”Själv ser jag inte hela den taffliga utredningshistorien som det stora nationella traumat. Traumat är ett annat: den jämlikhetstanke som begravdes levande.”
Så skrev Göran Greider i en ledare i Dagens ETC i juni när förundersökningen om mordet på statsminister Olof Palme lades ner.
Sonen Mårten Palme är den som fört familjens talan i media. Men nu har brodern Joakim Palme valt att prata ut i en exklusiv intervju, något han bara gjort ett fåtal gånger tidigare i livet. Han tar emot ETC på universitetet i Uppsala där han är professor i statskunskap. Sedan några månader tillbaka är Joakim Palme även dekanus, vilket innebär att han har det övergripande ansvaret för 13 institutioner. Samtidigt undervisar han och fortsätter den egna forskningen om välfärdsstater och migration.
I skuggan av hans död
Han möter oss i centrala Uppsala, klädd i blå kavaj, och han för oss till kontoret i en av universitetets äldsta byggnader, vid Gamla torget. Likheten med fadern är inte påfallande vid en första anblick. Men när vi senare tittar på bilder, kan jag inte låta bli att utbrista: ”Vad lika ni är!”
– Men han är ju yngre än jag på alla bilder, konstaterar Joakim Palme, 62 år.
Hans far blev 59 år.
Jag frågar om han delar Göran Greiders bild att det offentliga Sverige kommit att tala mer om mordet på en statsminister än om Olof Palmes ideologiska ställningstaganden och politiska gärning.
– Ja, det är sorgligt. Hans liv och gärning kom i skuggan av hans död. Vi i familjen har försökt att inte göra om det misstaget. Många har gått under i mordutredningsspår, ett antal personer har blivit mer eller mindre knäppa. Jag och mina bröder har inte grävt ner oss i några ogrundade konspirationsteorier. Vi har nog hållits uppe av en i grunden positiv och glad relation till vår far som varit starkare än det som hände den där vinternatten 1986.
Joakim Palme tänker ofta på sin far. Visst händer det att han tänker på honom i relation till politik, men mest är det personliga minnen. Hur ömsint fadern var. Eller hur han aldrig blev provocerad av stojiga barn. Så han tycker att det känns lite märkligt när jag ber honom sammanfatta sin bild av Palme, politikern.
– Jag tänker inte riktigt på honom så.
Samtidigt är Joakim Palme forskare och professor. Både påläst om politiska skeenden och med en helt privat inblick som få andra.
– Jag tänker att han hade en förmåga att koppla aktivism till mänskliga rättigheter, att han stod upp mot både kolonialism och kommunism. Han åkte ut i världen och bildade sig en uppfattning om hur det såg ut i USA och Sydostasien. Jag tror nog att det är de där erfarenheterna och perspektiven som jag tycker kommer till bra uttryck i en aktivistisk hållning. Sedan har jag intrycket att han tillsammans med Tage Erlander utarbetade grunden för en politisk hållning; att när världen förändras måste politiken följa med.
Även utbildningspolitiskt gjorde Olof Palme avtryck.
– Han var mycket aktiv där. Studiefinansieringssystemet, det vi har nu, drev han igenom. På europeisk nivå har begreppet livslångt lärande blivit väldigt viktigt. En tysk doktorsavhandling hittade att det lanserades av min far när han som utbildningsminister besökte OECD i slutet på 60-talet. Den svenska modellen – inte minst synen på att utbildningspolitik och socialpolitik är sammanbundna – fortsatte att utvecklas under hans tid som minister. Det är högst aktuellt idag, apropå integrationsdebatten. Och samma sak gäller för inrikes födda: om man inte gör rätt med utbildningen är det svårt att vara framgångsrik med det sociala.
Gjorde verklighet av agendan
I sällskapsspelet Trivial Pursuit finns en fråga om vem som byggde folkhemmet. Det rätta svaret där är Per Albin Hansson. Men stämmer det? Vad svarar Joakim Palme?
