– Nationalister bygger murar, liberaler bygger broar.
Jan Björklund tystnar en stund för att ta emot publikens applåder och jubel. Framför en storbildskärm med en vajande, digital EU-flagga håller han sitt sista Almedalstal som partiledare för Liberalerna. En stor del av talet ägnar han åt att prata om nationalismen, hur den är oförenlig med liberalism. Hur de vindar som blåste över Europa och Tyskland på 30-talet nu hotar även här. Han uppmanar Jimmie Åkesson att gå hem och läsa historia, och han säger att han är livrädd för nationalismen som politisk rörelse. Han ger också ett löfte – att förhandla med Sverigedemokraterna är otänkbart. Några timmar före sitt tal är han gäst i SVTs morgonstudio. Med eftertryck säger han:
– Jag vill vara väldigt tydlig: Liberalerna kommer aldrig sätta sig i en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna. De är ett nationalistiskt parti, med ena foten kvar i den rasistiska myllan – vi kommer aldrig att samarbeta med dem.
Ett år senare, i juli 2019 när Jan Björklund har ersatts av Nyamko Sabuni, är beskedet liknande.
– Vi ska inte förhandla budget med SD. Det är uteslutet. Man kan bara förhandla budget med partier man står nära, värderingsmässigt. Vi och SD ligger långt ifrån varandra i många politiska frågor, hur skulle vi kunna förhandla om en budget?, säger Nyamko Sabuni till Sveriges Radio.
Partiet splittrat
Ytterligare ett och ett halvt år senare har Nyamko Sabuni omvärderat. Nu är det inte längre otänkbart att diskutera med Sverigedemokraterna. Nu kan Liberalerna ingå i en borgerlig regering som styr med stöd av SD. Och de kan samarbeta kring en budget, i alla fall komma överens om delar av en budget. Men Nyamko Sabuni har långt ifrån hela sitt parti med sig. Vissa menar att alla typer av samarbete med SD är omöjligt. Att det går emot allt var liberalerna står för. Partistyrelsen är splittrad, liksom riksdagsgruppen, distrikten, kommunpolitikerna, gräsrötterna.
– Säger vi ja till att förhandla med Sverigedemokraterna och vara med i en regering som behöver stöd av dom, då kan jag inte vara med längre. Då är det inte samma parti som jag gått in i, säger Ali Abdukadir, liberal profil i Järva, och medlem i Liberalernas styrelse i Stockholms stad.
Han säger att många tänker som honom. Att de lämnar partiet om det blir ett ja till Nyamko Sabunis linje i dagens omröstning. Mohamad Hassan, kommunalråd för L i Uppsala, tror också det. I alla fall är han övertygad om att många kommer att bli djupt besvikna.
– Vi ska inte förhandla med SD och vi ska inte vara beroende av SD. Vi har en historia som sträcker sig 100 år bakåt där vi har kämpat mot alla typer av extremism. Jag har haft många samtal den senaste tiden med partimedlemmar som varit med i partiet i 50 år, som kommer ihåg debatterna och diskussionerna under efterkrigstiden, som våndas nu. Dom är förtvivlade över vart partiet är på väg, säger han.
”Vet var dom har sina rötter”
Även högre upp i partiet har många varit tydliga med att de är emot partiledarens linje. Två av dem är Jan Jönsson och Christer Nylander. Den ena socialborgarråd och ledare för Liberalerna i Stockholm, den andra partiets kulturpolitiska talesperson. Båda två ingår i partistyrelsen. Tillsammans har de skrivit en reservation där de går emot partistyrelsen. De skriver att det vore ett ideologiskt och strategiskt misstag att öppna för att ingå i en minoritetsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna där de tar stöd av SD, och: ”Det är inte liberalers uppgift att ge mer makt åt dem som anser att liberalismen är deras huvudfiende. Tvärtom är det liberalers uppgift att i alla sammanhang tydligt markera mot dessa partiers ideologier för att hindra att dessa värderingar får ökad spridning i samhället och därmed successivt begränsar individers frihet allt mer.”
Många partiveteraner är också de emot att öppna för samarbete med SD. En av dem är Barbro Westerholm, som har suttit i riksdagen för liberalerna sedan 1988, förutom en paus på några år.
– Jag har egentligen sagt att jag inte uttalar mig nu den här perioden, men jag vill ändå vara tydlig med att jag reserverat mig mot samröre med SD, säger hon.
– Jag vet ju var dom har sina rötter och jag ser ju vad dom vill. Jag är 30-talist, jag minns andra världskriget, jag minns mina föräldrars samtal och hur man försåtligt fick väldigt många att tro på ett nationalistiskt parti. Jag ser samma sak nu, hur man försöker göra ett extremt parti rumsrent. Liberalerna ska inte gå med på det. Det är vad jag har att säga.
Känner sorg
Tidigare partiledare som Bengt Westerberg och Maria Leissner kan inte heller vara tysta. Bengt Westerberg, partiledare mellan 1983 och 1995, säger till Expressen att han känner sorg över vad som håller på att hända. Och att han ser en stor risk att många lämnar partiet om Nyamko Sabunis linje vinner. Maria Leissner, som tog över efter Bengt Westerberg, beskriver situationen som att Liberalernas själ står på spel. Hon säger först att hon egentligen inte vill sitta vid sidan av och recensera dem som styr nu. Samtidigt kan Maria Leissner inte låta bli att prata länge om vad det är hon är rädd för. Sedan hon lämnade politiken har hon mestadels arbetat med demokratifrågor på olika sätt. Under fem år satt hon som generalsekreterare i Warszawa för en mellanstatlig demokratiorganisation. Under åren där såg hon på nära håll hur Polen förändrades när landet togs över av auktoritära och nationalistiska PiS (Lag och rättvisa).
– När de vann beskrevs det som att det ungerska tåget kommit till stationen i Warszawa. Utvecklingen i de båda länderna har följt en vägkarta som är nästan identisk när det gäller hur majoritetspartierna tar kontrollen över demokratiska institutioner, när de successivt monterar ner det som vi kallar demokrati. Liknande skedde även under Trumps tid i USA. Han för krig mot civilsamhället, mot medier, mot den egna förvaltningen. För mig är det obegripligt att man inte ser att även Sverigedemokraterna orienterar efter samma karta, säger Maria Leissner.
Hon kallar det för ett sluttande plan. Blir det en blåbrun regering kommer inte Sverigedemokraterna förstöra demokratin över en natt, men de kommer göra allt de kan för att gå från ett öppet till ett slutet samhälle.
– Vi vet att de kommer hacka på public service, vi har sett hur de agerar i de kommuner där de styr, vi kan läsa i deras motioner hur de vill styra över forskning och kulturinstitutioner. De pratar inte längre om begränsad invandring utan om att slänga ut människor som har svenskt medborgarskap. Kanske står vi bättre emot här än Polen och Ungern, men vi måste förstå att Sverigedemokraterna inte är ett parti som andra, vi måste se faran.
