas, omgärdade av såväl fysiska som virtuella murar.

Det är tänkt att ett tekniskt avancerat skalskydd med nummerplåtsavläsning och rörelsesensorer ska hålla koll på vem som vistas innanför den meterhöga stenmuren. När de boende flyttar in kommer det att finnas vaktmästare som klipper gräsmattorna, skottar snö och underhåller gatubelysning.

Området ska ha ett spa med bastu och bubbelpool, det ska finnas boulebana, idrottsplats, lekplats, grillplatser och till och med en helikopterplatta.

De boende ska kunna beställa hem frisör, massör, it-support, städning och tvättservice. Mat kommer att kunna köras hem och det ska finnas tillgång till båt och en bilpool med minibussar och släpvagnar.

Platsen för södra Sveriges största skid­anläggning, Isaberg, är en del av utsikten och en 36-håls golfbana finns några minuter bort med bil.

Byggstart drar ut på tiden

De ännu obyggda husen i området har på skisserna stora fönster längs med hela fasaden mot sjön. På bottenvåningen finns uteplats, på övriga plan balkonger längs med hela sjösidan. Varje lägenhet har plats för flera bilar.

Lägenheterna är ritade med ett stort kök och vardagsrum i öppen planlösning, dubbla badrum och klädkammare med direkt anslutning till den egna tvättstugan. Allt förmedlar ett lyxigt och modernt intryck med mer hotell- än bostadskänsla och få möblerbara väggar i de gemensamma utrymmena.

Byggstarten ska ske inom några månader, har det hetat varje gång projektet har uppmärksammats. Men någon verklig byggstart verkar det inte bli.

Idén om att bygga ett grindsamhälle med upp till 150 bostäder i den lilla orten ­Nissafors mellan Gislaved och Gnosjö med 300 ­i­nvånare, i en av Sveriges tryggaste kommuner enligt Nationella trygghetsundersökningen, har hela tiden framstått som speciell.

Fokus i medierapporteringen om Strand­udden har hittills legat mer på det spektakulära än på egenheterna.

Det finns flera förklaringar till varför det ännu inte har blivit några hus.

En är platsen. Utsikten över sjön är vacker, men fastigheten ligger inklämd mellan ett avloppsreningsverk, samhället Nissafors, en fabrik som tillverkar påsar till detaljhandeln och järnvägen. Det är alltså inte riktigt så attraktivt som det ser ut i marknadsföringen.

En annan är prisnivån. Lägenheterna på Strandudden kostar 4,6–5 miljoner kronor styck. Det hade inte varit anmärkningsvärt i en storstad, men de befintliga villorna i Nissafors kostar i genomsnitt 800 000 kronor. En handfull hus byter ägare varje år. Några nya byggs i princip inte och verkar inte heller efterfrågas.

En tredje är att paret Mikael och Anneli Eliasson är entusiaster. Anneli har tidigare arbetat med ”it och ekonomi” medan Mikael har en bakgrund inom tillverkningsindustri och arbete med och delägarskap i amerikansk oljeindustri.

Allt de kan om byggande har de lärt sig genom att läsa på internet och ställa frågor till experter, berättar de.

– Internet är en enorm kunskapskälla, nästan allt står där om man bara letar. Har man intresse så spelar det ingen roll. Vi har utnyttjat att det finns nördar. Någon som bygger modelljärnvägar kan allt om det, men ingenting annat, säger Mikael Eliasson.

Elda bildäck för värme

Den första tanken på att sätta upp en mur kom av ett missförstånd.

– Vi ville bygga bostäder. Idén att hägna in kom också av att vi ville producera egen el och då fick inte allmänheten ha tillträde.

Det sista stämmer om man enbart ska använda sin egen el, men bara vid en första anblick. Eldistribution är omgärdat av flera marknadsstyrande regler. Att få undantag från det som kallas nätkoncession, alltså att nätägaren i ett visst geografiskt område har ensamrätt på distributionen, gäller inte bostadsområden. Regeln är tänkt för särskilda verksamheter där utomstående aldrig befinner sig.

