– Jag ringde Expressen på morgonen och berättade att hon kommit hem. De tyckte att jag skulle åka dit, och det var min egen första tanke också.
– Ja, familjen ville att jag skulle komma, Expressen ville att jag skulle åka, jag hade en väldigt rutinerad fotograf med mig, och inte minst kände jag att det här är en viktig historia att berätta, en viktig uppföljning att göra. Så jag kände mig trygg i att åka dit.
Redan samma kväll publiceras artikeln på Expressens webb, och dagen efter i tidningen. På webben läggs också en film upp på besöket, med scener på gråtande familjemedlemmar. I artikeln skildrar Alexandra Pascalidou flickans hemkomst, syskonens lättnad, och hon är också med när polisen kommer för att omhänderta 13-åringen. Flickan är tvångsomhändertagen enligt LVU, lagen om vård av unga, och får inte vara kvar hos familjen. Enligt familjen rymde hon i vintras för att hon ville bort från familjen där hon placerats.
– En flicka försvinner, utan att någon tycks bry sig. En händelse som hade fått en helt annan uppmärksamhet om det handlat om en flicka från till exempel Lidingö. Det var en anledning till att jag ville berätta om det här från början, säger Alexandra Pascalidou.
Artikeln skrivs om
Men publiceringen får genast kritik. Inte minst i sociala medier. Och i Dagens Nyheter kallar Leonidas Aretakis publiceringen för ”påträngande och exploaterande” och ”närgången känsloporr”, och i Medierna kallas rapporteringen ”extremt närgången”. Efter att först varken försvarat eller förklarat publiceringen skriver Expressens chefredaktör Klas Granström att de varit för detaljerade, och att de inte borde publicerat namn på flickan och familjen. Artikeln på nätet skrivs också om helt. Nästan alla detaljer plockas bort. Men Alexandra Pascalidou har svårt att förstå den massiva kritiken.
– Det som borde uppröra är det som hänt den här flickan. Det är det vi borde prata om. Istället skjuts budbärare, jag. Ja, vi kommer nära familjen när vi skriver, men att kalla det känsloporr, det tycker jag vittnar om en översittarattityd. Att skilda underklassens situation har alltid kallats känsloporr av överklassen. För mig handlar det om att ge röst åt dem som inte har någon röst.
Men att skildra familjen mitt i en kris, kanske i chock, och ett barn som är traumatiserat, ser du några problem i det?
– Jag har intervjuat mängder av människor i chock, det gör journalister hela tiden. Här var det en hel familj som ville berätta, som ville ha mig där. De vill att någon ska lyssna, och då gör jag det. Att det är känsligt kan inte vara ett skäl ett avstå.
Kunde du ha väntat med att åka dit?
– Syskonen och hon själv ville att jag skulle komma just då, för de visste att vi inte skulle få chansen senare. Dom visste att hon skulle bli omhändertagen igen, att det bara fanns ett fönster. Kanske ville de också att vi skulle bevittna vad som hände när polisen kom. Det här handlar om människor som inte har advokater i sin telefonbok, som inte har ett nätverk, men nu har de en journalist dom kan ringa.
Det finns många oklarheter här, särskilt för läsaren, som var flickan varit, och om varför hon omhändertagits. Går det ändå att berätta en sådan här historia?
– Jag tycker det. Och själv vet jag mer än vad jag kan skriva. Jag ser mer att det är ett problem att för många låter bli att berätta när det blir lite komplicerat. Vi kan inte låta bli att granska fall bara för att socialtjänsten är inblandade. Inte minst Lilla hjärtat-historien har lärt oss att vi istället måste göra det. Även myndigheter kan göra fel.
Ångrar du något med artikeln?
– Nej. Jag tycker bara att debatten som blivit efteråt är märklig. Den visar igen att en familj som denna inte tas på allvar, som att man underkänner deras omdöme, deras förmåga att själva avgöra vad de ska berätta.
