– Jag är varken sönderslagen eller har psykisk ohälsa. Jag har aldrig varit sjukskriven, haft några psykoser eller varit så dålig i min alkoholkonsumtion att jag haft kramper eller behövt medicinsk vård av den anledningen. Man dör inte av den abstinensen jag har haft, jag hade bara fått en lugnande tablett och blivit hemskickad från sjukhuset.
Susanne heter egentligen något annat, hon vill inte framträda offentligt men gärna berätta vad Stigbergskliniken betytt för henne. Hon sökte sig dit efter att hon med hjälp av sina barn konstaterat att det blivit för mycket alkohol. Då hade hon även försökt att få hjälp på vårdcentralen, men inget hände. Sedan ett år får hon mediciner och samtal på Stigbergskliniken som drivs av Göteborgs Stadsmission. Så är det januari ut, eller möjligen till och med april, sedan inte mer.
– När jag fick beskedet började tårarna rinna och jag kunde inte sluta. För jag har mått så bra här och det här stödet har varit oerhört viktigt för mig. Jag sköter mig, men det här som sitter här i bröstet, ångesten, vad ska jag göra med den?
Intagningsstopp
Om Susanne skulle få hjälp på Sahlgrenska eller ej är för tidigt att få svar på, mottagningen som är tänkt att ta över finns ännu inte. Men oron är inte obefogad – substitutionsmottagningarna har intagningsstopp och sjukhusen måste agera utifrån en vårdprioritering.
Det som finns idag är Nordhemskliniken, som bara hanterar alkoholmissbruk utan ”psykiatrisk samsjuklighet”. Stigbergskliniken har inneliggande patienter för avgiftningar och hanterar även blandmissbruk och nedtrappning av benzodiazepiner. De ser också att anställda inom regionen själva söker sig till Stigbergskliniken som patienter.
Västra Götalandsregionen gjorde nyligen bedömningen att Sahlgrenska skulle kunna utföra det Stigbergskliniken gör, fast billigare. Stigbergskliniken har över 40 år på nacken, men står nu i ett vägskäl och vet inte vad som ska hända. Regionföreträdare menar att upphandlingsförslaget blivit för dyrt, medan kliniken menar att de bara korrigerat för det underskott som Stadsmissionen annars fått stå för själva. Till att börja med väntar de på att få se vad regionen har att erbjuda för de tre nya upphandlingsmånader som nyss föreslagits i väntan på SU:s nya alternativ.
– Vi hoppas att det är bättre ersättning än det har varit, vi har svårt att ta tre månader som går back, så som vi gjort förut, säger Johan Skaghammar som är områdeschef på Göteborgs Stadsmission och ansvarig för kliniken.
– Vi ville ha ett annat takpris, det är summan som är det viktiga och vad det kostar skattebetalarna. Där vi var betydligt mindre än en miljon ifrån regionen, säger Johan Skaghammar.
”Varit en livlina”
Stigbergsklinikens slutenvårdsavdelning har 18 platser och öppenvården tar emot en bit över 300 besök i månaden. Susanne har ett ordnat liv, men de som inte har ett eget hem har kunnat få möjlighet att efter behandlingen få tillfälligt boende längre upp i fastigheten.
Just nu pågår samtal med personalen om hur de ställer sig till tre månaders förlängning. Det rör sig om 20 personer som arbetar som sjuk- och undersköterskor, arbetsledning, psykolog, läkare och kurator.
– Vi vill ju verka inom missbruks- och beroendevården och helst driva den verksamhet vi gör nu. Men sjukvårdsnämnden och regionen har ju sagt att regionen och SU tar över vården och då kan man enligt nämnden inte göra ett IOP med samma innehåll, säger Johan Skaghammar.
IOP betyder idéburet offentligt partnerskap och nu diskuterar Stadsmissionen nya möjligheter till samverkan inom beroendevården, som att ha mer uppsökande öppenvårdsenheter.
– Utifrån vår erfarenhet ser vi stora fördelar med att hålla ihop öppen- och slutenvård på samma enhet. Det ger mer flexibilitet när det gäller till exempel inläggning.
Det finns också diskussioner om en tillnyktringsenhet, men det skulle då bli en helt ny verksamhet.
Uppståndelsen kring nedläggningen har varit stor och kliniken är uppskattad av många.
– Här blir man omhändertagen, man blir behandlad med respekt, man känner sig lite omtyckt även om man känner sig ganska dålig själv – man kommer inte hit om man mår tipptopp, säger Susanne som också har erfarenheter från kliniken som anhörig genom två tidigare relationer.
Om någon missat en tid ringer personalen och frågar hur de mår. Det betyder mycket. Och även om den första akuta fasen är viktig så vill hon poängtera vikten av den långsammare öppenvården.
– Räkna personer och besök men ta det i kvadrat. Det här beslutet påverkar jättemånga människor. Jag har ju tre barn som berörs utav detta. Och min arbetsplats – jag har inte varit sjukskriven en enda dag. Det har varit oerhört viktigt för min familj att veta att jag är här och för mig har det varit en livlina, säger hon.