De har också försökt få till gruppanslutning av elen, alltså att lägenheterna delar på ett elabonnemang, men nätägaren har sagt nej med hänvisning till att abonnemanget skulle bli oproportionerligt billigt för de som bor innanför muren och därmed drabba övriga elkunder.

Strandudden vill göra så mycket som möjligt själva. I det ingår tankar på att klara uppvärmningen genom att elda bildäck och stabilisera elen med batteribackup och dieselgeneratorer som reservkraft.

Lättbetongen som behövs i byggprojektet ska inte köpas in på pall, utan tillverkas på plats. En specialbeställd mobil lättbetong­fabrik har köpts in från Kina för 2,4 miljoner. Den står oanvänd.

– Vi tänkte att vi har sand, vi har sten och vi har vatten. Varför gör vi det inte själva? Vi åkte till Kina för att titta på hur de tillverkar betong där, säger Mikael Eliasson.

Fick ett eget postnummer

Och visst låter det exklusivt med en egen postort, 335 95 Strandudden. Den än så länge obebodda ytan vid Vikaresjön är en av bara 14 postorter i hela Gnosjö kommun, trots att den ligger vägg i vägg med postorten Nissafors. För paret Eliasson har det handlat om att skapa något eget som inte ska kopplas samman med orten där det ligger.

– Nissafors har inte den klassen som vi har på Strandudden. De har inget sjöläge, de har inte lagt ned jobbet för att få den här utsikten. För vår del spelar Nissafors ingen roll. Det finns där det finns, konstaterar Mikael Eliasson.

Postnord skyller på en äldre organisation med lokala ansvariga när de får frågor om postorten. Egentligen delas inte postorter ut till exploatörer. Enligt Gnosjö kommun hade den tidigare kommunchefen blivit övertalad att ansöka om det. Han är död och inga handlingar i ärendet finns bevarade.

Om det är de många egenheterna i ­projektet eller något annat som skrämmer bort bostads­spekulanterna är oklart. Försäljningen på Strandudden har hursomhelst gått trögt.

Först försökte de sälja lägenheterna på egen hand. Trots massiv medieuppmärksamhet och en nyfiken allmänhet har det inte gått. 2018 sades att 14–15 lägenheter var bokade, därefter har det återvänt ned till ursprungliga fyra–fem.

Hösten 2020 anlitades en mäklare. Men inga lägenheter bokades. Inte heller efter ett byte av mäklare under 2021 har några lägenheter bokats. Strandudden vill och kan inte börja bygga förrän alla lägenheter är sålda.

Med ett nästintill obefintligt intresse av att köpa lägenheter i projektet behöver spekulanterna också ta ställning till hur de vill göra om de vill flytta därifrån. Kan de få tillbaka investeringen eller inte? Blir de till och med fast med en kontinuerlig avgift för en bostad de lämnar tom?

2022 är den enda byggnaden i grind­samhället en låg möteslokal som ser ut som ett riktigt hus men egentligen uppfyller bygglovskriterierna för en ladugård. Den kallas för vindskyddet.

Förutom problemen med försäljningen har det visat sig svårare än paret Eliasson först trodde att få bygglov för permanentbostäder. Den närmaste grannen, påsfabriken JD Stenqvist, har benhårt motsatt sig idéerna och överklagat så långt de har kunnat av rädsla för att inflyttarna ska försöka tvinga bort fabriken i ett senare skede. Det har resulterat i justerade ritningar och ändrade detaljplaner med nya överklagandeprocesser. Projektets första etapp har också behövt halveras från 18 till nio lägenheter.

I februari 2022 tog det stopp igen, när mark- och miljödomstolen dömde att byggnaderna inte fick utföras riktigt så höga som exploatören hade tänkt. Detaljplanen tillät tvåvåningshus med underliggande suterrängplan, men husen på skisserna såg en våning högre ut. Strandudden försökte få det till att det handlade om ett vindsplan, men varken länsstyrelsen eller domstolen höll med.

Den här gången fick det projektet att ­stanna av helt.

