Journalisten och författaren Patrik Lundberg riktar därför sin blick i boken ”Berättelsen om Sverige” mot människorna i deras vardag. För han menar att människor har en oerhört viktig roll att spela i demokratin.
– Vi kan påverka och vi gör det hela tiden, genom till exempel föreningslivet och på vår arbetsplats. Det finns många aspekter, men jag tror framför allt att det är mycket enklare att påverka i dag än vad det var förut eftersom vi har internet. Alla minns säkert valrörelsen 2010, när en ganska ung kvinna skrev om sin mammas liv som utförsäkrad, som inte sänkte Reinfeldts regering men som verkligen förändrade den valrörelsen. Och detta för att hon hade skrivit ett blogginlägg. Det går i dag att nå ut till väldigt många.
”Man måste ställa frågor”
Varifrån kommer ditt intresse för demokratifrågor?
– Jag växte upp i relativ fattigdom med en ensamstående mamma, vilket var tufft. Vi hade ingen kultur hemma. Jag har alltid varit så arg. Det låter kanske lite töntigt, men jag har varit så arg på att alla barn och ungdomar i samhället inte har samma möjligheter – även om lagen är lika för alla och vi har samma rättigheter, skyldigheter och så vidare. Ändå finns sociala klassklyftor i dag och jag vill förändra det genom att skriva. Jag blir helt tokig på människor som säger att vi inte har några klasskillnader idag. Det är liksom det jag brinner för. Jag är ingen politiker, jag skildrar klassamhället och låter andra människor reagera på det.
Du tar med läsaren på en resa genom Sverige i dag. Till fotbollsklubbar, flyktingar, skolbibliotek… Berätta, vilka är det du möter – och vad har de att säga om vår demokrati?
– Jag ville att boken skulle bli som en ”Nils Holgersson” av i dag. Jag reser genom hela Sverige och försöker skildra de röster som sällan syns eller hörs. Nu efter valet verkar många chockade över hur många i Skåne som röstade på Sverigedemokraterna och frågar sig: Hur kunde det bli så? Då har de antagligen inte pratat med människor som bor i Hörby, Bjuv eller Bromölla. Jag har åkt till de ställena, inte för att säga att de borde tycka si eller så utan för att fråga dem saker.
– Jag brukar tänka på Columbine-massakern 1999 när två unga män gick in på en skola och sköt ihjäl väldigt många. Efter detta fick artisten Marilyn Manson skulden, för det gick rykten om att gärningsmännen hade lyssnat på hans musik. Och då var det en reporter som ville ställa Marilyn Manson till svars och frågade honom: Om du hade fått träffa de här ungdomarna i Columbine, vad hade du sagt? Manson svarade: Jag hade inte sagt någonting. Jag hade frågat vad de har att säga – för det var det ingen som gjorde. Det Marilyn Manson sa då har berört mig väldigt mycket. Man måste ställa frågor, för annars får vi inte reda på vad människor vill, känner, tycker och varför de röstar som de gör.
Vill lyfta fler sidor
När du ställer frågor – vad får du för svar?
– Till exempel, när jag var i min egen hemstad Sölvesborg, där både jag och Jimmie Åkesson kommer ifrån och där många röstar på SD, så fanns det jättemånga olika anledningar bakom. Det fanns de som sa rakt ut: ”Skicka hem dom jävla aporna”. Men det fanns också människor som är väldigt besvikna för att den arbetslinje som Alliansen förde ledde till att de fick mycket sämre välfärd. Det fanns de som känner att Socialdemokraterna inte gör det de borde göra. Det finns de som har en rebellisk mentalitet som är sprungen ur att Sölvesborg en gång koloniserades av svenskarna på den tiden då Blekinge var danskt. Det finns de som minns när rasbiologen Herman Lundborg åkte till Blekinge och hävdade att vi var en lägre stående ras som bodde där. Det fanns så himla många olika anledningar att rösta på SD. Reportrar som åker ut och gör reportage lyfter oftast bara fram en anledning, vilket jag tycker är märkligt. Människor på glesbygden är ju lika olika som människor i Stockholms innerstad.
Identitet och klass hänger ihop
Men du mötte även människor som inte dras åt högerpopulismen.
– Ja. Jag blir så himla tokig på att när man pratar om högerpopulistiska Skåne, att man inte alls intresserar sig för att i Sölvesborg finns det jättemånga människor som identifierar sig som hbtq-personer, det finns transpersoner i hela Sverige och det finns invandrare som försöker göra sin vardag bättre. Ändå riktar många blicken mot landsbygden och ser bara en massa sverigedemokrater. Vi måste sluta prata om landsbygden som en homogen gemenskap. Om man tittar i faktiska tal bor ju flest antal sverigedemokrater i Stockholm.
Du debuterade 2013 med din självbiografiska bok ”Gul utanpå” som handlar om ditt liv, om hur det är att växa upp som svensk med asiatiskt utseende. Varför var den viktig att skriva?
– Jag flyttade till Sydkorea för drygt 10 år sedan för att söka mina rötter. Visst, jag hade kunnat skriva på Facebook om det, men jag märkte att det fanns något allmängiltigt i detta med att söka sin identitet, att undra vem man är. Jag började fundera mycket mer på min svenskhet när jag var i Sydkorea och kunde se strukturerna utifrån och blev väldigt intresserad av identitet överhuvudtaget. Jag tycker inte att det är något dåligt. Vissa tycker att så kallad identitetspolitik står i vägen för viktigare frågor som klass och marknadsekonomi, men jag tycker att det hänger ihop. Jag tycker hellre att vi ska gå samman och se att vi har gemensamma intressen. Men boken handlar framför allt om att en person kan känna sig väldigt hemma på en plats utan att få göra det, för det finns förväntningar på dig som beror på att du ser annorlunda ut.
Patrik Lundberg om …
… ordet utanförskap.
– Det är väl en ganska bra beskrivning av läget i landet. Men när man hela tiden pratar om de här människorna som bor i förorten eller på landsbygden som problem och inte som resurser tror jag att det blir väldigt farligt. För då kodar du de här platserna till något som är sämre. Då blir det så att när du ser en person som har ett annat utseende än en etnisk svensk så ser du problem – och det är inte bra. Det skapar klyftor som inte nödvändigtvis finns.
… vad vi kan lära av Metoo.
– Jag tycker att Metoo-vågen är ett jättebra exempel på kraften i att gå samman. Många kvinnor och icke-binära hade varit med om att bli tafsade på men var tysta om det. Och helt plötsligt när alla gick ihop blev det en så sjukt stark kraft som inte patriarkatet kunde stå emot. Jag tror att man kan tänka likadant när det gäller personer i arbetarklassen eller underklassen. Nästan allt går att koka ner till klass. Och om vi kan se det och gå samman så tror jag att det kan bli jättebra.
… vad som ger hopp.
– Jag är ute på många skolbesök och träffar ungdomar. De är så mycket vassare, coolare, finare än vad vi någonsin var. Jag är övertygad om att när de tar över så kommer allt att bli så mycket bättre.
