Ett av morden för en månad sedan ägde rum i förorten Blackeberg, där en 23-årig rappare sköts ned. Några dagar efteråt arrangerade den lokala gruppen Nätverket Västerort en manifestation mot våldet. Man kallade skjutningarna för en ”nationell kris”, som bör behandlas som en sådan.

Ojämlikhet en orsak

En av de som höll tal för nätverkets räkning var Monika Dolfin, som Dagens ETC möter i Blackeberg. Hon säger att utvecklingen gått åt ett håll, där man knappt längre blir förvånad över nyheten om en dödsskjutning.

– En kriminell kompis till mig blev mördad för många år sedan, när vi var i 20-årsåldern. Då kände man att det var en sjuk grej. Men nu är man inte förvånad längre, säger hon, och tillägger att den massmediala bevakningen av skjutningarna har bidragit till den känslan.

Monika Dolfin är uppvuxen i Rinkeby, bor själv i Blackeberg och arbetar som lärare i svenska som andraspråk. På frågan om vad hon anser ligger bakom våldet pekar hon direkt ut den ökade ojämlikheten. Hon tycker inte om att kalla utsatta förorter som platser i ”utanförskap”, utan tycker det är mer lämpligt att tala om fattiga områden. Det är härifrån de unga män kommer, som rör sig i gäng och skjuts ned på grund av rivalitet. De hamnar i kriminalitet av en orsak.

– Sverige är det land där ojämlikheten ökar mest i hela OECD. Och fattigdom är förnedrande. Det är förnedrande att inte kunna köpa ett månadskort i kollektivtrafiken. Det är förnedrande att inte kunna köpa de rätta kläderna. Jag tror att för många av de kriminella handlar det mycket om att inte känna sig som en loser.

Hon säger att det hos många som bor i de fattiga områdena finns en uppfattning om att man inte får lika mycket tillbaka för sina skattepengar som man skulle få i ett område med bättre rykte. Det finns en skillnad i samhällsservice, beroende på var du bor. Det är svårare att få en grundskoleutbildning bara för att du råkar leva i en viss förort, istället för i den nästa.

– Jag tycker man ska ge människor som bor i förorten någonting för sina skattepengar. Idag är nästan all samhällsservice borttagen. Folk förstår hur lite de får tillbaka, säger Monika Dolfin.

I vakuumet som uppstått har civila gräsrotsgrupper fått en större betydelse. Nätverket Västerort som hon är engagerad i sysslar med det som kanske ett Folkets hus förut kunde göra. Social samverkan, filmkvällar, brunchklubb och klädbytardagar. Det kändes naturligt att också arrangera manifestationen mot skjutningarna. Men Monika Dolfin varnar för att titta på civilsamhället som en lösning på våldet i förorterna.

– Absolut inte, inte på en frivilligbasis. Det är ju det som borgarna vill ha. De monterar ner hela samhället och sedan ska vi lösa allt själva. Jag tycker det är så irriterande hur alla bara står så handfallna nu, det är som att ingen vet hur man ska göra.

”En hopplöshet skapas”

Men vissa gräsrotskrafter försöker ändå ta saken i egna händer genom att delvis ta över ansvaret från myndigheternas sida. Dagens ETC reser vidare till Stockholmsförorten Husby. Här inträffade den senaste skjutningen i mitten av juli. Polisen tog hand om en skottskadad man efteråt.

I Husby centrum ligger den lokala filialen av Fryshuset, som bland annat sysslar med ungdomsaktiviteter och socialt stöd. Verksamhetschefen Pola Ali är själv uppvuxen i Husby, bor här och gick till och med i grundskolan i samma byggnad där Fryshuset nu håller till. Här arbetar han tillsammans med kollegan Eleni Solonakis och söker upp många av de ungdomar i hela Järvaområdet i Stockholm, som befinner sig i en gråzon där de riskerar att hamna i kriminalitet och gäng. Pola Ali berättar att varje skjutning och konflikt på ett eller annat sätt påverkar ungdomarna negativt.

– Alla blir påverkade på ett direkt eller indirekt sätt. Det kanske är någon anhörig, någon kusin, någon väns storebror som drabbas. Det skapas en hopplöshet.

Även Pola Ali har identifierat att fattigdom och jakten på pengar ofta är de kriminellas främsta motivation. De ser någon som har en fin klocka, en tjusig bil, och vill ha det samma. Men det måste inte handla om att de vill kunna köpa sig statusprylar, utan kan lika gärna handla om att säkerställa familjens överlevnad.

– Kanske är mamma och pappa arbetslösa. Kanske kan man inte studera, för man måste tjäna pengar så att mamma och pappa kan betala hyran. Sådana grejer har vi råkat ut för. Det är jättevanligt att ungdomar gör dumhet för att de känner att de inte har något val, säger Pola Ali.

Kollegan Eleni Solonakis står i kontakt med både socialtjänsten, behandlingssektorn och arbetsförmedlingen, gällande ungdomarna hon möter i Fryshusets arbete. Hon förklarar att ganska många av de unga som levt i kriminalitet som hon varit i kontakt med helst av allt vill leva vanliga liv.

– Svenssonliv, med jobb mellan nio och fem, en stadig lön och sedan ingen stress. En trygghet som verkar vara någon slags utopi.

Driver grundskola

För att erbjuda en trygghet så tidigt som möjligt i livet, driver Fryshuset sedan 2016 också en egen grundskola i Husby. Hit kommer 130 barn mellan sju och 15 år, från förorterna i hela Järvaområdet. Så småningom får de äldre eleverna även en första introduktion till arbetslivet. Eleverna lagar sin egen mat till skolan, som säljs både på den lokala Ica-butiken i Husby och i en egen foodtruck.

– Vi försöker visa dem att det finns alternativ till att gå och göra några dumheter. Och alla är faktiskt öppna för att jobba, men de ges oftast inte den möjligheten, säger Pola Ali.

En lika viktig del av skolans verksamhet är att ge positiva värderingar. Pola Ali visar mig ett bombrum i källaren, som har bytts om till en musikstudio där eleverna kan spela in sin egen musik.

– Här är ungdomarna väldigt kreativa. Musiken är en grej som påverkar människor på olika sätt, därför är vi väldigt måna om att musiken som framförs här ska passa in i våra värderingar. Så det ska inte vara någonting om guldklockor, droger och så vidare. Bara positiv musik.