Det är den första maj 1890. Den blivande statsministern, socialdemokraten Hjalmar Branting, håller tal. Han pratar om arbetarens tunga vardag, och behovet av åtta timmars arbetsdag. Arbetaren behöver få tid för att vila och för att utvecklas. Men först 30 år senare blev hans förslag verklighet – då införs 48 timmarsveckan – arbete i åtta timmar, sex dagar i veckan. Men bara för vissa yrkesgrupper. Under årtiondena som följde fortsatte frågan om arbetstidsförkortning att debatteras och fler lagar kom till.
– Fram till 1950-talet argumenterade man utifrån det statliga ansvaret att skydda arbetarna, som ansågs vara en svagare part gentemot arbetarna. Kortare arbetstider sågs som en investering som kunde höja produktiviteten. Med tillräcklig vila kunde arbetaren bli en bättre arbetare, säger Linn Spross.
Begränsad fritid
Hon har just disputerat med sin avhandling Ett välfärdsstatligt dilemma, som handlar om hur frågan om arbetstidsförkortning har diskuterats av staten sedan början av 1900-talet. Och klart är att frågan har inneburit ett dilemma, oavsett vilken tid vi går tillbaka till. Linn Spross menar att det ligger i en kapitalistisk välfärdsstats natur.
– Å ena sidan är lönearbetet grundläggande för en välfärdsstat, både för att finansiera denna välfärdsstat och för att uppnå målet att hålla en befolkning sysselsatt. Å andra sidan har fritid varit ett politiskt projekt, någonting som en välfärdsstat kan och bör ge sina medborgare, säger Linn Spross.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Synen på hur stor andel fritid välfärden klarar har varierat. Liksom vad konsekvenserna blir om människors tid fördelas annorlunda – om vi arbetar mindre. Under första halvan av 1900-talet formulerades kostnaden för arbetstidsförkortning som en investering i arbetskraften. Arbetstidsförkortning sågs i första hand som en vinst. Men sedan ändrade staten uppfattning.
– Argumentet om investering, att vilan behövdes för att man skulle bli bättre på jobbet höll inte hur länge som helst. Under 50-talet var arbetarna dessutom en ganska stark motpart mot arbetsgivaren. Arbetsgivarna klagade till exempel över att arbetare inte dök upp på jobbet på måndagar. Bristen på arbetskraft var så stor så de visste att de ändå fick behålla jobbet. Staten menade att de hade gjort sitt, men ändå fortsatte de att lagstifta om arbetstiden.
Arbeta mer – inte mindre
När vi väl fått 40 timmarsveckan var det framförallt kvinnorörelsen som argumenterade för arbetstidsförkortning. Men det de såg som en jämställdhetsreform, sågs i de statliga utredningarna snarare som en familjereform. Barnen behövde träffa sina föräldrar mer. Men inte heller det var ett tillräckligt argument för kortare arbetstid–framförallt handlade statens arbetstidspolitik från 70-talet och framåt snarare om flexibilitet. Arbetslivet skulle bli mer flexibelt. Då trivs människor på sina jobb, och för den som trivs på sitt jobb är fritiden inte lika viktig.
– Under 80- och 90-talet ansågs fritiden nästan farlig. Det var på jobbet man hade sina sociala sammanhang och en meningsfull sysselsättning. Därför skulle vi arbeta och inte ha mer fritid. Arbetstidsförkortning sågs också som någonting staten inte hade råd med.
Den uppfattningen hänger kvar. Frågan för staten är inte hur vi ska arbeta mindre, snarare hur vi ska kunna arbeta mer. Och sannolikt lär det dröja innan en socialdemokratisk politiker propagerar för arbetstidsförkortning i ett första maj tal igen.
– Jag tror att det kommer krävas ett enormt tryck utifrån om staten ska driva frågan igen. För staten har frågan alltid varit problematisk, och nu när de till slut har avfärdat den som en reell politisk reform, krävs det en del för att plocka upp den från botten igen.
