BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det är jobbigt att prata om att man inte har några pengar. Därför går vi alltid in i ett samtalsrum, där vi sitter i lugn och ro. En del har det väldigt svårt. Det var en som sade till mig en gång: ”Det är skönt att sitta och gråta med dig, för annars gråter jag alltid ensam”, säger Frans Ljungblahd, ansvarig för sociala frågor på Frälsningsarmén i Umeå.
”Vill ge sina barn det bästa”
Det är framför allt två grupper som kommer till Frälsningsarmén för att be om ekonomisk stöttning – barnfamiljer med en ensamstående förälder, samt pensionärer med snålt tilltagna pensioner. Hittills i år har Frans Ljungblahd tagit emot ungefär 40 besök av hjälpbehövande, som har ansökt om stöd inför julen. Det är samma antal som i fjol.
– De kommer från alla möjliga sammanhang. Det är också vanligt med familjer där någon av föräldrarna har blivit sjukskriven och ekonomin havererat. I samtalen ser jag att människor lever under allt större press. Man vill verkligen ge sina barn det bästa till jul, eller så skulle man vilja ha en stor familj att fira med, men har inte det. Det finns en sådan förväntan på julen och så ser man att det här kommer inte att kunna gå.
Men till Frälsningsarmén kommer också människor som vill stötta. Kyrkans hjälpverksamhet bygger på den klassiska ”frälsisgrytan” som ska hållas kokande, tillsammans med andra bidrag. Frans Ljungblahd berättar att det kommer förbi många som vill lämna in pengar, presentkort på butiker eller presentkort på inträde till badhus.
– Det är något som uppskattas otroligt mycket. Det ger barn-familjer det där ”lilla extra” som de annars inte har råd med, säger Frans Ljungblahd.
Det är inte bara Frälsningsarmén som hjälper behövande. Till diakonerna på Svenska kyrkan i Umeå är det också många som vänder sig.
– Jag sitter just nu och skriver ett nödrop till mina kollegor. Pengarna räcker inte – vi skulle behöva 20 000 kronor till. Behoven är enormt stora, säger Åse Lindegren, diakon på Ersbodakyrkan i Umeå.
Inte bara klappar
Ungefär 100 personer har hittills hört av sig till Svenska kyrkans församlingar i Umeå – även här är det ungefär samma antal som förra året. Svenska kyrkan är liksom Frälsningsarmén beroende av gåvor som frivilliga skänker till hjälpverksamheten – det finns inga budgeterade medel för julhjälp. Folk får swisha in bidrag eller lämna till kyrkorna direkt. Även till Svenska kyrkan är det huvudsakligen barnfamiljer och pensionärer som kommer för stöd i nöd – de får då oftast ett presentkort på någon av de stora matvarukedjorna, eller bidrag till en julklapp på någon affär i Umeå centrum.
– Det finns många pensionärer som inte har det gott ställt, det är en stor grupp. Men jag upplever att folk mer och mer vågar be om hjälp. En del kommer nu innan jul, andra kommer i januari, eftersom man gjorde slut på pengarna i december, säger Åse Lindegren.
Både Svenska kyrkan och Frälsningsarmén ordnar också som vanligt julbord, med lekar, mat och allsång – en möjlighet till en stunds gemenskap.
– Nu när vi går in i en period med mycket jobb, får jag påminna mig om varför man firar jul egentligen. Jag ser mycket i mitt arbete, men jag ser också familjer som har kunnat gå vidare, där föräldern som har varit sjukskriven kanske har fått arbetsträning eller ett jobb. Det kan också komma människor som tidigare har fått hjälp av oss och som vill ge tillbaka pengar till de som behöver dem bättre nu, säger Frans Ljungblahd.
Bättre än så kan kanske inte julens budskap sammanfattas.