– Per Albin byggde folkhemmet retoriskt. Men det förverkligades av många andra, däribland min far. Jag kan räkna upp en rad saker som vi förknippar med folkhemmet som inte var på plats under Per Albin Hanssons tid, folkpension, barnbidrag, allmän sjukförsäkring, ATP och så vidare. Min far stod inte minst för systemskiftet inom familjepolitiken, bland annat genom att avskaffa sambeskattningen, införa föräldraförsäkring och bygga daghem. Mycket av det som gör att många andra länder sneglar på Sverige. Han har Per Albin Hanssons retorik i ryggen, liksom makarna Myrdals och Tage Erlanders. Det blir inte så mycket politik av retoriken förrän under 1950-talet, och när det gäller familjepolitiken framför allt under 70-talet.
Dessutom var Olof Palme själv en retoriker. Det av hans tal som toppar idag på Youtube handlar om när han i en tv-debatt 1982 förklarar varför han är demokratisk socialist:
”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta staterna, när jag som ung kom öga med öga med kommunismens ofrihet och förtryck. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.”
Olof Palme adresserar i talet hur en demokratisk socialist utgår från rättvisa och solidaritet som grund för att stå upp för välfärden. Vilken roll spelar egentligen retoriken och att dra ut frågorna till sin spets? Joakim Palme har ägnat större delen av sitt liv åt att studera olika länders välfärdspolitik.
Och han konstaterar att när Olof Palme blev statsminister var välfärdslandet Sverige ett annat. Det var innan de stora utförsäljningarna, privatiseringarna och neddragningarna. Men redan på 80-talet kom den nyliberala vågen med Thatcher, Reagan och den enda vägens politik. Den påverkade inte minst Socialdemokraterna.
– Jag uppfattar att min far tillhörde de socialdemokrater som var för marknadslösningar på många områden, liberal yttrandefrihet och annat, han var frihetlig socialist i den bemärkelsen. Arbetsmarknaden måste fungera och det finns en tilltalande dynamik i privat sektor. Men han var djupt skeptisk till samma principer i välfärden. Han var fräck nog att säga ja till privat sopkörning, men inte till barndaghem. Men visst var han medveten om en legitim kritik mot en expanderande offentlig sektor. Han hade ambitioner att reformera. Men jag kan inte tänka mig att han skulle följt vägen att bolagisera välfärdssektorn eller införa vinstdrivande skolor. Jag har själv svårt att se vad det tillfört. Det kallas valfrihet men har lett till segregation och sämre skolresultat. Men på 80-talet fanns ingen kraftfull alternativ strategi på plats. Man kom inte framåt i att effektivisera och reformera, i att bygga en mer medborgarorienterad välfärdssektor.
Gick S vilse under 80-talet?
– Nja. Det gick inte framåt så snabbt, utan blev mer av en försvarsstrid. Och när den borgerliga regeringen tillträdde 1991 hade den bråttom. Så mycket hände då, inte minst att man öppnade hela välfärdstjänstesektorn för vinstdrivande företag, och sedan dess har man inte backat. Men jag kan samtidigt se att det finns något värdefullt i att man inte ska vara fången i en särskild vårdcentral, att man ska kunna lämna. Nu är vi i ett skyttegravskrig där det är svårt för kritiker av vinster i välfärden att lyfta vilka fördelar som också finns med olika privata aktörer, att prata om hur det kan regleras.
Verkligheten behöver prövas
Det Joakim Palme sätter ord på bygger på socialdemokratins tro på en blandekonomi. Medan marknadsliberaler hävdar att staten ska dra sig tillbaka så mycket som möjligt för att ge spelrum åt frigörande konkurrens tror demokratiska socialister snarare på ett starkt välfärdssamhälle som en förutsättning för frigörande konkurrens, inom kapitalismens ramar. Den ideologiska skiljelinjen har de senaste årtiondena inneburit en dragkamp som nyliberalerna gått oerhört starka ur. Välfärdsstater har världen över slaktats. Joakim Palme menar att den största faran inte är privatisering i sig, utan att politik drivs av så starka teorier att de inte bryr sig om hur det ser ut i verkligheten.
