Jag jobbar med att sälja charterresor, vilket är lite som att kränga is på Nordpolen just nu. Därför är jag korttidspermitterad sedan i början av mars. Direkt när jag fick beskedet om permitteringen bestämde jag mig för att jag ville hjälpa dem som sliter i vården på något sätt nu under coronakrisen. Men jag har varken kompetensen eller är en tillräckligt omvårdande person för att kunna bidra i själva den patientnära vården. I en lokal Facebookgrupp hittade jag istället Förklädesfabriken, en volontärverksamhet som skulle starta i stadsdelen där jag bor, för att tillverka skyddsutrustning till vård- och omsorg. Det kändes klockrent! Sedan i påskas och fram till nu har jag varit i volontärfabriken och tillverkat engångsförkläden i genomsnitt tre dagar i veckan. Det har inte bara känts betydelsefullt för att vi har kunnat visa vårdpersonalen vår uppskattning för vad de gör, utan också för att man fått chansen till att träffa så otroligt mycket nya härliga människor, som man aldrig skulle ha mött annars. Igår när jag gjorde min sista dag kändes det lite som att lämna ett kollo när man var barn, det var sorgligt att ta avsked av alla nya fina bekantskaper. Men hyreskontraktet för lokalerna hade löpt ut och snart stänger skolorna för sommarlovet. Jag måste få lite tid till att umgås med mina barn. Deras sommaraktiviteter har blivit inställda, och jag känner ändå att jag bidragit med mer än de flesta.
Åsa Wirseen
49 år, sälj- och marknadsansvarig på resebolag, från Stockholm
”Jag har mycket annat att lägga energi på”
I vanliga fall jobbar jag som slipare på ett mindre företag som gör beställningsjobb åt större industrier. Vid sidan om det är jag fritidspolitiker för Vänsterpartiet i kommunfullmäktige. Sedan slutet av mars är vi alla permitterade på 60 procent, eftersom orderingången har minskat drastiskt under epidemin. Att inte få gå till jobbet som vanligt och träffa sina kollegor är så klart tråkigt, men det drabbar inte mig personligen särskilt hårt. Jag har mycket annat jag kan lägga min energi på. Permitteringen har bland annat inneburit en guldchans för mig att läsa på ordentligt om det nya förslaget till partiprogram som lagts fram inför Vänsterpartiets kongress som är planerad till hösten. Det känns otroligt viktigt, eftersom partiföreningen i Västmanland gett mig förtroendet att åka. Utöver det är jag och min man Lelle relativt nyblivna villaägare, så jag provar på som nyfiken amatör att plantera olika växter och blommor. Det blir mycket lila, som är min favoritfärg, sedan försöker jag anpassa efter sådant jag läst att bina uppskattar. Vi har satt upp flera ”bihotell” och vi åker iväg på kortare utflykter i närområdet med vår husbil också. Det blir väl knappast någon resa ner till Spanien eller Portugal i år, men de här delarna av Sverige är otroligt fina under sommaren, så det går ingen nöd på oss.
Helen Lindblom
49 år, industriarbetare och kommunfullmäktigeledamot för V, från Köping
”Det var faktiskt härligt med lite kroppsarbete”
Eftersom coronakrisen slagit hårt mot lokalpressens annonsintäkter är jag permitterad på 20 procent sedan i påskas. Tiden jag fått över har jag framför allt lagt på att hjälpa brorsan och farsan med att renovera sina kåkar uppe i Enviken, utanför Falun, min barndoms hembygd. Brorsan håller på att renovera mormors gamla hus med bara organiskt material. Han vill återanvända så mycket av det gamla byggnadsmaterialet som möjligt. En annan del av släkten hjälpte honom med att plocka ned och borsta av alla takpannor som låg på huset, och jag hjälpte honom med att bära upp dem igen. Som omväxling till mitt vanliga kontorsjobb på Falukuriren var det faktiskt härligt med lite hederligt kroppsarbete. Farsan har jag hjälpt med en lada som är byggd på en sluttning och var på väg att börja röra på sig. Vi har rivit den del som var på väg att fara iväg, lagt jord inunder och ska nu bygga upp den på stabil grund igen. Jag har aldrig jobbat deltid på det här sättet tidigare, men jag måste säga att det inte är så himla pjåkigt ändå. Det väcker onekligen en del tankar om hur det skulle vara att alltid jobba på det här sättet. Men det är klart, det är lätt att säga nu när det knappt går ut över min privatekonomi alls.
Seth Jansson
32 år, lokalreporter från Falun
”Nu har jag fått en ny tillsvidareanställning”
Nu har jag sagt upp mig från min tjänst på Scania i Södertälje, där jag jobbat i drygt tio år på gjuteriet. Det började med att vi blev permitterade allihop i början av april. Jag gick hemma en vecka med lön innan jag fick höra att vi skulle behöva hoppa in på 40 procent för att fortsätta få våra utbetalningar, men då hade jag redan sökt mig till vården i Sörmland. Jag är gammal undersköterska och förstod att de behövde all extra hjälp de kunde få på grund av coronan och pressen som det har inneburit. Jag hörde alltså av mig och erbjöd mina tjänster. Efter en vecka, i samband med att de öppnade covid-19-avdelningen på sjukhuset i Eskilstuna, återkom de. Först hade jag tänkt att det bara skulle vara något tillfälligt och att jag skulle gå tillbaka till Scania, där jag trivdes bra, efter att den här epidemin var överspelad. Men nu har jag fått en tillsvidareanställning på rehabiliteringen, där vi tar hand om dem som legat nedsövda i respiratorer i flera veckor, och därför måste lära sig att gå igen. Det känns väldigt roligt att komma tillbaka till vården nu, för man känner verkligen att man gör något vettigt och nyttigt som uppskattas. Om jag själv är rädd för att bli smittad? Nej, inte ett dugg. Vi har full skyddsutrustning på oss när vi arbetar, så det är i princip farligare att gå till mataffären där folk inte förstår att hålla avstånd.
Göran Lidström
53 år, industriarbetare från Sparreholm
”Den här perioden kan föra med sig något gott”
Till vardags är jag producent på Moment:teater i Gubbängen i södra Stockholm, men sedan början av april är jag korttidspermitterad på 40 procent. Det finns inte mycket för mig att göra där i och med att alla föreställningar är inställda, men jag ägnar mina arbetsdagar åt att svara på mejl, räkna budget och skicka in ansökningar om bistånd för det inkomstbortfall vi drabbats av. I övrigt har jag börjat motionera, vilket inte alls har varit något jag ägnat mig åt regelbundet innan. Målet är att klara av att springa en mil före slutet av sommaren. Annars planterar jag om mina krukväxter, spelar gitarr och gapar i mitt punkband, umgås mer engagerat med mina fyra barn och överväger att gå en webbaserad vidareutbildning i redovisningsekonomi. Jag tänker att det skulle vara bra för mig som producent.
Det låter som att jag har tusen bollar i luften, men det knallar bara på, jag håller mig sysselsatt. Jag har även
i vanliga fall en väldigt generös anställning och styr mycket över min egen tid, så omställningen handlar mest om att jag jobbar hemifrån nu. Kanske kan den här perioden på sätt och vis föra med sig något gott, genom att fler får prova på att ha lite mer tid över för sig själva och sina egna intressen.
Birgitta Linder
41 år, teaterproducent från Stockholm
Berättat för Jörgen Lund.
