– Man kunde se att kvinnor tjänade på ATP-systemet, men man hade bestämt sig för att man ville ha ett nytt system, säger Ulla Hoffmann (V), som satt med i pensionsgruppen som för 20 år sedan tog beslut om det nya pensionssystemet.
Hon var emot uppgörelsen, som innebar att alla år i arbetslivet skulle ligga till grund för pensionen istället för de 15 bäst betalda åren, som tidigare. För Ulla Hoffmann var det uppenbart att systemet skulle drabba kvinnor, och hon minns att många ute i landet delade hennes oro.
– Människor i Sverige förstod att det skulle bli sämre. Det kom massor av brev till pensionsarbetsgruppen från personer som var oroliga. Kvinnor som ordnade demonstrationer mot att man nu skulle vara tvungen att jobba 50 år istället för 30 för att få en hyfsad pension.
Statistiken visar att de som oroade sig då fick rätt.
Tyst om pensionssystemet
Förra veckan släppte Kommunal rapporten Pensionen – en kvinnofälla, som visar att kvinnor i SKPF, Svenska kommunalpensionärers förbund, i genomsnitt får 11 500 kronor i total pension medan män får 15 400 kronor. Sju av tio kvinnliga medlemmar är samtidigt beroende av den statliga garantipensionen.
När fackförbundet i samma rapport listar vad som behöver göras för att öka jämställdheten handlar det om att göra heltid till norm på kvinnodominerade arbetsplatser, driva på för ett mer jämställt uttag av föräldrapenningen och värdera upp kvinnors löner – åtgärder som gör att kvinnor tjänar mer pengar under sitt arbetsliv och därmed också får en högre pension.
Kraven, i lite olika variationer, dyker nästa alltid upp i debatten om jämställda pensioner.
Men det pratas mer sällan om att pensionssystemet i sig är en orsak till att kvinnorna halkar efter.
I ATP-systemet var kravet att man skulle ha jobbat i minst 30 år för att få tillgodoräkna sig sina 15 bästa år. I det nya systemet räknas alla år in. Det gör att den som jobbat deltid, varit hemma med barn eller haft låg lön – i dag grupper där kvinnor är överrepresenterade – får sämre pensioner än tidigare.
Försvarar systemet
Anna Hedborg (S) var en av dem som var med och drev igenom systemet. I dag är hon ordförande i delegationen för jämställdhet i arbetslivet och tycker fortfarande att systemet i sig är bra. Hon säger dock att pensionerna generellt behöver höjas eftersom människor lever längre i dag än vad man räknade med för 20 år sedan. Höjningen vill hon finansiera genom höjda pensionsavgifter.
– Realistiskt sett, för att ge högre generositet mot dem som inte själva kunnat arbeta ihop en högre pension, så krävs det att folk som har arbetat ihop en sådan får en hygglig pension. Annars kommer de inte att vilja stå för kostnaden, säger hon.
Men, så länge vi inte är jämställda, bör vi inte ha ett pensionssystem som jämnar ut skillnaderna?
– Det har vi ju. Garantipensionen är ett sätt att jämna ut en del. Men frågan handlar också om hur man betalar för arbete idag. Pensionen är väldigt mycket en spegling av livet, och det är nödvändigt att det är så också, säger hon.
Ulla Hoffmann menar att mer måste göras för att skapa jämställdhet. Hon vill att premiepensionen, den delen som kommer från sparande i fonder, ska tas bort.
– Den borde gå tillbaka till det allmänna systemet och på så sätt höja nivån. Sedan är det bästa man kan göra att se till arbetsmarknaden. Införa sex timmars arbetsdag och se till att få bort förslitande arbetsuppgifter som gör att kvinnor inte orkar arbeta, säger hon.