Flygbesättningen flyttade bak hans kropp till underredet vid planets nos och fokuserade sedan på att nå nästa mål i forna Jugoslavien.

– Men när de efter sex timmar kom till landningsbanan vid Vis, Kroatien, hade de slut på bränsle. Piloten kraschade planet 100 meter från land. Det flöt i några minuter så de andra tio medlemmarna i besättningen hann krypa ut under vingen och de jugoslaviska partisanerna kom ut på båtar och räddade dem. Flygplanet däremot fylldes snabbt och sjönk. Ernests kropp fördes med ner till havsbotten, berättar marinakeologen Brendan Foley från Lunds universitet.

– Resten av besättningen tog en shot sprit på land och flög sedan tillbaka med ett annat flygplan till sin bas i Italien och var redo att åka på ett nytt uppdrag nästa dag, berättar Foley.

Fanns på 70 meters djup

Ernest Vienneau är en av 84 000 personer som stupat i något av USA:s många krig och vars kropp lämnats åt sitt öde i utlandet. Men efter påtryckningar från familjen har hans kvarlevor till slut plockats upp från ­botten av Adriatiska havet utanför Kroatien.

Brendan Foley ledde arbetet för att återföra hans kvarlevor till USA. Han hade ett snarlikt uppdrag 2017 då han hämtade kvarlevorna från besättningen från ett annat amerikanskt stridsflygplan som landat bara några kilometer från där Ernest Vienneaus plan landade. Men den här gången skulle arbetet göras på det dubbla djupet och dessutom mitt under en pandemi.

– Jag hade satt ihop ett team av dykare förra året som var kvalificerade och erfarna och flera av dem var från USA, men de blev hindrade att komma till EU på grund av covid. Jag var därför tvungen att rekonstruera mitt team med europeiska dykare: tre svenskar, två britter och några kroater. Den mer tekniskt operativa utmaningen var tidsgränsen. Med 70 meters djup och den utrustning vi använde hade vi en maximal bottentid på 27 minuter. På den tiden skulle vi ta oss in i vraket och systematiskt samla in alla delar av skelettet, med i stort sett noll sikt.

Identifierades via guldtänder

Ernest Vivinno växte upp under depressionen i en pappersbrukstad i Maine. Hans tänder var i ett väldigt dåligt skick men under den tvååriga flygutbildningen fick han flera gånger tandvård från armén.

– En nyckeldel för att identifiera resterna var därför att titta på guldbryggan som armétandläkaren hade lagt i för att byta ut de ruttnande tänderna, säger Brendan Foley.

Innan uppdraget var slutfört fick Brendan Foley inte ha någon kontakt med familjen enligt kontraktet från det ­amerikanska försvarsdepartementet som finansierat uppgrävningen. Men han visste om att familjen följt hans arbete på håll så när det var klart kunde han ringa och berätta att kroppen var åter­funnen.

– De var djupt nöjda och mycket rörda. En sådan här sak betyder även mycket för oss alla som varit med i arbetet även om vi inte känner familjerna till de stupade. Det är extremt intimt att hämta någons kvarlevor och det känns som om vi gör någonting rätt. Dessa män borde vara 100 år nu men de dog när de var unga män, yngre än jag är nu. Så när vi är där pratar vi med dem och låter dem veta att vi är där för att ta hem dem.