Från exklusivt till katalog

Från exklusiva villaliknande lägenheter på 150–170 kvadratmeter samt en specialbyggd enplanslägenhet på 800 kvadratmeter till paret själva har de nu bestämt sig för att låta byggbolag ställa upp prefabricerade kataloghus på en annan del av tomten.

Om det nu finns intresserade köpare till sådana. Det skulle bli ett mindre exklusivt grindsamhälle än de först hade tänkt, men fortfarande knappast billigt. Strandudden har letat i Tyskland efter spekulanter.

– Vi fick intressenter, men då väljer banken att inte låna ut pengar till utlänningar. Så nu är vi tillbaka i Sverige. Efter nyår träffade vi lite olika byggföretag för att se vad vi kan bygga ihop med dem. Att de smäcker upp ett gäng bostäder här på området.

Det är kataloghus?

– Ja, precis. Det är den sorten. Så får man titta inne på området. Det finns suterränghus, radhus och lite olika saker.

Men det här vill inte Mikael Eliasson att jag berättar. Det är nämligen inte klart när eller om det blir ens några kataloghus heller.

– De sakerna vi pratar om här är inte officiellt. Det är saker vi pratar om med bygg­bolagen där vi diskuterar de här lösningarna. Det är ingenting som jag har sagt ja till att kunna publicera heller när det är dags för de här bitarna. Det är konfidentiell information vi pratar om här.

Projektet ser ut att bli svårt att genomföra även om det skulle finnas intressenter för kataloghusen. Det finns nämligen stora frågetecken kring företagets ekonomi.

Strandudden har inte velat offentliggöra vad byggprojektet har kostat utan att en enda bostad har kommit på plats.

– Varför är det viktigt? svarade Mikael ­Eliasson på frågan hösten 2020.

Enligt offentligt tillgängliga handlingar rör det sig om cirka 15 miljoner kronor. Men då finns alltså inga hus. De totala skulderna uppgår till 18 miljoner i ett bolag med mycket låga intäkter.

Årsredovisningar är inte kompletta räkenskapshandlingar, men de ska ge en korrekt bild av ett företags ekonomi. Det gör inte Strandudden AB:s årsredovisningar. 2012, 2013 och 2014 fick bolaget långtgående kritik av sin revisor, som avstyrkte ansvarsfrihet för styrelsen. Bolaget hade lånat ut totalt 6,5 miljoner utan säkerhet till två bolag i Schweiz.

I ett fåmansbolag där bara styrelsen är med på stämman finns inga incitament att neka sig själv ansvarsfrihet. I stället upphörde Strandudden med auktoriserad revisor när lagkravet försvann. Om felen består är omöjligt för utomstående att ta reda på, men lånebeloppen som nu uppgår till åtta miljoner finns kvar och ingenting i handlingarna tyder på att felen har rättats till.

”Försökt att höja rösten”

Jag har låtit den auktoriserade revisorn Gustav Jönsson läsa Stranduddens årsredovisningar och revisionsberättelser. Han har 40 års erfarenhet i yrket och menar att han därmed har sett det mesta.

– När revisorn har avstyrkt ansvarsfrihet för styrelsen på det här sättet innebär det i princip att man kan väcka åtal mot dem, säger han.

Enligt Gustav Jönsson handlar sannolikt revisorns invändning om att det inte går att säkerställa att det så kallade låneförbudet i aktiebolagslagen har upprätthållits, som är till för att man inte ska kunna tömma ett bolag på pengar.

Det går inte att som utomstående säga att det är vad som har skett i det här fallet. Men företagsstrukturen bakom projektet är intressant. En stor del av verksamheten ligger nämligen inte i bolaget Strandudden AB, utan i Strandudden Development KB – ett kommanditbolag. Och även kommanditbolagets årsredovisning väcker frågor. Insättningar i företaget redovisas på ett sätt som får de ackumulerade insättningarna att se ut som att ungefär samma belopp sätts in på nytt varje år (16,5 miljoner 2017; 17,5 miljoner 2018, 2019 och 2020).

– Det här ger ett allmänt oprofessionellt intryck. Om de hade haft en auktoriserad redovisningskonsult hade det inte sett ut så här, säger Gustav Jönsson.

