Eva Dällerud regisserade och satte upp Barnrepubliken i år. En pjäs som handlar om Janusz Korczak, världsberömd polsk-judisk läkare, och hans uppemot 200 barn som skickades till Treblinkas gaskammare. Du spelar Janisz Korczak i pjäsen. Fanns det någon tanke bakom att den sattes upp nu i år?
– Eva har velat sätta upp den, dels har hon en egen historia med släktingar som dog i Nazitysklands koncentrationsläger. Dels utifrån det som sker här och nu i dag med främlingsfientligheten som växer fram.
Du har själv rest runt i Polen och sett koncentrationslägren. Hur känns det att komma tillbaka till Karlskoga och se att nazisterna demonstrerar på torget?
– Jag pratade med en kille när Svenskarnas parti var här. Han sa att den svenska ”rasen” utsätts för ett folkmord när utlänningar kommer hit. Jag har en vän som är gift med en man från Afrika och han påstår att deras barn skulle vara ett folkmord. Det blir så befängt. Det är en trasig person jag pratar med.
Kände du att du nådde fram till honom?
– Nej. Det är tvärlåst, som om rullgardinen är nerdragen. Men det är ändå viktigt att ha dialogen. Jag behöver inte skrika eller vara våldsam. Han får min plattform av antivåld som Gandhi, Mandela eller Martin Luther King predikade. Men det är egentligen inte individerna som är farliga. Det är de andra strömningarna som sker som är farliga.
Vilka strömningar?
– Vi lever i ett globaliserat samhälle. Vi får hela världen till oss på internet. Vi ser bara det onda. Katastrofer, krig och svält. Det jag vill säga är att folk blir rädda. Man har inte den stora bilden klar för sig. Man måste mötas, som jag till exempel gjorde med nazisten på torget. Man måste lära sig och förstå.
Om nu folk blir rädda för omgivningen som du säger. Är det då lättare att ta till sig enkla lösningar som många extremister förmedlar?
– Ja det tror jag. Rädslan föder fruktan. Vi isolerar oss. Ensamhet och utanförskap är förödande. Det skapar så mycket rädslor och så mycket hat. Vi ger vi våra barn en jävlig okänslig värld där vi sprider rädslor mot det okända.
Du reagerade väldigt starkt på en tidningsartikel om de nya representanterna för Sverigedemokraterna i Karlskoga och där en sade att om fler invandrare kommer hit så får vi massvåldtäkter och getton?
– Han går nästan längre än nazisten. Att koppla ihop invandrare och massvåldtäkter, då är inte steget långt till nazisten som stod och pratade om att det här är massmord. Jag rusade ner till torget där de hade sitt bord. Jag måste ju få reda på om han hade sagt så och det hade han. Vi började prata, men de vände ryggen mot mig. De sade bara att dig går det inte att prata med.
Barnen som spelade judiska barn i uppsättningen av Barnrepubliken träffade representanter från Svenskarnas parti på torget. Hur gick det till?
– Det är helt fantastiskt om man tänker på symboliken. De riktiga barnen lämnade gettot i Warszawa och transporterades till Treblinka och blev där gasade. Barnen i föreställningen hade just repeterat pjäsen. De fanns i sina roller. Nu vandrade de från pjäsen och upp till torget och där mötte de nazisterna. Barnen skulle egentligen marknadsföra pjäsen. Men de blev så upprörda av att nazisterna fanns där så de började att ställa frågor om förintelsen till dem.
Vad kan man göra åt det som sker?
– Det enda som politiken kan erbjuda är utbildning. Kunskap är nyckeln till allt. Ge barn och unga möjlighet till bra utbildning och arbete. Satsa resurserna på att bygga det goda livet.
Om du fick förverkliga en dröm. Vad skulle du göra då?
– Nu när vi ändå pratar om det här, så är min dröm att politikerna satsar pengar på skola. Mindre klasser, estetiska ämnen, fler vuxna i skolan. Att ge barnen en god uppfostran som är mer human.
När skrattade du ordentligt sist?
– Jag skrattar varje dag. Vi repeterar en komedi nu så det blir mycket skratt.
När grät du senast?
– På min mammas mans begravning. Men annars blir jag väldigt rörd och det händer ofta.
Vilken person, död eller levande, skulle du vilja träffa?
– Jesus.
