Men det går inte, det är för riskabelt. Detsamma gäller Leos lekland. 

– Min dotters kompisar har firat sina födelsedagar där. Hon ville följa med men det var för långt bort. För att komma dit måste man först ta en buss, sen en annan, och sedan gå en bit, säger Fernando. 

När Dagens ETC träffar honom kommer han direkt från jobbet. Platsen: en lokal på nedre botten i en tunnelbaneförort drygt 25 minuter från Stockholm city. I ena hörnet hänger en bild på Che Guevara och på väggen en svensk blågul flagga bredvid en chilensk ursprungsbefolknings färggladare variant. 

Gardinerna ser kommunala ut, med spets och blekta blommor. Pinnstolarna har röda vadderade dynor. Här går det att prata ostört.

Vill betala skatt

Fernando, som kommer från Peru, har på sig svarta snickarbyxor med många fickor och praktiska knytskor med stålhätta. På huvudet sitter en blåvit keps med snirklig gul text, ovanpå den ett par stora brusreducerande hörlurar. Han jobbar inom byggbranschen och har ända sedan han kom till Sverige – också i de perioder då han saknat tillstånd att vistas här – jobbar vitt och betalat skatt.

Det är Fernando som har samlat ihop den lilla grupp som ses ikväll. Han skrattar åt det svenska uttrycket spindeln i nätet, men konstaterar sedan att det passar ganska bra: sedan han kom till Sverige 2018 har hans personliga projekt varit att starta en chattgrupp på WhatsApp. Den har idag flera hundra medlemmar. Från början var nästan alla i gruppen från olika latinamerikanska länder, men nu har den vuxit. Deltagarna kommer idag från hela världen och det de har gemensamt är erfarenheten av att söka asyl i Sverige, få avslag eller leva som papperslös. Många har testat allt. 

– Så vi kan stötta varandra. Vi skickar ut varningar om polisen är någonstans, och kan hjälpas åt att hitta jobb och bostad. Nästan ingen hyr i första hand, det är andra, tredje.

”Rädd för lagarna”

Fernando och hans familj sökte nyligen asyl igen. Innan det höll de sig undan i fyra år – så lång tid tar det innan någon som har fått avslag kan söka skydd på nytt. Flera partier har velat förlänga eller – vilket Tidöavtalet tar upp som möjlig väg framåt – helt avskaffa preskriptionstiden för utvisnings- och avslagsbeslut. Civil rights defenders har i en analys skrivit att det ”innebär inskränkningar av barns rättigheter och går emot barnets bästa”. 

Även om de inte behöver gömma sig längre finns stressen kvar. Fernando lutar sig lätt bakåt på pinnstolen och stänger ögonen. En tår letar sig fram. 

– Det är frustrerande och stressande. Allt är svårt när du inte har papper eller vet någonting om ditt liv. Och särskilt med barn inblandade. 

Hans familj går i väntans tider. 

– Jag är rädd för de nya lagarna som föreslås. Vi vet att de inte vill ha flyktingar här. Sverige är inte som det brukade vara. 

I september ska utredningen av den så kallade angiverilagen presenteras. Förslaget är Tidöpartiernas prestigeprojekt för att komma åt och minska skuggsamhället. Bland annat ska lärare bli skyldiga att rapportera sina elever. Protesterna har varit högljudda och många lärare har öppet sagt att de inte tänker följa reglerna om de införs. 

Förebyggande åtgärder 

Mest tänker Fernando på hur hans dotter, och andra barn i samma situation, kommer påverkas om reglerna skärps mer. Barn till papperslösa har rätt att gå i skolan, men oron sprider sig som ett gift. 

– Det finns så många exempel. Att tonåringar inte får fortsätta på gymnasiet, eller att sju- och åttaåringar är hemma istället för i skolan på grund av att deras föräldrar är olagliga i Sverige. Föräldrarna är oroliga för att de och kanske hela familjen ska tillfångatas, säger Fernando.

Under de fyra år som han och hans familj levde utan tillstånd att visats i Sverige gick han och hans fru aldrig ut tillsammans. Tanken var minska risken för att de båda skulle tillfångatas och fängslas, kanske utvisas. 

– För vår dotters skull. 