Han menar samtidigt att felen inte behöver vara uppsåtliga.

– Det finns lagar som reglerar bokföringsbrott och sådant, men om man bara tittar ur ett mänskligt perspektiv så behöver det inte vara uppsåtligt utan det kanske bara är bristande kunskaper.

Brott mot låneförbudet kan enligt lagen ge fängelse och behöver inte vara uppsåtliga för att vara straffbara utan kan ha skett av oaktsamhet. Det betyder att åklagaren vid ett åtal inte behöver bevisa uppsåtet. Det finns undantag från förbudet, som när det sker av affärsmässiga skäl inom en koncern.

Flera kopplingar till Schweiz

Men några sådana skäl har alltså inte framträtt för Stranduddens revisor.

– Revisorn har ändå försökt höja rösten. Hade det här varit ett bolag med ett spritt ägande med många inblandade hade revisionsberättelsen kunnat vara grund för en polisanmälan. Men i fåmansbolag är detta någonting som ägarna själva kan ta ansvar för att reda ut och de polisanmäler ju inte sig själva. De har fått en signal om att bättra sig, sedan kanske de inte gör det utan slutar med revision istället.

Strandudden Developments komplementär, alltså den ägare som har det ekonomiska ansvaret i kommanditbolaget, är ett schweiziskt bolag som heter Cap Plage (Strand­udden på franska). Namnet antyder att det är ett bolag som är skapat enbart för att arbeta med Strandudden. Det är oklart om det är till detta och/eller andra schweiziska bolag som pengar har lånats ut av Strandudden AB.

Det schweiziska bolaget Cap Plage om­fattas av flera märkligheter. Dess ägare bär ett namn som aldrig tidigare har förekommit i medierapporteringen om Strand­udden. Vi kan kalla honom Sven. Han är en tidigare affärspartner till Mikael Eliasson från när de båda handlade med olja. Men i Strandudden-­projektet lyser han med sin frånvaro förutom en signatur på kommanditbolagets årsredovisning och ägarskapet för Cap Plage.

Sven är enligt ett schweiziskt bolagsregister registrerad som bosatt i Wattwil några mil öster om Zürich. Men hans bostadsort har utretts av Skatteverket, som har beslutat att han är skattskyldig i Sverige eftersom han har befunnit sig i landet en stor del av sin tid. I stället för att nolltaxera har han mot sin vilja fått sin sammanlagda skatt för 2015–2018 fastställd till drygt 1,5 miljoner kronor.

När Mikael Eliasson får frågor om hans affärspartner Sven är han först fåordig.

– Det var en rådgivare vi hade innan som tittade på olika projekt här. Men det är ingen spekulant som ska köpa någonting utan det var rådgivning vi hade i projektet, säger han.

Vad är hans roll i Strandudden?

– Det var hur vi bygger upp de här områdena, hur vi kan finansiera det och lite olika sådana saker. Bolagsstrukturer, helt enkelt.

Det här stämmer dock inte överens med Svens egna uppgifter. I samband med skatte­utredningen hävdade han att han är den verkliga huvudmannen bakom Strandudden:

”I samband med att Skatteverket träffade dig personligen vid ett möte i Nissafors den 14 november 2018 uppgav du att du är den som fattar de avgörande besluten medan Eliasson är ansiktet utåt och marknadsför projektet… Vid detta möte var du mycket noga med att framföra din roll i projektet och att det är du som har det bestämmande inflytandet i projektet.”

Jag frågar om formuleringen i skatte­utredningen om att det är Sven som fattar de avgörande besluten om Strandudden.

– Det beror på, hur menar du? Vi har ett bolag som heter Strandudden Development som utvecklar området. Det är ett bolag i den strukturen som finns.

Men han sa till Skatteverket att han fattar de avgörande besluten?

– I det bolaget ja, för det är registrerat i Schweiz. Där nere gör han det.

Det gäller i kommanditbolaget?

– Ja, precis.

Och du är ansiktet utåt?

– Ja, på den biten, svar ja.

Men det låter som att han är mer än ­rådgivare ändå?

