– Jag upplevde en sån fruktansvärd rädsla när jag vaknade av explosionen. Jag blev jätterädd. Tänk då dem som bor här intill, säger hon.

Sedan blev det knäpptyst länge, berättar hon.

– Det tog nog en kvart i alla fall innan sirenerna hördes. De brukar ju komma direkt, men inte nu.

Det är också skrämmande att det händer på morgonen, när många är på väg till jobbet, säger hon.

– Hade min dotter varit hemma så hade hon tagit bilen just då och hamnat mitt i det här. Jag blir orolig för mina grannar också, det händer mitt i vår vardag. Det går inte att förstå det här. Det är hemskt på så många sätt. Vad kostar allt det här för samhället? Hur ska de som bor här gå vidare? Och det är barn som gör det här. 13-åringar. Hela deras liv är förstörda, både de som dör och de som genomför de här dåden.

Det var vid 06:30 på måndagsmorgonen som en explosion ekade genom området och hördes på flera kilometers håll. Sprängningen skedde vid en radhuslänga, och strax därefter fattade byggnaden eld. En kraftig brand spred sig sedan över taken och boende fick evakueras. Vid 12-tiden uppgav brandkåren att branden var under kontroll.

”En sån sorg i mitt hjärta”

En kvinna på cykel tvärnitar på gatan ovanför bostäderna som fortfarande brinner.

– Men herregud! Var det så nära, utbrister hon och ser sig förtvivlat omkring.

Miriam kom till Sverige 1976 och har levt här sedan dess. Hon känner inte igen sig, berättar hon.

– Det här är inte det samhälle jag kom till, mitt underbara Sverige är som borta.

Hon berättar att det blivit mer obehagligt för henne att leva i samhället blivit i takt med att gängvåldet eskalerat, i dubbel bemärkelse. Dels är hon rädd i sitt bostadsområde, men hon känner också att människor bemöter henne på ett annat sätt nu. Förut har hon aldrig känt sig annorlunda eller ifrågasatt för att hon kommer från ett annat land.

– Men nu. Människor tittar på mig, de är avvaktande och frågar om jag är svensk. Och jag skäms. Jag som är så tacksam till Sverige för mitt liv här. De flesta av oss som kommit hit är skötsamma och tacksamma, och sen finns det de som gör såhär. Det gör mig så förbannad. Och jag skäms. Det är en sån sorg i mitt hjärta

Några få jäklar som tar plats

På en upphöjd parkeringsplats står Therese och tittar ut över taket där brandmännen jobbar med att släcka branden. Hon bor 500 meter bort, och berättar att hon och hennes tolvåriga dotter hörde smällen i morse. Hon berättar att det inte är första gången de hör att det smäller kraftigt i området, men att det varit mer diffust förut. Den här smällen var högre och tydligare.

– Min dotter sa direkt ”mamma, det där måste varit en explosion”. Sen tog det nog 20 minuter innan vi hörde sirenerna.

Vad säger man där och då, på morgonen när barnen är på väg till skolan?

– Ja, vad säger man till dem. Det är så galet, det är liksom deras vardag. Du och jag växte inte upp med det här, men det är inte lika konstigt för dem. De rycker på axlarna, det är såhär. Sen tycker de såklart att det är obehagligt, men det är normalt. Sen drog det igång i deras telefoner direkt, alla rapporterar till varandra direkt på Snapchat.

Själv känner sig Therese som om hon befinner sig i något som utvecklas till en krigszon framför hennes ögon, mitt i ett underbart område med barnfamiljer, gemenskap och naturområden.

– Och det finns ingenstans att ta vägen. Det är här, det är söder om stan. Överallt. Och poliserna räcker inte till, politikerna försöker men de har liksom tappat det helt. Det är det värsta, att man inte kan få stopp på det. De gör sin grej, gängen. Några få jäklar som tar så mycket plats.

Kuratorn tillgänglig

Skolorna i området håller öppet under dagen som vanligt, och ett meddelande som skickats ut till vårdnadshavare informerar om att kurator och elevhälsa finns tillgängligt för barn som vill ha någon att prata med om det som hänt.

– Hela samhället måste hjälpa till nu, alla måste hjälpa, säger en annan kvinna som stannat till.

Hon berättar att hennes son och hans sambo bor alldeles intill huset där explosionen skett.

– Så de var där bland de första och sprang och knackade på dörrarna och såg till att alla kom ut. Nu är de hemma hos oss och tar det lugnt, berättar hon.

Som en fallande container

Utanför polisens avspärrningar samlas boende i området medan släckningsarbetet fortsätter. En av dem är Magnus Gawe. Han beskriver smällen som metallisk, som om en container fallit från hög höjd.

– Hela huset vibrerade, och det tog inte många sekunder att förstå vad det var. Det händer någonting gängrelaterat varje dag. Det är inte längre en fråga om ifall oskyldiga kommer att drabbas utan nu är frågan när och var kommer någonting att ske, säger han.

Ungefär två kilometer bort bor Catharina Darnell. Hon berättar att hon blivit mer rädd de senaste åren.

– Jag ser mig om när jag är ute och går på kvällarna, igår såg jag en bil som stannade lite konstigt och då tänkte jag direkt ”kommer det hända nåt nu”. Sen gick det förbi några grabbar som rökte och det luktade lite sött efter dem och då tänkte jag vad röker de, vad har de för sig? Så brukade inte jag tänka, säger hon.

Hon beskriver en rädsla för att inte veta vad andra har för sig, hon undrar om någon av grannarna gör något olagligt som kan leda till att just hennes område ska drabbas.

Två personer som står skrivna på adressen där spärrningen skett är sedan i helgen häktade misstänkta efter mordet i Jordbro i onsdags. Den ena, en 22-årig man som sedan tidigare är dömd för narkotikabrott, hets mot folkgrupp och brott mot knivlagen, är häktad misstänkt för mordet. Den andra är en 21-årig kvinna som är misstänkt för medhjälp. Båda är häktade på den högre graden, sannolika skäl.