De två artiklarna rev upp en storm. Tiotusentals har läst, tusentals har kommenterat. Sexuella övergrepp på barn är något som är omöjligt att inte bli berörd av. Men är det rätt eller fel att medborgare bedriver digitala garden för att ”skydda samhället från pedofiler”? Läsarna är delade.
En av de som hört av sig till redaktionen är Åse Hillerbo, 49-årig biblioteksassistent i Östersund. Hon berättar hur hon som barn blev sexuellt utnyttjad, ett trauma hon levt med hela sitt liv.
– Jag blir upprörd när jag läser om män som vill jaga pedofiler, även om jag kan förstå känslan att vilja slå, behovet att göra något. Jag har också känt otroligt mycket ilska och aggression på grund av det jag utsattes för. Men vi är inte grottmänniskor. Två fel blir inte ett rätt. Lagar, polis, domstol – vi har ett rättssamhälle, säger Åse Hillerbo.
”Det är inte rättssäkert”
Tycker man att samhället sköter det här dåligt kan man inte ta lagen i egna händer, resonerar hon, utan arbeta politiskt för att ändra systemet. Uthängningar av dömda pedofiler, att de rödflaggas för resten av livet, tror inte Åse Hillerbo leder till något bra.
– Det är inte rättssäkert. Vad en brottsling gjort spelar ingen roll, de kan inte hängas ut på det sättet. Är det en dömd pedofil som släppts ut så har den sonat sitt brott. Gått igenom en process. Då måste vi se den som vem som helst.
Hon ser även problem med alla de oskyldiga som drabbas runtomkring när en pedofiljägare slår till.
– Precis som alla så ingår pedofiler i sammanhang. Människorna runt omkring är oskyldiga: barn, partners, föräldrar och syskon som dras med i drevet. Hat och hot mot de människorna löser ingenting. De flesta barn utnyttjas av en närstående familjemedlem som de älskar. Inget barn vill att pappa ska bli misshandlad eller till och med dödad för att barnet ”skvallrat”. Då ska de leva även med den skulden, inte bara skulden och skammen över att en närstående utsatt dem för ett övergrepp.
En av fem utsätts
Undersökningar visar på att ett av fem barn i Sverige, alltså 20 procent, utsatts för något sorts sexuellt övergrepp. Fruktansvärd om än luddig statistik eftersom mörkertalet får antas stort.
– Viktigast är att prata och synliggöra. Förändra synen på övergrepp så att när någon berättar, även i vuxen ålder, så blir de trodda. De som berättar blir ofta misstrodda och utsatta för hat och hot. Jag blev väldigt misstrodd. Det är svårt att få människor att lyssna på en när man berättar om sånt här. Grundtanken att människor hittar på – den måste ändras eftersom det gör det så svårt att öppna munnen. Man måste prata om vad man ska göra om man utsätts och jag tycker att man ska tillgängliggöra böcker för barn om saken på biblioteken, på barnavdelningarna.
Och hur ska man hantera förövarna?
– Straff och vård. Jag tror på kemisk kastrering, vilket är kontroversiellt. Men vård, naturligtvis, pedofilen måste få hjälp att hantera sin störning. Och om man inte demoniserar de som utför det hemska så finns det chans att de söker vård innan de begår ett brott. Det måste bli lättare att tala om att man inte mår bra. Om folk tar lagen i egna händer, det enda som händer då är att ytterligare brott begås. Hatet försvinner aldrig om det fortsätter matas. Då tar det aldrig slut.
Ser du en risk när tonläget trissas upp i det offentliga?
– Absolut. Risken är att pedofiler drar sig undan mer. Ju större risk för stryk desto mindre chans att våga säga till grannen att man behöver hjälp, eller hur? Målet är att skydda våra barn. Vi kan inte göra det genom att alienera pedofiler. Inte heller genom att låtsas som om problemet inte finns. Vissa tror att vi som är mot uthängningar av pedofiler vill skydda dem. Jag vill skydda rättssystemet jag lever i. Jag önskar att varenda pedofil kunde ställas inför rätta och dömas för sina brott. Och sedan få den vård som behövs för att kunna ingå i samhället igen.
Finns det en överdriven skräck för pedofiler?
– Nej.