– Den tidiga socialdemokratin och socialliberalismen prövar: om vi gör såhär, blev det som vi tänkte? Det jag efterlyser är att vi håller det öppet. Om skolan privatiseras, vilka blir konsekvenserna för segregationen? Teorin behöver prövas mot verkligheten. Ibland orkar politiker inte det. Jan Björklund (L) var ofta helt faktaresistent, han förnekade segregationen som ju uppstod. Men å andra sidan, om inte politikerna vågar pröva så röstar jag inte på dem. Kanske finns det förslag från socialkonservativa eller liberala som är ganska bra, man behöver inte dissa dem bara för att de kommer därifrån. Ett aktuellt exempel är sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Går du tillbaka 40 år fanns liknande tankar hos S. Jag kan tycka att det var en spännande tanke och höger-vänsterskalan i förslaget är inte självklar. Men om och när det inte funkar har politiker svårt att backa. Jag har hittat en bra formulering i ett tal av min far: ”Man måste vara trogen målen men trolös medlen”. Om målet är att minska ojämlikhet men medlet inte funkar, då får man prova något annat! Där finns en viktig roll för forskningen, att kritiskt granska. Min far var med och utformade miljonprogrammet, med ett konkret mål att bygga en miljon nya bostäder på tio år. Sedan får vi studera, vad är konsekvensen, är det segregation och dåliga bostäder eller löste det bostadsbristen? Hur hemskt är det att bo i förorten?
Vision för ekonomisk demokrati
Välfärdsbygget har aldrig varit en slutpunkt för socialdemokratin. På Olof Palmes tid pratade S mer om välfärden som en hörnpelare i demokrati som en förutsättning för att så småningom ta sig an den ekonomiska demokratin.
LO-ekonomen Rudolf Meidner konkretiserade en plan för demokratisering av ekonomin, som gick ut på att 20 procent av lönsamma företags vinster skulle överföras till särskilda löntagarfonder. Fonderna skulle styras av facket som tänktes få majoritet i alla bolagsstyrelser. Men Olof Palme, som själv pläderade för ekonomisk demokrati, höll förvånansvärt låg profil i debatten om löntagarfonderna. Och hans finansminister Kjell-Olof Feldt var högljutt emot.
– Frågan om ägandet har alltid funnits där men ingen ledande socialdemokrat har haft någon riktig idé om hur det ska hanteras. Så på 70-talets mitt dyker idéerna upp. När jag läser Leif Lewins bok ”Folket och eliterna” och tittar på var min far strukit under och satt utropstecken vid ett citat, förstår jag hur han tänkte. Det är konstigt att människor, som uppfattas som fullvuxna och kapabla att fatta komplicerade val, så fort de går innanför fabriksgrindarna ska bli undersåtar, precis som de var innan demokratin infördes. Det är konstigt och ovärdigt. Hans ingång låg där, i demokratifrågan. Men frågan blev enormt kontroversiell.
När Johan Ehrenberg 1982 intervjuade Olof Palme för ETC talade de bland annat om löntagarfonderna. Olof Palme sa då:
”Vi är förhärdade reformister. Och kommer så att förbli. Men samtidigt har vi en utopisk diskussion, utan en sådan idédiskussion riskerar vi att fastna i vardagsslitet. Spänningen i en reformistisk politik är spänningen mellan det som är praktiskt möjligt och en utopisk diskussion. Löntagarfondsdiskussionen startade utifrån det utopiska. Här fanns en väg att ta makten. Själv såg jag inte det så, det sa jag redan från början. Man skrämde också slag på kapitalisterna, fick en våldsam motreaktion.”
Han fortsätter:
”Enligt den blygsamma uträkning Feldt, Molin och de gjort, skulle om tio år en tio till 15 procent av börsvärdet i svenska företag vara spritt på dessa fonder. Löntagarna skulle därmed ha ett motsvarande inflytande, det är inte ett maktövertagande, men ett väsentligt demokratiserande element. För första gången blir de arbetande ägare i storföretagen. Det är viktigt.
Olof Palme sätter i den här intervjun ord på både ambitionen att demokratisera ekonomin – och att idén om löntagarfonderna möter en våldsam motreaktion.
