Lia Ghebru har bott i området i flera år. Hon beskriver ett lugnt, tryggt område där hennes två barn som är sju och elva år kan leka ute själva och där grannarna pratar, umgås och hjälps åt.
– Det är mycket barnfamiljer här, och alla känner varandra. Det är ett väldigt tryggt område.
Men idag är hennes barn inomhus. De har inte velat gå ut sen i lördags.
– De är oroliga efter helgen, de vågar inte gå ut. De säger ”mamma jag vill inte bli skjuten eller se någon jag känner skadas”.
Runt centrum åker hela tiden polisbilar. Det pågår en trygghetsinsats med ökad närvaro, för att de boende ska känna sig trygga.
– Det är bra att de är här. Jag säger till mina barn att polisen är här och vaktar, det kommer bli lugnt igen. Det här är ett bra område, jag är chockad att det här hände här, säger Lia Ghebru.
”Alltid varit så här”
En treåring cyklar fort över gångbron där bråket började i lördags. Hennes pappa springer efter. Familjen har två barn till, den äldsta är 13 år. Pappan vill vara anonym, men säger att det här inte är någonting konstigt.
– Det är så att bo här, det här är ghettot. Ibland eskalerar det, sen blir någon skadad och så lugnar det sig igen. Så har det alltid varit och det har varit olika konstellationer av grupper. Så länge det blir tuffare i samhället och inget görs för att stoppa handeln med illegala vapen så kommer det fortsätta.
De flyttade till området för att de har vänner här och det var lätt att få lägenhet. De trivs, uppskattar närheten till naturen och att det finns många lekplatser.
– Det är guld för barnen här, men det är klart att när sånt här händer funderar man på att flytta.
Han berättar att de har återkommande samtal med de äldre barnen om saker som händer i området och om saker de ser i skolan.
– Livet är hårt, vi lever inte i någon utopi och jag tror inte på att försköna. De ser saker från tidig ålder och då måste vi vara ärliga och prata med dem, det är det bästa vi kan göra.
Stark sammanhållning
I lekplatsen intill gården åker en pojke linbana, hans lillebror och mamma ser på. De är på besök hos barnens farmor, men bor sedan ett halvår tillbaka utomlands.
– Jag är själv uppvuxen i Flemingsberg, men jag skulle aldrig flytta hit med våra barn, säger mamman.
Hon säger att det finns en sorts trygghet i området, eftersom alla känner varandra, det finns mycket barn på gårdarna och det finns en stark sammanhållning. Samtidigt är inte skolorna tillräckligt bra, och det satsas inte tillräckligt på förorterna.
– Samtidigt finns det såna möjligheter, Sverige är världens bästa land med gratis utbildning och förutsättningar för unga, men man har misslyckats med att nå de unga här med det. Man måste få dem att ta den chansen, säger hon.
Daisy Estrada går med sin tre år gamla dotter från affären. De har köpt glass och sätter sig i solen.
– Vi trivs jättebra här. Det finns fantastiska naturområden och jag har väldigt bra grannar, säger hon.
– Men nu känns det inte bra, jag känner mig inte trygg. Det känns jobbigt att lämna på förskolan och åka till jobbet och jag har funderat på att flytta. Samtidigt händer det här inte bara här, Sverige är inte som förut.
Hon säger också att hon tänker sig för innan hon går ut på kvällen.
– Vi är några som brukar sitta ute så här på sommaren, men nu vill vi inte det, säger hon.