– Ja, men det har han ju varit också på den biten när det gäller utvecklingen av området. Jag trodde du menade försäljningen, det beror på vad du menar för bitar. Utvecklingen av området är ju den strukturen man har byggt upp där.

Ägs av familjestiftelse

Närmare än så vill Mikael Eliasson inte utveckla sina svar om vem Sven är. Han vill inte heller förmedla kontakt med honom, och några kontaktuppgifter har inte gått att hitta.

– Det här skriver du väl inte? frågar han.

När det gäller konstruktionen med flera olika bolag i olika länder säger Mikael Eliasson att det har med finansieringen av området att göra. Men inte heller när det gäller varför det krävs ett schweiziskt bolag har han något annat svar än att det beror på att Sven bor där och att det handlar om att lösa finansieringen av projektet på ett bra sätt. Men han vill inte ge några detaljer.

– För att han är bosatt i Schweiz, Sven bor i Schweiz.

Men varför behövdes det ett bolag från Schweiz?

– För att han hade kontakter i Schweiz.

Mikael Eliasson låter först ovetande om att Stranduddens tidigare revisor inte ville att styrelsen skulle beviljas ansvarsfrihet på grund av lån till två bolag i Schweiz.

– Vad var det, varför kunde han inte bevilja det?

För att lånen inte gick att kontrollera, ­menade han. Men du kommer inte ihåg att det var några lån till bolag i Schweiz?

– Jo, men det har ju legat lån däremellan, det har det gjort. Men det var väl inget ­konstigt med de lånen, eller?

Varför lånade ni ut pengar till bolag i Schweiz?

– Det var också samma konstruktion vi hade där på upplägget.

Så det var för att lösa finansieringen?

– Det var för att lösa finansiering till de olika delarna i projektet.

Så det gick via Schweiz för att det var fördelaktigt?

– De var ju en komplementär som man säger. Ett bolag var det som marken ligger i som bygger själva området. Det var därför vi satte upp det som ett kommanditbolag. Man kunde inte ha samma som ägare som byggde det, om jag fattade rätt.

Eftersom jag inte har lyckats kontakta Sven har jag inte kunnat ställa frågor om hans bild av sin roll.

En annan uppgift värd att notera är att Strandudden AB enligt utredningen inte ägs direkt av paret Eliasson, utan av en så kallad familjestiftelse registrerad i Liechtenstein, Eliasson Family Foundation.

I kombination med att Skatteverket har konstaterat att Sven har försökt undvika att betala skatt i Sverige kan utomstående lätt tolka upplägget med ett Schweizregistrerat ägarbolag till kommanditbolaget och en Liechtensteinregistrerad stiftelse som ägare till aktiebolaget som ett sätt att minska ­skatten i Sverige för Strandudden-projektet.

Ett uppmärksammat upplägg där en stiftelse i Liechtenstein äger företag är Kamprad-­familjens ägande av Ikea, vilket SVT:s program Uppdrag granskning avslöjade 2011. Uppdrag granskning kallade då Liechtenstein för ”ett av världens mest ökända skatteparadis”. Syftet med konstruktionen var skatteplanering, erkände Ingvar Kamprad i ett mejl till TT.

Men Mikael Eliasson förnekar att Strand­uddens upplägg har liknande grunder. Han svarar kortfattat på frågan vad stiftelsen är till för.

– Arvsförhållanden i framtiden.

– Men det här var ju ingenting vi diskuterade att ha med, det här är ju upplägget för bolagsstrukturen. Då har du frångått det som vi gick med på att diskutera.

Hur mycket det till slut blir av de stor­stilade planerna för Strandudden är oklart.

Alla frågor Mikael Eliasson får gäller sådant som finns att läsa i offentliga handlingar, men många oklarheter återstår när det gäller Stranduddens ekonomi.

Frågan är vad som händer om företagets tilltänkta affärspartners och eventuella ­bostadsspekulanter läser samma handlingar. I så fall lär de också vilja ställa frågor.

Ett är säkert: muren finns.

Kanske blir den kvar som ett monument över en nybyggardröm vid en enastående vacker vy i Smålands skogar. •