Tisdagen den 4 oktober 1983, dagen före riksdagens öppnande, ägde en av de största demonstrationerna i Sveriges historia rum. Och det var inte den demonstrationsvana vänstern som samlades i Stockholm. 75 000 människor, många i slips och kostym, marscherade från Humlegården på Östermalm till riksdagshuset på Helgeandsholmen. Statsminister Palme kom inte dit, och demonstranterna ropade i kör: ”Palme, fegis, Palme, fegis”.
Varför kom han inte ut – varför använde han inte sin vassa retoriska förmåga och stod upp för löntagarfonderna där och då?
– Som jag ser det för att demokratin var i fara. En snabb socialisering av hela ägandet, det finns skeenden i andra länder där demokratin satts ur spel för att ägandet mobiliserar så starka krafter. När äganderätten upplevs hotad blir det en rörelse mot demokrati. Det kunde man ana. Min tolkning är att min far såg demokratin på arbetsplatsen som viktigare än ägandet i sig. Ekonomisk demokrati var något som flera partier egentligen var för, men nu blev frågan plötsligt på liv och död.
Du menar att det kunde blivit demokratins sammanbrott?
– Ja. Jag har diskuterat frågan med flera utländska statsvetare som också ser likheten med ett antal historiska exempel.
Joakim Palme menar att man dessutom bör ha en öppen diskussion om hur näringslivet skulle kunna påverkas om det är löntagarägt.
– Det är lätt att se att det skulle kunna leda till en svag ekonomisk utveckling – om det görs fel. Precis motsvarande som när privata aktörer släpps in i vården utan att man analyserar vad det innebär. Det fanns vänsterekonomer som var skeptiska till Meidners förslag, bland dem Gösta Rehn som tillsammans med Meidner var fader till den solidariska lönepolitiken. Jag tror att om vi ska främja demokratiseringen så finns det andra vägar än löntagarfonder.
Meidners förslag blev aldrig genomförda. En urvattnad form av löntagarfonder klubbades i riksdagen den 21 december 1983. Det blev en parentes. För 1991 vann borgarna valet och Carl Bildt blev statsminister. En av hans första åtgärder var att avskaffa löntagarfonderna.
– Vad det blev var ett väldigt litet system med några få fonder, det betyder inte att det var ett projekt som var oviktigt eller värt att prövas och utvärderas.
Övervägt att gå in i politiken
Han önskar sig en politisk debatt där politikerna inte målar in sig i hörn, att de vågar tänka nytt, prövar, utvärderar – och om det behövs, tänker om.
Visst har Joakim Palme själv tänkt tanken att ta klivet in i politiken. Under ett par år arbetade han halvtid som politiskt sakkunnig åt den socialdemokratiska regeringen, vid sidan av forskningen.
– Det är klart att jag har funderat. Men man har sett vilket slit det är, hur otacksamt det kan vara. Kanske måste man vara lite mer naiv om man ska ge sig in i det. Låt mig säga att jag har sett baksidan och riskerna.
Joakim Palme var elva år när hans pappa blev statsminister. Det innebar att livet förändrades.
– Det betydde mycket i mitt liv. Han hade ju varit statsråd innan, men det är en väldig skillnad att vara statsminister, uppmärksamheten runt hans person var enorm.
Olof Palme väckte starka känslor. Så starka att det i vissa kretsar odlades ett Palme-hat. En piltavla spreds av ungmoderaterna, en nidbild av Olof Palme, hånleende, ilskna ögon, vassa tänder. Tio poäng fick den som träffade näsan med pilen.
Under en valvaka kastade Muffarna en livlös docka från scenen och hoppade på den.
Hatarna påstod att Olof var alkoholist, psykopat, knarkare, rysspion.
Olof Palme visade aldrig utåt hur hatet påverkade honom. Men Thage G. Peterson har i en intervju med Expressen sagt att han minns fem, sex gånger då han lagt armarna om Olof Palme då han gråtit. Han var oerhört plågad av förtalet och övervägde att lämna politiken, för att priset var för högt. Inte minst för familjen.
