Märit Halmin har just avslutat ett arbetspass på Södersjukhuset, Sös. Hon är 37 år och har arbetat i vården i snart 20 år, som undersköterska och läkare. Hon är nyligen disputerad doktor i medicin och har tio år i läkaryrket bakom sig.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Ändå anser hon att inget kunnat förbereda henne på den kris som mötte henne när hon kom tillbaka till vanlig tjänstgöring på akutmottagningen på Sös.  

– En morgon när jag kom in så stank det av kiss och bajs och kräks. Inget konstigt med det. Men när jag efter en hel arbetsdag kom tillbaka var stanken oförändrad. Personalen hade sprungit mellan patienterna hela dagen – ingen hade hunnit städa eller kalla på städning.

Den bild hon målar av svensk akutsjukvård är en vård på branten av kollaps.

–Jag vill hävda att kollapsen redan är här och att det enda som gör att sjukhusen inte stängt ner av ren patientosäkerhet är det faktum att personalen kompenserar till max för den akuta brist som råder.

Omöjligt att planera akutvård

I grunden handlar missförhållandena om hur vården organiseras, enligt Märit Halmin.

– Man bedriver akutsjukvård som att det vore en planerbar och förutsägbar verksamhet. Men akutvård har till sin natur extremt pendlande volymer av patienter. En mottagning som exempelvis utför dagoperationer på ögon är en annan sak. Där har jag ingenting emot att man maximerar effektiviteten och har noll marginaler. Men när vi pratar akutvård på sjukhus som till 85 procent bedriver akutvård så är detta rent ut sagt tjänstefel.

Märit Halmin jämför med brandkåren.

– Det är ingen som har problem med att brandmän sitter ner och tar det lugnt eller tränar på gym bara för att de ska kunna finnas där, extremt förberedda, utvilade och redo när det väl börjar brinna. Detta är en omöjlighet inom akutsjukvården i dag, när målet är att ha ett sjukhus med hundraprocentig beläggningsgrad som fortfarande förväntas ha beredskap på akuta situationer. 

Varför accepterar personal och patienter situationen? 

– Alla, även jag, har skolats in i detta så kallade New public management-system. Då är det jävligt svårt att tänka sig att det skulle kunna vara på ett annat sätt.  

– Den andra delen, om vi tar akutvården nu, är att om du ska gå där utan känslomässig sköld och verkligen ta in det du ser och allt lidande och all misskötsel och patientsäkerheten som är hotad ... om du verkligen tar in det, då hamnar du på psyket. Då går du under. Så enda sättet att göra det bästa av situationen är att på något sätt avtrubba sig.

New public management - ett stort problem

Märit Halmins återkomst till akutmottagningen efter forskarutbildning blev brutal.   

– När jag kom tillbaka efter sju års frånvaro från akutmottagningen så fanns skölden som jag byggt upp tidigare inte kvar. Känslan jag hade när jag gick hem efter mitt första pass på sju år, där jag grät otröstligt och kände förtvivlan och förfäran över situationen – jag tror det är den sanna bilden. Jag hade ett utifrånperspektiv där jag faktiskt tillät mig att se realiteten.

Den pressade situationen går ut över enskilda patienter.

– Föreställ dig att du är en sjuksköterska med tre patienter. Den första har just fått en dödlig diagnos och drabbas av akut ångest. ­Den andre är precis uppvaknad efter operation och skriker av smärta. Den tredje mår utmärkt men ska ner på planerad operation och behöver transport till kirurgiska avdelningen. Du kan inte göra alla tre saker samtidigt – men ofta kräver systemet kräver att du prioriterar den tredje patienten, eftersom det planerade operationsprogrammet absolut inte får rubbas.  

Detta är New public management, där landstinget får betalt för planerade operationer och systemet effektiviserar flödet genom att se på vård som vilken annan produktionskedja som helst.

– De mjukare värdena, det som handlar om smärtlindring och tröst, mäts inte eftersom de inte går att mäta.

”Ett ideologiskt skifte”

Märit Halmin anser att det är ett ideologiskt skifte som skett i det tysta. När hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att vården ska fördelas utifrån behov så betyder det att det vore ett lagmässigt brott att göra annorlunda.

Men när den efterfrågansstyrda vården gör snabba insteg och bekostas av offentliga medel så har skiftet påhejats av politiker som före detta landstingsborgarrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt (M) – numera affärsutvecklare på vårdföretaget Aleris.

– När vårdpersonal ifrågasatte den efterfrågansstyrda vården, och frågade sig om vi verkligen ska undersöka helt friska människor, då sa Filippa Reinfeldt ”det inte är läkaren som ska bedöma om patienten behöver vård, det är upp till kunden”.

Hur länge kommer du orka vara kvar?

– Hade du frågat mig för ett år sedan, då hade jag sagt att det här går att förändra.

Nu känner jag annorlunda. Vi är väldigt nära kollaps. Jag är både jävligt förbannad och förtvivlat uppgiven och vet inte vilken känsla som kommer att vinna. Vinner uppgivenheten så byter jag yrke.

Om Märit Halmin väljer att sluta så blir det med stor sorg.

– Jag ville verkligen bli läkare. Och jag älskar verkligen mitt yrke.