Han gick alltid olika vägar hem från tunnelbanan eller bussen, aldrig samma rutt två dagar i rad. I den mån det gick att variera också de kommunala vägarna gjorde han det också. Och alltid med två vakande ögon öppna. 

Städade och grät

Bredvid Fernando sitter Maria, också hon från Peru. Hon har på sig ett linne med tunna axelband och sminket sitter perfekt även sedan hon blinkat bort ett par tårar som diskret torkas bort med en bit papper från en rulle på bordet. Till skillnad från Fernando och hans familj har Maria inte sökt asyl i Sverige alls. När hon anlände till Sverige var det pandemi. Och hon var rädd att få avslag.  

– Jag älskade mitt liv i Peru. Jag var engelskalärare men det fanns inte några jobb, jag tjänade inga pengar. Så jag kom hit för att få bättre möjligheter att försörja mig och ge min dotter ett bra liv. 

Marias dotter är idag åtta. Hon är ensamstående och i Peru var det svårt. Det är det i Sverige också – inte minst nu på sommarlovet. 

– Hon är hemma hela dagarna. För mig är det frustrerande, jag vill att hon ska få göra roliga saker.

Själv måste Maria jobba hela tiden. Men inte som engelskalärare. 

– Jag grät första gången jag städade en toalett hemma hos någon annan. Men jag måste. Jag jobbar på ett städföretag och de kräver inte att jag har mina papper i ordning. En man jag träffade frågade om jag kunde städa hos honom och ville sedan swisha. Men jag har inte Swish, jag ljög och sa att jag snart skulle ha det. Det var väldigt obekvämt. 

En vanlig månad tjänar Maria omkring 8 000 kronor, ibland 9 000. Hon vet att det är alldeles för lite men samtidigt: Vad ska hon göra åt saken? Pengarna får hon kontant i handen. 

– Jag har inte ett bankkort eller ett bankkonto. Jag kan bara betala kontant och i Sverige är det inte alla ställen som accepterar kontanter. 

Endast kortbetalning

En vardaglig sak som att betala blir en påminnelse om att hon inte är som alla andra. För ett tag sedan var hon i en leksaksaffär med sin dotter, hon hade tjänat lite extra pengar genom att sälja hemlagade empanadas, en slags latinamerikanska piroger där varje land har sin egen version, till vänner och bekanta. 

Men när de kom till kassan tog det stopp.

– De tog bara kort. Min dotter började gråta.

Maria kom till Sverige för att försöka skapa sig ett bättre liv. Fernando hade varit politiskt aktiv och fick problem med myndigheterna. Camila, som kommit in lite sent och slagit sig ner vid det avlånga bordets bortre ände, lämnade Colombia efter att hon utsatts för utpressning av ett gäng. 

– De ville ha mer pengar än vad mitt internetcafé drog in per månad. Mycket mer. 

Hoten riktades sig både mot henne och hennes familj. Hon vågade inte vara kvar. I februari fick hon avslag på sin asylansökan. 

– De trodde inte på mig och tyckte att jag kan återvända till Colombia utan att det skulle vara farligt. 

Fernando fyller i:

– I Ukraina och Palestina är det enklare att förstå, där bombas människor. Men Sverige förstår inte hur farliga gängen kan vara i Latinamerika. Och det går inte att fly till ett annat land för de har folk överallt. 

En halv tumme upp

I samlad trupp beger sig gruppen sedan mot tunnelbanan. På vägen in mot stan passeras två olika förorter som har restauranger som serverar empanadas. Den första får två tummar ner av Fernando. Han håller upp dem framför sig. Maria stämmer in: de är inte bra här. Hennes grimas avslöjar att de nog rent ut sagt är äckliga. 

Några stopp närmare stan finns nästa ställe. Fernando sträcker fram händerna framför sig igen. Tummarna kämpar sig uppåt, den ena stannar halvt vänd uppåt. Han skrattar.

– Här är de bättre.

Men inte som hemma, påpekar Maria. 

– De har inte rätt kryddor. Och inte tillräckligt mycket kryddor. 

Fernando, Camila och Maria heter egentligen någonting annat. Av säkerhetsskäl vågar de inte ställa upp med namn eller bild.