– Priset var för högt. För honom. Vi barn drabbades också av en del glåpord, absolut. Det var enorma känslor i svang.
Joakims Palmes yngsta lillebror Mattias har i en intervju sagt att barnen försökte skydda sin far från de glåpord de som familjemedlemmar fick utstå i sin vardag de här åren. Men Joakim Palme upplever att de också kunde prata om hatet hemma.
– Vi gjorde det. Men visst ville man skydda honom, så var det. Det var ett klimat som var enormt polariserat. Högerns frustration över det långa regeringsinnehavet. Till det kom min far från överklassen och gick med i det andra laget. I Täby och på andra ställen hade de piltavlan, det fanns något djupt osunt i kampanjerna. Men för oss var alla i högern inte sådana, min farbror var aktiv moderat och min morbror satt i kommunfullmäktige för M utan att det påverkade de nära familjerelationerna.
Efter mordet 1986 ser Joakim Palme att hatkampanjer av det slag hans far utsattes för inte förekommer på samma sätt.
– Det blev en reaktion, man tänkte efter. Politiker och journalister blir utsatta för hat och hot, de nya sociala medierna är plattformar för sådant. Det finns otrevliga tendenser som påminner om det han utsattes för, men det är inte lika massivt.
Joakim Palme bedömer att hatet i grunden riktades mot Olof Palme för att han gjorde skillnad.
– Hatet var specifikt. När man utmanar den rådande ordningen så tar man en risk. Om man utmanar USA, Sovjet, Syafrika och Chile, om man vill vara en politiker som gör skillnad, så utmanar man starka krafter.
Mandela tackade Palme
Olof Palme var den förste västpolitikern som tog avstånd från rasåtskillnadssystemet i Sydafrika. I ett av sina tal 1977 sa han:
”Apartheid är en unik form av ondska. Det är den enda form av tyranni som brännmärker en människa ända från födseln på grund av hennes hudfärg. Barnets öde avgörs i samma ögonblick som befruktningen sker.”
Och han gjorde mer än talade. Genom hemliga kanaler sände Sverige under de onda åren 1,6 miljarder svenska kronor till ANC. Pengarna gick till fängslade regimmotståndares familjer, stipendier så att svarta kunde resa till grannländer och studera, studieverksamhet i kåkstäderna.
Olof Palme fick aldrig uppleva när apartheidsystemet brakade ihop. 1990, fyra år efter mordet på Sveavägen, släpptes Nelson Mandela fri efter att ha suttit inspärrad i 27 år.
Mandelas första resa utanför Afrika gick till Sverige. Det finns ett berömt foto där Sydafrikas nye ledare står uppsträckt med tårar i ögonen framför en byst av Palme i riksdagshuset och med en bugning tackar för hjälpen på vägen till frihet.
Joakim Palme hade inte möjlighet att närvara då. Däremot inbjöds han tolv år senare till Sydafrika för att representera familjen Palme under ANC:s 100-årsjubileum. Han var den andre ickeafrikanske talaren.
– Det var en markering om Sveriges betydelse. Dagen därpå mötte jag en kvinnlig ANC-general. När hon förstod vem jag var föll hon i gråt. Det var rörande och lite märkligt – så många år senare.
Gjorde Nixon rasande
Än större uppståndelse väckte Olof Palme när han tog ställning mot Vietnamkriget. Innan han blev statsminister 1969 drev Sverige en utrikespolitik som präglats av neutraliteten under andra världskriget. Julnatten 1972 satt Olof Palme hemma i köket i Vällingby och skrev 19 korta rader, ett vredgat angrepp mot amerikanerna vars B-52:or öste död och förintelse över Hanoi. Han jämförde bombningarna med vad nazisterna gjorde i Treblinka, vad fascisterna gjorde i Guernica. Nyheten om hans uttalande spreds över världen. Orden kom att göra Nixon rasande – och Olof Palme till hjälte i stora delar av världen. Nästan tre miljoner svenskar skrev på några dagar under ett namnupprop i protest mot bombningarna, även moderatledaren Gösta Bohman. Joakim Palme var 14 år.
