Och i vintras var hon alltså där igen. För Britta Olinder är olivträden en stark fredssymbol, men framför allt finns också ett praktiskt syfte med att hjälpa till med trädplanteringen i den krympande arkipelag av palestinskt kontrollerat territorium som utgör Västbanken.
– Ofta kan bönderna inte odla sin jord själva utan vidare, eftersom den israeliska muren och israeliska vägar ligger i vägen och gör det svårt att ta sig dit. Om de över huvud taget kan ta sig från byn till sin mark är det inte utan att de tvingas ut på långa omvägar, säger Britta Olinder.
Som västerlänning är det däremot lättare att röra sig fritt i området.
– Soldaterna ingriper så vitt jag vet aldrig mot internationella grupper. Det skulle bli alldeles för dålig press, säger hon.
Syftet med olivträdskampanjen – som startades av KFUK-KFUM i östra Jerusalem och Palestina 2002 – är också att försvara mark som riskerar att konfiskeras av den israeliska försvarsmakten och att skydda odlingarna från att bli förstörda av bosättare.
– Palestinierna utsätts för ett otroligt förtryck, och många israeler är förtvivlade över orättfärdigheten som deras land utövar. Jag tycker det är viktigt att visa solidaritet med båda sidor, säger Britta Olinder.
Men hennes internationella engagemang började inte med Palestina, utan långt tidigare. I slutet av 1950-talet – 1959, gissar hon – rapporterade Lutherhjälpens tidning SOS-signalen om situationen för den dryga miljon flyktingar som tagit sig till Hongkong efter att kommunisterna tagit över makten i Kina.
Som 27-årig student och tvåbarnsmamma frågade hon sig vad hon kunde göra för att hjälpa till, och bestämde sig för att bli månadsgivare till ett fadderbarn i Hongkong.
– Det var en femårig flicka, jämnårig med min äldsta son. Hon bodde med hela sin familj i ett hönshus, de hade det väldigt eländigt, säger Britta Olinder.
Sedan har det rullat på. Lutherhjälpen slogs samman med Svenska kyrkans mission och blev Svenska kyrkans internationella arbete, som sedan några år ingår i den globala ACT-alliansen och från och med i år heter ACT Svenska kyrkan.
Britta Olinder har varit med under hela resan, vid sidan av arbetet på Göteborgs universitet där hon undervisat i engelskspråkig litteratur. Genom sitt ideella engagemang har hon fått se kyrkans arbete i praktiken på plats under resor i Brasiliens favelor, bland kambodjanska flyktingar som just återvänt hem efter flera år i Thailand, och i Libanon och Egypten.
– Sedan åker man hem och berättar vad man varit med om, säger hon.
Sin första resa till Israel gjorde hon 1978, med sin man. På den tiden hade ännu inte palestiniernas situation börjat uppmärksammas i den svenska debatten, och bilden av Israel som ett land utan folk för ett folk utan land, var även vad som mötte henne där.
– Vår guide presenterade det från den israeliska sidan helt och hållet, och jag ifrågasatte inte det. Jag visste inte tillräckligt, helt enkelt, säger Britta Olinder.
Nästa besök, 2006, blev helt annorlunda. Dels hade den internationella synen på Israel och Palestina förändrats, dels reste hon med en organisation som specialiserat sig på att lyfta fram palestiniernas situation.
Och på den vägen är det. Tre resor har det alltså blivit för att plantera olivträd – och en för att plocka oliver – och det hon sett gör henne övertygad om att stödet till palestinierna behövs.
Hon minns till exempel den gamla mannen som missat att ansöka tre dagar i förväg om den israeliska arméns tillstånd att plantera på sin egen mark, och därför tvingades avbryta arbetet – trots att han hade alla dokument i övrigt.
– Vi fick inte fortsätta jobba, det blev bara en timma den dagen, säger Britta Olinder.
Men allt är inte svartvitt. Vid ett annat tillfälle klev en israelisk soldat in och försvarade olivträdsplanteringen mot en upprörd bosättare som försökte stoppa arbetet, och det var nära att det blev bråk dem emellan.
– Den som ansvarade för vårt projekt fick gå emellan och lugna ner det hela, säger Britta Olinder.
Hon är övertygad om att hela situationen är minst lika skadlig för israelerna som för palestinierna. All övervakning, alla vägspärrar och alla förbud skapar en rädsla som gör människor illa.
– Man ser dessa unga soldater som skolas in i att vara cyniska, som tvingas stå där och neka sjuka människor att komma till sjukhus och bidra till alla dessa tragedier som utspelar sig vid vägspärrarna. Alltså, det är skadligt för människan, säger Britta Olinder.
Till hösten planerar hon alltså att åka tillbaka och plocka oliver, 87 år fyllda. Hur länge orkar hon egentligen?
– Det får tiden utvisa. De säger att den äldsta som varit med var 93 år, hon kunde sitta vid ett bord och hjälpa till lite, säger Britta Olinder och ler.
Men hon kommer inte gå sysslolös och räkna dagarna fram till resan. Till vardags fortsätter hon att handleda studenter, skriva artiklar och boka föreläsare på universitetet, och när ETC Göteborg träffar henne är hon mitt uppe i planeringen inför en konferens i London.
Har du inte tid att vara pensionär?
– Nej, säger hon och skrattar.
– Men om jag har möjlighet tar jag det gärna lugnt och läser tidningen på morgonen. Då känner jag mig som en pensionär.