– Jag kommer ihåg hur indignerad min far var över bombningarna. Jag minns hur han sitter väldigt nära Tv:n, bomberna faller och hur det skakade honom när de briserade. Sveriges ambassadör hade cellskräck och vågade inte gå ner i skyddsrummet, istället ringde han upp min far och rapporterade. Och sedan visade det sig att bombningarna gav inget militärt utan bara lett till ett stort lidande.
Olof Palme reste till Chile som utbildningsminister. När Pinochet senare tog makten blev förföljelsen av vänsteroppositionella extrem. En dödspatrull avrättade människor som greps av militären. Människor försvann spårlöst. Olof Palme försökte få socialister och kristdemokrater att mötas i en gemensam opposition, vilket regimen upplevde som ett hot.
– Det han gjorde var farligt. Det fanns en enorm irritation, i USA, Sydafrika och Chile. Även om ingen säkerhetstjänst var inblandad i mordet så finns det ju belagda konspirationer. Chilenska säkerhetstjänsten planerade att mörda honom i Madrid 1975. Men något gick fel.
”Mordet är löst”
I somras lades förundersökningen om mordet på Olof Palme ner. Joakim Palme tycker att det var rätt beslut.
– Nu är mordet löst, på sätt och vis, men utan en rättslig prövning. De uppgifter som kommit fram – som kom fram redan i två böcker 2016 och 2018 – gör att jag tror på att det var Engström. Det handlar om detaljer i hans klädsel som stämmer överens med min brors beskrivningar. Även detaljerna i det som min mor berättade för mig veckan efter mordet stämmer. Detaljerna stämde rätt bra in på Christer Pettersson, men ännu mer på Engström. Det har presenterats så pass mycket fakta, som hakar i min brors och min mors berättelser, att jag inte kan bortse från Skandiamannens skuld.
Vågade ta migrantens perspektiv
Det är varken mordet på fadern eller hatet som statsministern fick utså som ligger bakom Joakim Palmes beslut att inte ge sig in i politiken. Den viktigaste anledningen är att han trivs bra i forskarrollen. Möjligheterna är större att ställa öppna frågor, söka svar och inte måla in sig i ideologiskt motiverade hörn. En av Joakim Palmes roller, som ordförande för Delmi, Delegationen för migrationsstudier, är att presentera faktaunderlag för politikerna i migrations- och integrationsfrågor.
Han menar att uppdraget är viktigt, inte minst eftersom föreställningar om migration ofta är baserade på fördomar eller fromma förhoppningar.
– Som forskare har jag invändningar. Bilden av hur flyktinginvandrare är anknutna till skeenden på arbetsmarknaden kan beskrivas på olika sätt. Tar du tidsspannet tre år blir bilden väldigt negativ, då har en liten minoritet jobb och försörjning. Väljer du mellan tio och 15 år ser det annorlunda ut, då arbetar 60–70 procent. Om man då får en bild av hur integrationen fungerar, bara via en viss punkt, en snapshot, då görs missbedömningar.
Vissa politiska utspel konstaterar han bygger på önsketänkande och populism.
– Lite talar för att medborgarskapstest fungerar positivt på integrationen. Det handlar mer om symbolpolitik.
– Jag tror att jag fått från min far att synen på migranter är en fråga om hur man talar om och beskriver fenomenet. Så formas våra värderingar. Jag tänker att han vågade ta migrantens perspektiv. Och att han om han levt i dag samtidigt skulle värna rättsstaten i meningen att man har sina mänskliga rättigheter och ett lagligt system som ska sörja för det.
Väcker motstånd
Det finns de som beskriver Joakim Palme som den offentlige Olof Palmes motsats; vänlig, lågmäld så långt ifrån konfrontatorisk man kan tänka sig. Men Joakim Palme håller inte med.
– Min far var väldigt vänlig privat. Vänlig mot folk i allmänhet. Hur vänlig en människa än är kommer det alltid att finnas starka krafter som upplever jämlikhetstanken som hotfull. Det väcker motstånd, eftersom de rika upplever sina privilegier hotade.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
